Oljemarknadens farliga fredshopp – utan lösning i sikte
Mellanösternexperten Fredrik Meiton ser ingen realistisk väg ut ur konflikten. Och det alternativ som skulle kunna tvinga den iranska regimen på knä är drastiskt.
– Om målet är att tvinga regimen till kapitulation är det nog bara en fullskalig invasion med marktrupper som skulle räcka, och det är det ingen som verkar vara beredd på. Därför ser jag ingen väg ut ur dödläget just nu, säger han.

De första bomberna över Iran föll redan den 28 februari, efter att USA och Israel kommit fram till att de inte gjort ett tillräckligt bra jobb i tolvdagarskriget i juni 2025.
Sedan dess har parterna utväxlat slag i olika höjd – utan att egentligen komma ett enda steg närmare något som kan likna en hållbar fred.
Vapenvilor i all ära, så här långt har de inte lyckats överbrygga de grundläggande motsättningarna mellan USA och Iran. Och enligt Fredrik Meiton på Utrikespolitiska institutet är avståndet mellan parterna fortfarande så stort att det saknas en realistisk väg till en uppgörelse.
– Den amerikanska och den iranska positionen är inte förenliga. Det Iran kräver kan USA inte gå med på och vice versa. Det är en enorm avgrund mellan de här två positionerna. Och sedan april har vi inte kommit ett dugg närmare att överbrygga de här skillnaderna, säger han.
”Iran betraktar det nog som en existentiell fråga”
För Iran handlar konflikten om betydligt mer än landets kärnenergiprogram. Kontrollen över Hormuzsundet har blivit en avgörande säkerhetsfråga för regimen, som ser möjligheten att störa sjöfarten som ett skydd mot framtida amerikanska angrepp.
– Iran betraktar det nog som en existentiell fråga i det här läget. Att de inte ska fullständigt degradera sitt kärnenergiprogram, och att de ska få bibehålla någon typ av kontroll över Hormuzsundet. För det är garanten som gör att USA inte kommer vilja attackera Iran igen. De vill ha kvar någon typ av kontroll där som en garant mot framtida anfall, säger Meiton.

Något som USA, så här långt, inte är berett att acceptera. Washingtons mål är att undanröja det iranska kärnvapenhotet och återställa den fria sjöfarten genom Hormuzsundet. Krav som i praktiken går rakt emot vad Iran anser sig behöva för att garantera sin egen säkerhet.
– Det har egentligen inte funnits någon diplomatisk lösning i sikte sedan kriget inleddes i februari.
Inte ens det samförståndsavtal som USA och Iran enades om i juni lyckades bryta dödläget. Överenskommelsen föll snabbt samman, och enligt Meiton berodde det på att parterna i själva verket aldrig var överens om vad det innebar.
– Iranierna och amerikanerna var inte alls överens. De hade egentligen inget samförstånd på de här punkterna, utan tolkade dem på olika sätt. Amerikanerna hoppades nog att en del av eftergifterna skulle kunna tas tillbaka under de fortsatta förhandlingarna.

Ser risk för upptrappning
Men även om någon fred inte finns i sikte betyder det inte att konflikten står stilla. Tvärtom ser Meiton en påtaglig risk för att striderna trappas upp igen.
– Båda sidor är beredda att eskalera. Iran kan också välja att trappa upp konflikten för att rubba den nuvarande situationen, eftersom någonting måste ge vika. Den amerikanska militära uppladdningen i Persiska viken och runt Iran är större än den har varit sedan april. På många sätt ser det ut som att amerikanerna förbereder ett anfall. Det finns också väldigt mycket rapporter om att israelerna trycker på hårt för att stridigheterna mot Iran ska återupptas. Om Iran bedömer att det finns ett verkligt hot om ett nytt angrepp kan de i sin tur välja att eskalera i förebyggande syfte, säger han.
Drivkrafter för att bryta dödläget saknas inte. Irans ekonomi går på knäna under de amerikanska sanktionerna samtidigt som Donald Trump söker en väg ut ur konflikten som inte får honom att tappa hela ansiktet.
Frågan är bara hur det ska gå till. Enligt Meiton är den iranska regimen beredd att uthärda stora ekonomiska uppoffringar för att säkra sin överlevnad på längre sikt.
– Iran söker en lösning som på något sätt garanterar att USA inte sluter fred nu och sedan bryter den om sex månader eller ett år. Det iranska ledarskapet är långsiktigt på det sättet. De kan nog tänka sig ganska stora uppoffringar i dag för att säkerställa stabiliteten för regimen på längre sikt.
”Vi ser allt mer hybridkrigföring”
Och ett trögflytande Hormuzsund är inte det enda sättet att tillfoga skada på väst. Iran har fler kort på hand, och några av dem kan spelas långt utanför Mellanösterns gränser.
– Vi ser allt mer av den här typen av hybridkrigföring, där man kan orsaka ganska stor skada med attacker som ligger i gråzonen mellan krig och fred och som inte direkt kan knytas till den iranska regimen. Man kan helt enkelt skicka signalen att vi kan göra livet väldigt surt för er genom cyberangrepp och attacker via ombud i Europa eller mot amerikanska mål. Och om konflikten inte når någon lösning, eller ett nytt status quo som fungerar för Iran, kan de fortsätta med den här typen av hybridkrigföring. Det är också en signal de skickar nu, säger han.
Det finns också möjligheter att skruva upp trycket på närmare håll. De Iranstödda huthierna i Jemen agerar visserligen i stor utsträckning på egen hand, men deras attacker mot Saudiarabiens oljeinfrastruktur har fått större betydelse sedan störningarna i Hormuzsundet tvingat landet att förlita sig mer på exportvägen genom Röda havet.
– Huthierna har fått väldigt mycket stöd från Iran, framför allt genom Revolutionsgardet, i form av vapen, träning och pengar. De är definitivt allierade, men jag tror inte att Iran kan styra huthierna hur som helst. De kan förmodligen inte bara aktivera dem, och inte heller säga åt dem att upphöra med sina attacker om huthierna själva inte anser att det ligger i deras intresse, säger Meiton.

