"Mitt hjärta höll på att stanna"

Andas in, håll andan, andas ut. Medlemmarna i Allbrights styrelse sitter på stolar i en ring. De är på kontoret i Gamla stan för att ha strategimöte, och dagen inleds med en gruppmeditation. Det är en ovanlig start, men den korta stunden av kontemplation verkar uppskattas av alla inblandade. Meditationen är Amanda Lundetegs idé. Hon menar att det är ett utmärkt sätt att landa och komma i stämning, men också att bli fokuserad på det som ska avhandlas under dagen.

Hon har varit stiftelsens vd i snart tolv år, och tycker att samtiden aldrig har känts mer skakig.

– Det här året har börjat bedrövligt. Först gick Mark Zuckerberg ut och sa att det behövs mer maskulin energi i näringslivet. Sedan har Trump vevat väldigt mycket kring DEI – diversity, equity och inclusion – som är exakt det Allbright jobbar med. Han har deklarerat att allt som har med DEI inom det federala att göra ska skrotas. Dessutom har Meta, och flera andra stora amerikanska bolag, gått ut och sagt att de omformar sitt DEI-arbete. Inkluderingsfrågor har uppenbarligen blivit ett slagträ i den politiska debatten, och bolagen förhåller sig till de politiska vindarna. Många har börjat tona ner sitt jämställdhets- och mångfaldsarbete av rädsla för affärsmässiga och politiska konsekvenser. Det här är en oroväckande trend som redan påverkar Sverige.

I politiska orostider är det viktigare än någonsin att stå upp för sina värderingar, menar Amanda Lundeteg. Och här har näringslivet en synnerligen viktig roll att spela. Det, om något, kan bidra till minskad polarisering i samhället, tror hon.

– I Sverige inleddes 2025 med skjutningar, sprängningar och dessutom en skolskjutning. Det är så tydligt att våldet, kriminaliteten och extremismen ökar i Sverige. Men våldet sker ju inte i ett vakuum, utan det beror på någonting. Uppenbarligen är vi som samhälle inte tillräckligt bra på att inkludera människor, och här är näringslivet helt avgörande. För när människor har ett arbete – där de blir rättvist behandlade och känner meningsfullhet – att gå till, så leder det till mer välmående individer och därmed ett mer robust samhälle.

Mycket handlade om männen

Amanda Lundeteg basar alltså över Allbright – stiftelsen som belyser bristen på jämställdhet och mångfald i olika branscher. I rapporter och listor presenterar Allbright företagen som borde öka andelen kvinnor på ledande positioner. Namnet är en hyllning till USA:s första kvinnliga utrikesminister, Madeleine Albright, men med ett extra ”l” för att poängtera vikten av att allt inom ett företag bör vara smart. Det var under studietiden på ekonomlinjen i Uppsala som Amanda Lundeteg själv fick upp ögonen för feminism och jämställdhet. ”En wow-upplevelse”, kallar hon det.

– Jag förstod att jag inte kommer att ha samma förutsättningar i arbetslivet som mina medstudenter som var män. Vi var lika många kvinnor som män på utbildningen, men det var tydligt från början att männen tog mer plats. Litteraturen var skriven av män. Föreläsarna var män. Och i de fiktiva case som vi diskuterade var vd:n alltid en ”han”. Ändå tog det ett tag innan saker och ting föll på plats. Min kompis Jojo läste genus och hon var rappare än jag på att se strukturerna. Jag kunde kläcka ur mig saker som: ”Men om man tänker så där blir ju könet ett problem”. Jag pratade som en riktig näringslivsgubbe. Men till slut bröt Jojo igenom och jag började se mönstren allt tydligare och då fanns det ingen återvändo. Det slutade med att vi startade en jämställdhetsblogg.

I samma veva släpper Allbright sin första rapport. Stiftelsen presenterar sin allra första lista över icke jämställda företag och den marknadsförs på stora affischer i busskurer: ”100 börsbolag som tycker att den bästa kvinnorörelsen är den i sängen”. Kampanjen har möjligtvis inte åldrats så väl, konstaterar Amanda.

