”Om vi gräver i det så blir vi ansvariga”

Det är fortfarande klar himlen och spridda timmar av sol trots november.

Bolidens vd Mikael Staffas ska just nattorientera i Sollentunaskogarna. Det blir det första passet för vintersäsongen, en del resor har kommit emellan. Vi ska återkomma till det senare, framförallt för uttrycket ’en del’ är en kraftig underdrift när det gäller Staffas och resor.

Det som lockar med nattorienteringen är slitet och utmaningen i att ta sig fram genom den tysta skogen med pannlampa och karta.

I perioder har han sprungit både tio- och femtonmils orienteringar. Kommande pass ligger rätt nära hemmet i Enebyberg och han kan vara hemma till läggdags.

– Jag har aldrig varit rädd för att bli blöt eller smutsig eller att gå vilse om jag säger så. Däri ligger inte alls min rädsla. Momentet med mörkret gör orienteringen mer krävande och det tilltalar mig.

Döden, döden

Vad är du rädd för?

– Jag är väldigt lite rädd men andra får vidimera om jag lyckas påskina det på organisationen också. Jag vill inte att någon annan ska vara rädd på Boliden heller utan att vi alla klarar av att vara analytiska och se nyktert på varje situation. En rädd organisation är en farlig organisation. Som Churchill sa: bara själva rädslan är det vi ska vara rädda för. Jag är möjligen rädd att jag plötsligt skulle börja bli rädd själv och att den rädslan ska smitta övriga i organisationen och att vi slutar fatta rationella beslut och blir väldigt riskaverta som företag.

Och som människa?

– Jag är inte rädd för så där jättemycket. Det gäller heller inte när jag är på resor i farliga länder, utan jag har lärt mig vad som kan hända och också hur jag ska hantera olika situationer i udda länder. Det farligaste stället att vara på är faktiskt i den egna sängen för där dör de flesta till slut.

Är du rädd för att dö?

– Nej, det är jag inte. Jag lever ett bra liv och en dag kommer det ta slut men jag räds inte den dagen.

Det sägs att Astrid Lindgren och hennes syster på ålderns höst inledde varje telefonsamtal med att adressera döden för att så att säga ha avklarat frågan.

Mikael Staffas har en liknande taktik.

Noll döda på hans skift som vd för Boliden och ingen kan förklara varför det är på det sättet. Den globala branschorganisationens International Council on Mining and Metals (ICMM) samlas till sitt nästa möte i Garpenberg och enligt Staffas är ett av skälen för att se och lära vad Boliden gör som de själva inte gör.

Diesel-Rune klarade sig precis

Låt oss vara öppna med det faktumet att gruvindustrin är ovanligt farlig och till den konsekvensen att människor dör.

Hör här:

På 60-talet dog det 38 människor i Bolidens gruvor.

På 70-talet förolyckades 30 personer.

Under 80-talet var samma siffra 20 stycken och på 90-talet var det 8 personer som fick sätta livet till.

På 00-talet dog två stycken i Bolidens tjänst.

Sedan dess inte någon.

Även om Boliden hållit nollan har det varit nära några gånger.

Diesel-Rune i Kristinebergsgruvan hamnade i augusti 2013 på fel sida av en brand och kunde inte evakueras och antogs därför ha omkommit. Namnet härrör till att doften av diesel på hans fingrar aldrig lämnade honom eftersom han ständigt sågs mecka med olika motorer. Kanske var det den färdigheten som räddade honom för hur det nu än var så lyckades han under pågående brand klara livhanken genom att finnrikt låsa in sig in i hytten till sitt fordon och väl där koppla en slang från däcket så att ett övertryck skapades i hytten och därmed omöjliggjorde för röken att ta sig in och döda honom.

För det är röken som dödar i en gruva.

Vid ett annat tillfälle svek ett rostigt durkslag utan förvarning under fötterna och en person föll handlöst ned men lyckades i sista stund fälla ut armarna och klarade sig från att fara igenom mot en säker död.

Handlar säkerhet bara om tur?

Ett potentiellt stort och farligt problem i Bolidens verksamhet är maskiner som skenar eller börjar rulla av fel anledning. Sådana tillbud finns det ytterligare exempel på men alla utan dödlig utgång. 

