Om ensamhetens två ansikten

För mig är ensamheten det mest fantastiska som tillvaron bjuder.

Jag upplever den som en enda stor möjliggörare att få vara fri.

Fri från allt.

Vilket är så glädjefullt varmt och tillåtande.

Samtidigt är det där, just där, alldeles i utkanten av den totala existentiella friheten, som även jag kan känna kylan från den existentiella ensamheten.

Den varken vill eller kan eller vågar jag skriva om själv.

Men det behövs inte heller för det har Karl Vennberg redan gjort i dikten Blott icke samma ensamhet (diktsamlingen Fiskefärd, 1949). Där skriver han om en ensamhet ”djupare än havet, beskare än ökentörsten, vassare än kniven mot ett öppet öga”.

Och hävdar att han kan stå ut med vad som helst, även ”blod på händer och lommens skri”. Ja, faktiskt ”vad som helst, blott icke samma ensamhet på nytt”.

Så sant som det är sagt – läs gärna dikten och känn efter själv.