– Men den fick mig intresserad: ”Shit, vilket bra grepp. Att inte stryka medhårs, utan att verkligen hänga ut företagen”.

Hon hör av sig till Allbright, och frågar om de behöver hjälp. Ett år senare är hon vd. Nu har det gått tolv år och Amanda brukar skämta om att hon är den enda i hennes generation som kan komma att få en guldklocka.

– När Allbright startades var tanken att verksamheten skulle lägga ner inom tio år. Nu ser jag inte att jämlikhetsfrågan kommer att vara löst innan jag går i pension. Det går i snigelfart, och vi på Allbright hade förstås fördragit Ferrari-fart. När det känns deppigt är det viktigt att påminna sig om att det trots allt har skett vissa framsteg.

I samband med att Allbright presenterade sin senaste rapport hade personalen anledning att skåla i champagne. Andelen kvinnor i storbolagens styrelser har gått från 24 procent, då Allbright startade år 2012, till dagens 40 procent, vilket är inom ramen för jämställd könsfördelning. Amanda kallar det en historisk seger. I ledningsgrupperna under motsvarande period har andelen kvinnor ökat från 14 till 30 procent, vilket också är värt ett glas bubbel, enligt Amanda.

Sorgebarnet är vd-posterna. Endast elva procent av vd:arna i de börsnoterade bolagen är kvinnor. Vad gäller ordförandeposterna ser det ännu värre ut – endast nio procent är kvinnor.

– Det är patetiska siffror för ett land som Sverige. De allra tyngsta maktposterna i ett företag – vd och styrelseordförande – är alltså fortfarande reserverade män. Och jag befarar att de här siffrorna kommer att gå ner till nästa rapport.

Stort kvinnotapp bland vd:ar

Ja, de senaste åren har präglats av ett ordentligt kvinno-vd-tapp. H&M:s Helena Helmerson, Handelsbankens Carina Åkerström och Telias Allison Kirkby är några av de tunga profiler som har slutat. Allbright har studerat varje enskilt fall, och egentligen är det inget konstigt med något av dem. Samtliga har arbetat ungefär så länge som en genomsnittlig börs-vd brukar göra.

– Sedan kan vi aldrig veta vad som pågått bakom kulisserna såklart. Men anmärkningsvärt är att vid alla börsens vd-skiften i fjol så ersattes kvinnorna av män. I styrelser och ledningar tuffar det alltså på, men vad gäller vd-posterna ser vi en backlash – från ett redan uselt utgångsläge. Man skulle kunna inbilla sig att det inte spelar så roll vem som är vd, men det är en nyckelposition som präglar hela företaget. Vd-kvinnorna har ett bredare nätverk, dessutom söker sig andra kvinnor till företag där de ser: ”Aha, här är det möjligt att göra karriär för en sådan som jag”.

Faktum är att inte ens Allbrights grundare, Sven Hagströmer, har lyckats vaska fram en kvinnlig vd till sina börsnoterade bolag – nätbanken Avanza och investmentbolaget Creades.

– Avanza tror jag är inne på sin sjunde vd-man. Det är klart att jag är förundrad över att det ännu inte har varit en kvinna på vd-posten. Men titta på vd-siffran överlag – det här är inte unikt för Avanza. Jag har förstås en annan förväntansbild på Sven, och hoppas verkligen att vd nummer åtta kommer att vara en kvinna. Jag brukar vara på honom om det här, men också om annat – vi har tät kontakt. Jag får frekvent frågor om Sven – varför kör han Tesla? – och jag svarar oftast. Men vissa saker kan jag egentligen tycka att han borde få redogöra för själv.

Och trots allt – genom åren har Sven Hagströmer investerat cirka trettio miljoner i Allbright i Sverige och Tyskland, påminner Amanda.

– Nyligen frågade jag honom om han tycker det är värt det? Allbright är nog den stiftelse han får minst kredd för. När han postar något om Allbright på Instagram brukar det generera ett par trötta likes, men han menar att det ändå har varit en bra investering. Kvinnorna har ju onekligen ökat och de jämställda bolagen har blivit fler. Det är verkligen en gärning hela Sverige borde vara tacksam för. Personligen kan jag känna mig tudelad till att jämlikheten i samhället hänger på att enskilda individer bidrar ekonomiskt. Det är sårbart.