15 år utan dödsfall. De första två åren var han finans- och ekonomidirektör efter en tid som affärsområdeschef för gruvor är han sedan 2018 verkställande direktör. Det tidsspannet utan ett dödsfall är enligt Staffas att benämna som helt unikt i världen i gruvsektorn.

– Skulle vi på Boliden betett oss som de riktigt bra gruvföretagen i världen skulle vi ha haft ett snitt på 10 dödsfall under den här perioden.

Och ingen vet varför och hur de lyckas?

Vad återstår då?

Tur?

– Det är en väldigt bra fråga och vi kan inte rada upp olika åtgärder där vi berättar hur vi har arbetat för att ha noll dödsfall. Vi har så klart gjort en massa saker för att förbättra säkerheten men det har ju våra kollegor också gjort som ändå drabbats av i snitt ett dödsfall om året. Gamle målvakten Honken Holmqvist sa alltid att en bra målvakt ska ha tur. Förtjänad eller oförtjänad tur har vi haft men mer än så vet inte jag. Vi borde inte prata om det för förr eller senare händer en olycka och då är det ju bra att inte ha yvats för mycket kring det här.

Tutti-frutti-te gillar inte Staffas

– Övriga bolag i världen har väldigt strikta regler och instruktioner och ett exempel är när jag var på ett smältverk i Peru där de hade rigorösa instruktioner men ändå precis haft ett dödsfall. Det skedde under ett underhållsarbete i en sluten del av fabriken och för det hade de ett protokoll som de skulle följa till punkt och pricka och det hade de också gjort. Det var bara ett problem…

Vad?

– …de hade följt helt fel protokoll och därför inte fått upp rätt varningssignal på rätt ställe och då var det en ventil som brast under tiden och det for in en massa gas i utrymmet och tre personer gick åt. De hade alltså alla rutiner men använde dem fel. Vi har i vår kultur på Boliden att vi är bra på att förstå när någonting är farligt och då tänker vi till lite extra. Jag skulle vilja koppla det till vår starka decentraliseringskultur därför att det finns en delegering där det vid varje lager finns en person som vet om att de är fullt ut ansvariga för vad som sker. Då får du fanimej lära dig att tänka själv också.

Han nattorienterar och dricker te.

För att uttrycka det försiktigt finns det inget självklart utrymme för en te-drickare i den globala gruvmiljön.

Miljön är tuff, jargongen bitvis hård och kaffekokaren puttrar som en ständig trygghet i futten lagom till nästa rast.

Staffas har aldrig blivit vän med kaffet.

Ute i landet finns det åtminstone en platschef som lärt sig att koncernchefen brukar rynka på näsan om det inte finns vanligt, svart te.

– Tutti-frutti-te ger jag inte mycket för och det är alltid de som finns kvar i de där storpacken med tepåsar. Svart te går åt först, sedan grönt te och sedan är det bara tutti-frutti-te kvar men en del har lärt sig att hålla ett eget lager av svarta tepåsar när jag kommer på besök. 

Han pratar snabbt, osentimentalt och tekniskt kring frågeställningar som ska betas av, inte bara om döden.

Har inga som helst problem att vara rak på sak eller lämna besked.

Gruvkultur?

Tillsätt brittiskt te som en twist.

Allvarliga problem med kapitalbindningen

– Vi ska förse världen med de metaller som världen behöver för att klara av den gröna omställningen och dessutom ska vi göra det på ett jävligt bra sätt.

Men det är dyrt tycker analytiker som menar att Boliden under Mikael Staffas ledning har fått allvarliga problem med kapitalbindningen och att norska smältverket Odda och dagbrottet Aitik är två exempel där avkastningen är för dålig och binder för mycket kapital. 

– Generellt sett går det bra men 2023 och 2024 har varit förjävla jobbiga. Under en period var det nästan så man inte vågade svara i telefonen för att det skulle vara någon ny kris. Boliden är vad man brukar säga ’punching above your weight’ och vi är dessutom ett föredöme på hållbarhetssidan för hela vår industri trots att vi är ett ganska litet företag i det globala sammanhanget. 

Hur ska du lyckas?

– Det gäller att vara envis.

Det vet en kille som är van att åka ett par hundra meter ner i underjorden i en liten och smutsig hiss.

Väl där nere slå sig ner med gubbarna och använda samma tugg.