Kina vill inte välja sida
En aktör som däremot skulle kunna spela en betydligt större roll är Kina. Men trots Pekings nära ekonomiska band till Iran tror Meiton inte att Xi Jinping har någon större ambition att kliva in som fredsmäklare.
– Rent teoretiskt skulle Kina kunna ingripa på ett mycket kraftfullare sätt än de har gjort. Men det är väldigt tydligt att Kina inte vill ta något större säkerhetsansvar i Mellanöstern. De köpte före kriget 80–90 procent av all iransk olja, men har också väldigt goda ekonomiska förbindelser med gulfstaterna. De har inget intresse av att välja sida eller lägga resurser på att ta ett större säkerhetsansvar. Deras bästa väg framåt är nog helt enkelt att inte blanda sig i och samtidigt låta sin globala rival USA fortsätta skjuta sig själv i foten gång på gång. Det finns ett värde i det också, säger han.
Men även om Kina inte vill ta på sig rollen som fredsmäklare kan relationen mellan Peking och Washington få betydelse för vad som händer härnäst. Meiton pekar särskilt ut torsdagens möte mellan Donald Trump och Xi Jinping som en möjlig hållpunkt för utvecklingen.
– Det känns osannolikt att USA skulle inleda någon stor militär offensiv före det här mötet. Kina är väldigt angeläget om att situationen ska lösa sig, och om USA skulle attackera Iran innan mötet skulle det verkligen tära på relationen mellan USA och Kina. Man ska titta på hur toppmötet mellan Xi och Trump går, och sedan hur Centcom, alltså USA:s militärkommando i Mellanöstern, agerar efter mötet. Och så finns Israel med i bilden också, så håll koll på vilka uttalanden det israeliska säkerhetskabinettet gör de närmaste dagarna. Netanyahu har starka inrikespolitiska skäl att vilja se ett återupptaget Irankrig, säger han.

På oljefronten intet nytt
Det finns med andra ord en risk för att konflikten trappas upp redan i slutet av veckan, men på oljefronten är det intet nytt. Under onsdagen fortsätter priset på Brentoljan nedåt till trakterna runt 92 dollar fatet.
Men enligt Meiton är det inte så märkligt att oljepriset knappt reagerar på den växande risken för nya strider. Marknaden tycks fortfarande väga mellan två helt olika utfall.
– Priset är inte så lågt som det hade varit om man trodde att nu blir det fred, men det är heller inte så högt som om man trodde att det definitivt blir krig. Utan man ligger ju precis mitt emellan. Det låga priset beror delvis på att utbudet har återhämtat sig, men framför allt på att marknaden fortfarande räknar med en lösning, säger Meiton.
Men marknadens relativa lugn vilar på en optimism som snabbt kan komma på skam.
– Oljemarknaden har väl under hela det här kriget haft någon sorts tillförsikt att det här kommer att lösa sig. De flesta ekonomer som följer de här frågorna upplever väl att oljepriset är lite för lågt givet riskerna. Och det låga priset skulle förklaras av att man ändå räknar med eller litar på att det här kommer att lösa sig. Men i samma stund som den här optimismen förbyts i pessimism så skulle oljepriset kunna gå upp enormt mycket.
Följ ämne och taggar