De insatser som görs kan dessutom landa fel. Förra året startade Carnegie en styrelseutbildning för tjugo handplockade kvinnor. Investeraren Gunilla von Platen sågade satsningen och kallade den ”trams”. Amanda Lundeteg är också skeptisk.

– Historiskt har det varit poppis med kvinnokurser. Kvinnor ska tuffa till sig och visa framfötterna. Skinn på näsan, förhandla, prata med basröst! Men forskningsmässigt har man inte sett att kvinnokurserna leder utvecklingen framåt. Att kvinnor och minoriteter organiserar sig och delar erfarenheter med varandra är förvisso bra. Men jag tror inte alls på att bunta ihop kvinnor, säga att de ska peppa varandra och ta för sig, och tro att det löser strukturella problem. Tyvärr är det ofta där vi hamnar – att de utsatta ska lösa problemet. Men glastaken finns ju kvar. Samtidigt vill jag inte gnälla på just Carnegies initiativ. Jag skulle inte säga att det var någon typisk kvinnokurs, utan mer en helt vanlig styrelseutbildning. Det var kommunikationen runt den som blev lite olycklig, här borde någon ha tänkt till.

Det är bara att konstatera – män och kvinnor som är chefer och som uppvisar exakt samma egenskaper bedöms fortfarande olika, säger Amanda Lundeteg och drar det klassiska Hans och Hanna-exemplet. Studien gjordes 2015, men Amanda menar att den fortfarande är relevant eftersom de som deltog då, sitter på chefspositioner idag. Studien går ut på att två grupper med studenter får bedöma en företagsledare utifrån olika frågeställningar. Endast namnet skiljer företagsledarna åt. Ena gruppen får bedöma Hans, andra gruppen Hanna. En majoritet tycker att Hans verkar vara en bra ledare som de skulle kunna tänka sig att ta en öl efter jobbet med. En minoritet gillar Hanna. På en punkt slår dock Hanna Hans – hon uppfattas som bossigare, och som en person som ger order utan att ha fog för det.

– Vi behöver alla vara medvetna om våra bias. Även jag som jobbar med de här frågorna är präglad av fördomar. Om vi ska rekrytera någon till Allbright och det kommer in en norrländsk kandidat – personen behöver inte ens vara från Jämtland – blir jag genast vänligt inställd. Jag försöker vara medveten om min bias, och jag pratar med mina kollegor om den: ”Jag tror att min Norrlands-bias har kickat in nu”. Det här är också varför man aldrig ska vara själv i en rekryteringsprocess.

"Snubbarna är de nya gubbarna"

Om bolagen inte hittar någon annan anledning så kan de åtminstone vara inkluderande för lönsamhetens skull, tycker Amanda Lundeteg.

– De jämställda bolagen på gröna listan utklassar nämligen de ojämställda bolagen på röda listan i fyra av fem nyckeltal, visar Allbrights granskningar. Dessutom har det gjorts många internationella studier på mångfald och lönsamhet. McKinsey har till exempel visat att bolag med högre mångfald presterar bättre lönsamhet än konkurrenterna. När Allbright är ute och föreläser pratar vi mycket om lönsamhet, för det är då vd:arna lutar sig fram och börjar anteckna. Affärsfördelarna är förstås en bonus, men även om det kom studier som visade på raka motsatsen så tycker jag att det här är värden som ett bolag ska jobba för. Till syvende och sist handlar det om vad vi vill ha för slags samhälle.

Men för att vi ska nå ett mer jämlikt näringsliv behöver männen vara beredda att dela med sig av makt, säger Amanda Lundeteg. Snubbarna är de nya gubbarna, är en fras som hon har upprepat åtskilliga gånger de senaste åren. Jämställdhet är nämligen inget som kommer per automatik bara för att nya generationer inträder på arbetsmarknaden.