För att sedan fråga om det finns te.

Envis?

– Ja, jag är envis.

Så konsekvent att det inte är någon idé att fråga

Mikael Staffas hävdar att han just med en dåres envishet konsekvent kan fortsätta att leverera samma svar och inte tillåta sig att låta fastslagen strategi slås undan av enkla taktiska frågor även om det för stunden skulle vara enklare.

– Jag har bra minne och vet vad jag svarade på en fråga förra gången den ställdes och därför ger jag samma svar igen och det gör att jag tror att de flesta vet hur jag tänker och att det därför finns en tydlighet med mig som vd. Det här handlar om att driva Boliden på ett konsekvent sätt så att medarbetare känner sig trygga i vad som ska hända och att de inte ska bli rädda utan i stället bli modiga. Jag vill att folket på Boliden ska känna att de ska våga fatta beslut utan att fråga mig även om de egentligen borde ha frågat mig därför att frågan helt enkelt vore onödig att ställa. Jag är så konsekvent så de ska på förhand veta svaret och då blir till sist frågan onödig att ställa.

Till det kommer en väldigt decentraliserad organisation. Alltså väldigt, decentraliserad organisation, enligt Staffas. Under en kort period i vårt samtal låter det nästan som att han är den person på Boliden med minst makt. Den eventuella illusionen tar han snabbt kål på.

– Men är du platschef i Boliden bestämmer du allt även om du inte har det formella ansvaret. Det innebär att du ska ha den inställningen och också vara beredd att du ska ta det fulla ansvaret för allt som sker och du kan aldrig hänvisa till att någon stabsperson från huvudkontoret sagt till dig att göra på något annat sätt. Så funkar det inte här.

Nio länder kvar

Han nattorienterar, dricker te och sedan gör han en sak till.

Mikael Staffas reser.

Nej, han är inte att beteckna som någon vanlig charterresenär utan tog ett beslut när han för 40 år sedan fyllde 18 år och stod framför en världskarta i pojkrummet och konstaterade att det då fanns 171 länder i världen, sedan dess har de blivit 193 stycken. 18-åringen tyckte att det lät görbart att beta av fyra nya länder årligen och då borde det gå att greja att besöka alla världens länder innan han blev allt för gammal.

58 år fyllda och bevisligen i form att ta sig runt skogarna i Sollentuna nattetid med karta och kompass kan han konstatera att det endast återstår nio länder innan uppdraget är slutfört.

– Jag har hållit mitt mål och det senaste nya landet jag var i var Guinea och det nästa nya landet blir deras grannland Sierra Leone. Ambitionen var att besöka dem bägge två i somras men av olika skäl blev det inte av, så det blir över nyår i stället.

Om två år är alltså den här livsuppgiften klar men nu sänker sig ett töcken över Mikael Staffas och kring resorna är han mer hemlighetsfull.

– De här länderna är lite knepigare och jag brukar inte prata om vilka länder som jag har kvar för då blir det så mycket diskussioner kring varför, men jag kan säga så mycket som att det inte är de svåraste som är kvar. Jag har varit i både Afghanistan och Libyen till exempel. Mali är svårt att få turistvisum till just nu och det är ett land som jag har kvar men det där med visum brukar ändra sig från tid till annan.

Varför börja med flygskam nu?

Nordkorea är inte ens på pallplats över de svåraste länderna att komma in i. I stället är svaret Ekvatorialguinea.

– Det tog flera månader att lyckas med det. Nu har det blivit lättare men för tio år sedan hade de inget som helst intresse av att ha någon turism. Nordkorea var relativt enkelt för 20 år sedan och då gick det att köpa biljetter direkt med visum på köpet hos en resebyrå. Allt är ju överorganiserat när man är där så då är det bara att följa med.

 Ingen flygskam?

– Jag har inte haft det tidigare i livet så varför börja med det nu? Ska man läsa mitt personliga CO2-avtryck så finns det en del flygresor där. Men jag har hela min uppvärmning baserad på egna solceller och som försörjer min el-bil så där är jag rätt duktig.

Hur tror du att du kommer känna när du är klar om nio länder?

– Jag har en hel del kompisar som också bestämt sig för att besöka alla världens länder och de har fortsatt att resa när de väl blev klara. Men någon annan kompis har faktiskt knappt satt sig på ett flyg utan tyckte att han rest klart. Det finns mycket spännande att se i världen även om det inte är just nya länder som ska besökas. 

Tyskland är underskattat

Klart att det är en enkel fråga att be någon som Mikael Staffas om favoritland. Klart att den är ställd många gånger. Klart att det finns något som liknar ett standardsvar.

Möjligen otippat:

Tyskland.

– Helt underskattat land som har så väldigt mycket häftigt som ofta missas och därför är det ett oslagbart resmål.

Häftigaste resan: Jemen för 20 år sedan. Gorillor i Rwanda också värt att skriva hem om. Japan är med på listan.

Bästa gruvland?

– Lite svårt att svara på. Sydamerika om det gäller geologi annars är de länder som vi tittar på och försöker lära oss av i Nordamerika och Kanada. Peru och Chile är andra exempel för vi är nettoköpare av gruvkoncentrat till våra smältverk som vi bara till hälften kan fylla själva.

”Boliden dumpsite” 

Chile, ja. Den 14 oktober i år publicerade Aftonbladet ett större reportage som handlar om att det vid ungefär samma tid som Mikael Staffas bestämde sig för att besöka alla världens länder så exporterade hans blivande arbetsgivare Boliden 20 000 ton av ett giftigt material fyllt av bland annat bly och arsenik till Arica. Artikeln inleds mycket dramatiskt med frågan om varför det syns en vikingahjälm och en dödskalle på Google maps mitt i öknen i norra Chile? Platsen är utmärkt ”Boliden dumpsite”.

Varken frågeställningarna eller artikeln i sig verkar stressa eller få Staffas ur fattning.

– Det finns väldigt mycket fakta och väldigt mycket olika bitar i den här historien och därför finns det också olika världsbilder kring vad som har skett men juridiskt har vår världsbild blivit fastslagen som riktig och vi har blivit frikända i två olika svenska domstolar. FN, som inte har någon juridisk påverkan, har skrivit en rapport som lägger ansvaret för situationen på Chiles myndigheter. Jag kan därför konstatera att vi är frikända i den moraliska domstolen, FN, som den juridiska som är tingsrätt och hovrätt i Sverige.

– Det som är viktigt för oss att få klarlagt är om vi som företag vore ansvarig för en produkt 40 år efter att vi levererat den för då skulle Bolidens hela affärsmodell rasa samman och med det hela den övriga metallindustrin. Det är ju så att även om vi producerar koppar och zink så har vi dessutom massa biprodukter som vi säljer vidare till andra smältverk som där fortsätter att plocka ut fler metaller. Vi säkerställer att mottagaren har alla tillstånd av sina respektive länders myndigheter och inte är korrupt. Ska vi utöver det ha kvar allt juridiskt ansvar då kan vi inte leverera någonting någonstans och hela det cirkulära tänkandet och affärsmässigheten i systemet försvinner. Då ska massa metaller som kan utvinnas av andra smältverk i stället deponeras på platsen. Då har vi inte gjort mänskligheten någon nytta överhuvudtaget. Hade rättsliga instanser kommit fram till något annat då hade det fått stora konsekvenser.

Vad betyder det?

– Att hela affärsmodellen för världens gruvindustri och smältverk hade brutit samman. Vi säljer och levererar biprodukter och kan vi inte göra det utan att slippa risker då blir vi inte konkurrenskraftiga att köpa material och då måste vi lägga ned vår verksamhet.

Det är 40 år tillbaka i tiden men samtidigt ett öppet och ohanterat sår i Chile.

– Det finns inga faktafel i artikeln men det är en tydlig vinkel att vi har dumpat avfall i Chile och det är helt vansinnigt att påstå just det för det är inget avfall utan det är en produkt som vi har levererat. Det här har ju skeppats över halva världen av en anledning. Hade den anledningen varit att dumpa hade vi kunnat gjuta ihop en deponi i cementblock och sänkt i Östersjön. Så gjorde man långt tillbaka i tiden och ville man göra något olagligt hade det varit både billigare och enklare att göra så. Men det ville inte vi göra.

Man brukar prata om begreppskedjan vad som är lagligt-lämpligt-läsa i tidningen vid svåra beslut. Var hamnar det här? 