– De unga männen tycker att det är deras tur nu. De uttrycker ofta att kön inte är så intressant, att allt ordnar sig bara man anställer justa personer med bra värderingar. För ett par år sedan lunchade jag med flera yngre vd:ar från alla möjliga olika branscher. Jag hade mejlat samtliga vd:ar på röda listan – de som alltså inte har en enda kvinna i sina ledningar – och sagt att om de bjuder på lunch så bjuder jag på kunskap. Jag har alltså ätit mig igenom vd:arna en efter en, och det var så intressant. Många i den här gruppen är av uppfattningen att det har blivit för mycket fokus på kvinnor, och att det numera snarare är männen som missgynnas på arbetsmarknaden.

Återigen handlar det om känsla snarare än kunskap, säger Amanda Lundeteg, och hänvisar till de forskare vid Göteborgs universitet som kommit fram till att det är unga män – och inte den äldre generationen – som har svårast att acceptera kvinnors ökade rättigheter.

– De verkar känna att de får sota för tidigare generationer mäns privilegier.

Ligger det inte något i det då? Säg att könsfördelningen är 70/30 på Handelshögskolan och att alla konkurrerar om ett internship på en bank som har två platser reserverade för vardera kön, då är det ju svårare för killarna?

– Ingen bank kvoterar in mindre lämpade tjejer, det har de inte råd med. Om de här killarna upplever sig förfördelade så måste vi påminna dem om hur det faktiskt ser ut i samhället. För trots att flickor och kvinnor presterar bättre i skolan är det ändå majoriteten män på ledande positioner. Ja, det kommer att bli fler att konkurrera med, men det är fortfarande den mest kompetenta, den mest lämpade, som får platsen. Jag kan fatta om de här killarna upplever att det är mycket fokus på kvinnors rättigheter, men då missar de aspekten att det på totalen faktiskt är bättre med ett jämställt samhälle.

Så unga killar får tugga i sig att de får betala för tidigare generationers räkmacka?

– Jag tycker ju inte att de betalar. Däremot konkurrerar de på något mer rättmätiga grunder. För övrigt är det inte tillåtet att kvotera i Sverige, däremot kan man positivt särbehandla vilket innebär att i de fall där kvinnor och män har lika meriter så kan man välja det underrepresenterade könet.

Allbright har aldrig drivit frågan om kvotering. Amanda Lundeteg säger nej till kvotering, men gillar kvoteringshotet.

– Allbright har hela tiden sagt att så länge vi ser att antalet kvinnor i styrelserna ökar kommer vi inte att byta fot i kvoteringsfrågan. Sedan försvann ju kvoteringshotet under tre år, och då stod det plötsligt stilla i styrelserna. Då började vi vackla. Sedan kom kvoteringshotet tillbaka – men från EU-håll. Det infördes ett kvoteringsdirektiv som Sverige förvisso inte omfattades av, men valberedningar och ägare fick ändå eld i baken.

Hennes käpphäst är istället delad föräldraförsäkring. Att det finns ett större stöd för kvotering, än en individualiserad föräldraförsäkring tycker hon är en gåta.

– Vi ser ju att det är i familjebildande ålder som kvinnorna faller ifrån, och med delad föräldraförsäkring kan man ge jämställdheten en jätteskjuts. Det gynnar inte bara kvinnornas karriärmöjligheter, utan också männen och deras relation till barnen. Forskningen visar ju att om pappan är föräldraledig påverkar det anknytningen till barnet positivt.

Fokuserar på mångfald

De senaste åren har Allbright breddat sitt fokus. Från att enbart ha varit inriktad på kön, fokuserar stiftelsen idag nästan lika mycket på mångfald.

– Det har kommit mer och mer forskning, och vi måste inse att inte heller mångfald är något som uppstår per automatik. Bara fem procent i ledningsgrupperna, och ynkliga två procent i styrelserna, har icke-vit bakgrund. Det vanligaste förnamnet på en vd i ett svenskt bolag är Martin. Det finns inte en enda Mohammed i chefsgarnityret.

Är näringslivet rasistiskt eller hur ska siffrorna tolkas?

– Vi har rasism i samhället, precis som vi har sexism i samhället. Och näringslivet speglar samhället. Jag slås ofta av hur känsligt det är att prata om rasism och hudfärg. Det är djupt rotat i den svenska självbilden att vi inte är några rasister. Det är ingen slump att vi saknar jämlikhetsdata på nationell nivå, till skillnad från många andra länder. Allbrights inställning är att precis som vi har data om kön behöver vi data om mångfald – först då kan vi rikta insatserna. Det är ju tack vare statistik som vi har kunnat ta kliv framåt på jämställdhetsområdet. Därför tar Allbright fram egen jämlikhetsstatistik, och vi är ofta ute på bolag och hjälper till att göra kartläggningar.

Att inse att man aldrig är fullärd och förstå att vi alla har kunskapsresor att göra är en bra början, menar Amanda Lundeteg när vi träffar henne en andra gång. Nu ses vi en helt vanlig tisdag hemma i lägenheten på Södermalm. Barnen ska så småningom hämtas från förskola och skola, och sambon, som är styrelseordförande i bostadsrättsföreningen, jagar rörmokare till en vattenläcka i källaren. Amanda suckar diskret. Hon är tacksam över sin relativt jämställda relation, men är han tvungen att vara styrelseordförande och klassförälder samma termin?

– I Sverige uttrycker många en osäkerhet kring terminologin. Vit, svart, brun, icke-vit – vad säger man? Personligen tror jag att det är bra med lite teoretisk tveksamhet. Man kan gärna få vara lite ängslig, det visar att man bryr sig och är benägen att ta till sig kunskap. Sven pratade en gång om kvinnliga och manliga chefer. ”Du kan väl försöka undvika att tala i de termerna. En kvinna kan ju vara manlig och en man kvinnlig, det är bättre att du säger kvinnor och män”, sa jag till honom. ”Åh, det där har jag aldrig tänkt på, och jag kommer säkert att göra fel igen. Var på mig då!”, svarar han. Det tycker jag är en ödmjuk hållning.

Amanda Lundeteg kan själv relatera till såväl minoritetsstress som utanförskap. Hon växte upp i Brunflo utanför Östersund som yngst av tre syskon. Hon är den enda som är adopterad, och kom till familjen från Sri Lanka när hon var sex veckor.

– Det enda man vill som barn är att smälta in, att vara som alla andra, och det är ju omöjligt när man har en annan hudfärg. Och barn är som barn är, de lät mig förstå att jag var annorlunda. Frågan ”Var kommer du ifrån?” har förföljt mig genom livet. Ibland brukar jag svara Jämtland, trots att jag anar vad frågeställaren är ute efter. Då brukar följdfrågan komma: ”Men var kommer du ifrån egentligen?”. Brunflo, säger jag då.

När Amanda Lundeteg för åtta år sedan väntade sitt första barn började hon fundera över sitt ursprung, och i slutet av graviditeten gjorde hon ett DNA-test. Tre månader senare kom svaret. Amanda kunde konstatera att hon är nästan hundra procent lankes, men hon noterade också en flagga på matchningar. Hon hade en ”strong match” med en man med ett lankesiskt namn, bosatt i Miami.

– Mitt hjärta höll på att stanna. Jag och mannen fick kontakt och några dagar senare skypade jag med excentriske, yvige, amerikansklankesiske Ranjith – som enligt testet sannolikt var min pappas kusin. Det räckte med att han såg mig så började han storgråta: ”Vem i min familj har adopterat bort dig? Jag är säker på att det är min bror, han är filmstjärna och en riktig playboy”. Han anklagade än den ena, än den andra, och lovade att han skulle ta reda på vem som är min biologiska pappa.

Åkte till Sri Lanka – under cover

Det tog ett halvår innan Ranjith hittade den han letade efter. Amanda var i stugan i Jämtland när Ranjith plötsligt hörde av sig. Han berättade att Amandas pappa satt bredvid honom och att pappan ville skypa med Amanda.