– Det var bevisligen lagligt har det visat sig och det var också lämpligt på 80-talet. Kom ihåg att Boliden vid samma tid sålde arsenik, bland annat för att impregnera järnvägsslipers. I det material vi sålde till Chile fanns det mer arsenik som vi själva inte klarade av att utvinna. Chilenska Promel hade en ytterligare process som gjorde det här möjligt och ville därför köpa materialet av oss. Omkring fem år senare verkar de ha gått i konkurs utan att ha lyckats med det de var satta att göra när Kreosot förbjuds och deras affärsmodell rasade samman. Runt om i världen läcker slipers ut arsenik i banvallar. Enligt dåtidens normer har vi levererat en produkt som var laglig och en stor del av vår intjäning. Att det nu läcker ut är inte Bolidens ansvar. 

– Sedan är det oklart om det fullt ut är Bolidens produkter vi talar om och det är ingenting som vi vill gräva i för i samma stund som vi börjar röra det här materialet så blir vi ansvariga för det också. Ber någon oss att titta närmare på det här kommer vi naturligtvis att göra det. Vi har historiskt erbjudit oss att bistå men det har bara vänts emot oss. Det här är Chiles nationella ansvar och ingen annans. Jag har läst i tidningen att det ska finnas något avtal mellan Sverige och Chile i frågan men vi har inte hört talas om något av det och det är ingen som vänt sig till oss.

Är det jobbigt för dig som vd för Boliden att läsa de artiklarna?

– På ett sätt är det jobbigt för jag skulle vilja ha en lång diskussion om varför det här är orättvist. Samtidigt vet jag att om jag går ut och gör det så spinns den här frågan felaktigt vidare så därför håller jag tyst. Det som inte gör att det är jobbigt är att våra stora institutionella ägare i USA inte ställt en enda fråga om det här och det förvånar mig inte alls.

Folksam har inte hört av sig

Folksams ägaransvarige Emelie Wästholm har i alla fall gått ut och kritiserat ert agerande?

– Jag har läst det och det står i tidningarna att hon skulle kontakta oss för ett möte och framföra den kritiken men det har hon inte gjort. Jag tror de har hamnat i kläm för att de fått Aftonbladet efter sig. Det är inte mer än så. 

– Däremot har vi haft ett koppel av advokater som kommit hit i omgångar och försökt få oss att gå med på en förlikning på 100 miljoner kronor där de har varit väldigt tydliga med att de ska sno åt sig 10 % av det beloppet själva och mer eller mindre hotat att dra Bolidens namn i smutsen om vi inte går med på det. 

Var det hotfullt?

– Det var ett förtäckt hot i alla fall. Men det var innan min tid. Advokaterna blev sedermera prickade.

Ingen storkund hos McKinsey

Drillad till vd som McKinsey-konsult men inte kring någon av de hajpade branscherna utan i stället kände han sig hemma bland industriföretagen och beskriver sig lite som en solitär, ofta verkande på helt andra marknader än Sverige och därför inte riktigt en i gänget på Stockholmskontoret.

– Utan att vara självförhärligande så tillhörde jag den del av McKinsey som ville att det skulle gå bra för mina klienter och det jag säger mellan raderna då är att en del av mina kollegor var mer intresserade av att kunna fakturera så mycket som möjligt just den månaden. 

Om myten att McKinsey försörjs av tidigare anställda som ger dem uppdrag skulle stämma är Mikael Staffas ett dåligt exempel.

– Vi upphandlar väldigt lite konsulter på Boliden för de är dyra och det gäller alltid att se hur det går att räkna hem deras arbete. Konsulter på huvudkontoret är jag skeptisk till men det händer att de har ett uppdrag nu och då men just McKinsey har jag bara tagit in en gång. Men mycket av de här besluten är ju delegerade i vår decentraliserade organisation. 

Era gigantiska projekt och följande investeringar – vad lirar det med en kortsiktig börs?

– Det är naturligtvis en jättebra fråga. En mer naturlig fråga är ju om vi passar på en börs som den i Stockholm och svaret är ju bara att vi finns här av historiska skäl för annars vore Torontobörsen mer naturlig. Vi gjorde ett misslyckat försök på 90-talet men vi ska inte röra i den grytan nu.

Ena handens fem fingrar

Hur var det nu med de tuffa senaste 18 månaderna?

– Vi är förhoppningsvis i slutet av en mycket slitsam och tuff period även om Boliden långsiktigt haft en väldigt bra utveckling de senaste 20 år. Vi var konkursmässiga i slutet på 90-talet och samma sak efter Lehman-kraschen där vi hade ett börsvärde på 8 miljarder och nu är det 90 miljarder. Under min tid har det gått jävligt bra. 

Men med början 2023 och framåt har det varit segt. Han håller upp handens fem fingrar och börjar med lillfingret.

– Vi har haft alla jävla motgångar som ett bolag som Boliden kan ha. Det började med dammen i Aitik som visade sig ha svagheter i konstruktionen sedan 60-talet. Kombinerat med nya regelverk ledde det till att vi fick göra om dammen från grunden vilket innebar en kostnad på fem miljarder som plötsligt kom farande och till egentligen ingen nytta.

Nästa är ringfingret.

– Det andra som skedde var att vi insåg att vi blundat för dåliga nyheter för att återställa alla våra gruvor. Det låg tidigare på sju miljarder i avsättning i balansräkningen men vi fick nya uppgifter och fick tala om för marknaden att de där sju miljarderna tyvärr snarare är 11 miljarder för att efterbehandla.

Långfingret. 

– Smäll nummer tre var ett låghaltsår i Artic. Dock känt och planerat för sedan tidigare men inte något kul och kopplat till det fick vi en sättning av zinkpriserna i världen kombinerat med diverse knöl med Tara-gruvan på Irland så den fick sättas i malpåse.

Pekfingret adderas till de övriga fingrarna.

– Kostnadsinflation kopplad till Covid.

Tummens tur. Och det ska visa sig vara det som var värst.

– Vi hade räknat helt fel på halter i Kevitsagruvan i Finland och det var verkligen bara vårt fel utan möjlighet att skylla på någon annan. Då fick vi återigen gå ut till marknaden att halterna var mycket lägre än de vi tidigare uppgett. En sådan miss får man inte göra och det skadade inte bara Boliden utan hela branschen blev brännmärkt av det.

Oj. En hand till höjs upp. Lillfingret.

– Sedan brann i det i Rönnskär. Även det en historia som kommer att kosta kring fem miljarder. Men sedan ska det väl vara slut med dåliga nyheter. 

Den första smällen kom mars 2022 och den senaste sommaren 2024. Mikael Staffas beskriver att det under det tidsspannet nästan blev obehagligt att svara i telefon. Snudd på statistiskt skulle det vara en till dålig nyhet som spökade.

– Det har varit slitigt och jobbigt men det har inte påverkat mig som person utan jag är jävligt stolt över hur både jag själv och Boliden reagerat på varje smäll förutom felräkningen för det var en jävla blunder som inte ska kunna ske och det kommer vi aldrig göra om. Tror vederbörande som var ansvarig för den felräkningen lämpligt nog gick i pension strax efter.

Räkna fel?

Som att en nattorienterare i Sollentuna plötsligt irrar bort sig utåt Rotebro.

Att plötsligt börja med tutti-frutti-te.

Nä, en börs-vd som varit McKinsey-konsult kan möjligen drabbas av otur men räkna fel är en annan sak.

Och hur är det med tur?

– Det här är i det närmaste heligt för oss för att det är här avgörandet sker om du förstår ett bolag som Boliden eller inte. Här går ofta både analytiker och media bort sig. Vi har en årsredovisning med en balansräkning och i den finns det bara hål i form av kostnader för att komma åt malm men själva malmen finns inte i balansräkningen utan ligger utanför i en så kallad malmbasberäkning. Duktiga investerare fattar det här och har lärt sig räkna och förstå den och vi som bolag ska absolut inte göra fel på det. Enda trösten är att det är så komplicerat och därför har det inte skrivits så mycket om felräkningen av malmbasen i Kevitsa. I pengar kan felräkningen handla om ett par miljarder men förtroendekrisen är värre. Varför ska någon lita på att vi har rätt beräkningar på övriga gruvor när det var fel här?

Mikael Staffas funderar ett tag men landar strax i att branden i Rönnskär som han tillskriver den största industribranden i Sverige någonsin är det tuffaste i karriären.

Hur var det då med tur?

Noll döda.