– Än en gång höll hjärtat på att stanna. Jag sa till Ranjith att han måste förbereda min pappa på att jag nog inte kommer att visa några känslor. Att allt som händer bara är för konstigt för mig. Till slut dök pappa upp på skärmen och bara han såg mig började han storgråta: ”Åh, du ser precis ut som din mamma”. Och så sa han min lankesiska mammas namn. Det var första gången jag hörde det, och då började jag gråta.

Några månader senare åkte Amanda, sambon och deras ettåring till Sri Lanka – under cover.

– Den officiella storyn var att jag är Ranjiths dotter. Mina syskon, min moster – alla trodde det. Det var bara mamma, pappa och Ranjith som kände till sanningen. Hela resan var som en film. Först träffade jag pappa, sedan ordnade han så att jag – under stort hemlighetsmakeri – fick träffa mamma. Jag har alltid sagt att jag är så lik mina svenska föräldrar, men när jag träffade mina lankesiska föräldrar… herregud, plötsligt förstår jag var mitt kynne kommer ifrån. Det är nästan kusligt.

Amanda talar om ett liv före och efter DNA-testet, det är omtumlande att få ett helt gäng nya familjemedlemmar. Den omedelbara och djupa kärlek som hon känt för sin familj på Sri Lanka har chockat henne.

– Vi är väldigt fysiska med varandra. Kanske har det med förlorad anknytning att göra, vad vet jag? Det är också uppenbart att det funnits starka känslor mellan min lankesiska mamma och pappa. Omständigheterna gjorde att de aldrig kunde gifta sig, och därmed tvingades de adoptera bort mig. Båda gifte sig och fick barn på varsitt håll, men nu har livet fört dem samman igen. Det är mycket som är vackert med allt som har hänt mig och min familj på Sri Lanka, men det är långt ifrån okomplicerat och jag undrar vad som kommer ske i framtiden.

För Amanda har den nya vändningen i livet tagit flera år att smälta. Hon har varit tjänstledig från Allbright och skrivit en roman om att söka sina rötter, och nu håller hon på med uppföljaren. I vintras åkte hon till Sri Lanka igen, den här gången gav hon sig iväg utan make och barn.

– Det fanns så mycket att reda ut. Fler och fler i släkten har fått reda på vem jag egentligen är. Att jag existerar har väckt frågor hos vissa av mina syskon. Jag förstår att de blir bekymrade kring faktorer som vem som ska ärva vad, och även huruvida jag vill att mina föräldrar ska vara tillsammans igen. Jag har fått lägga en del tid på att förklara att jag inte är intresserad av egendom, däremot är jag intresserad av att bygga relationer. Jag är heller inte ute efter att mina lankesiska föräldrar ska bli ihop igen, jag vill bara att alla ska vara lyckliga.

Att som adopterad plötsligt få alla svaren om sitt förflutna är speciellt, konstaterar Amanda. Det där stora hålet som alltid har funnits i henne håller på att täppas igen. När hon föddes gav hennes lankesiska pappa henne namnet Nilmini, som betyder blå safir och vildblomma. Nilmini har hängt med som hennes andranamn, men hon har aldrig haft någon historia runt det.

– Nu har cirkeln slutits och i vintras fick jag den här av pappa, säger Amanda och viftar med en ring med blå safir.

– Jag har fått allt jag kan begära. Jag känner mig sedd och älskad av både mina svenska och lankesiska föräldrar. Allt det här har dessutom lett till fina samtal med mina svenska föräldrar. Numera är de separerade, men förra sommaren satt vi – bara vi tre – på mammas balkong och pratade. Mamma sa: ”När vi adopterade dig trodde vi att vi gjorde något gott för världen, vi var ju barn av vår tid. Med med den kunskap vi har idag har jag blivit mer och mer adoptionskritisk. Med det sagt – du är vårt barn och jag älskar dig”. Det var ett stort och läkande samtal. Äntligen har jag gjort upp med den där osunda tacksamhetsskulden som många adopterade bär på.

Men – och det går inte att komma ifrån – mitt i alltihop finns också en sorg. I allt som inte blev, i allt som kunde ha varit.

– Det var så snubblande nära att mitt liv hade sett helt annorlunda ut. Att gå runt med den känslan är svindlande.