Påven och Stina Oscarson resonerade på samma sätt

Sista gången jag träffade Stina Oscarson var på utdelningen av Olof Palme-priset i januari. Hon satt ensam på en av Konserthusets bakre rader, och jag slog mig ner bredvid.

Hon bubblade av frågor om politiken. Varför läggs bara en tiondel så mycket på andlig infrastruktur som på fysisk? Vad gör privata vinster i välfärden och kriminellt missbruk av assistansersättning med viljan att betala skatt?

Innan jag hann invända blev det prisutdelning, till norska Utøya för deras arbete mot extremism. Terrordådet 2011 gav en knäck åt Stina Oscarsons tro på dialog, liksom Ukrainakriget 2022, men till skillnad från de flesta av oss dubblade hon insatsen. ”När våldet vinner beror det på att samtalet börjat för sent.”

Få kunde hålla så många allvarliga tankar i huvudet samtidigt som Stina Oscarson. Det väckte respekt i ett land av Ikealiknande åsiktspaket och allt mindre plats för allvar ju allvarligare läget blir.

När det gällde ekonomi resonerade hon ungefär som påven Franciskus, utifrån kristen etik. Vad betyder ett system, en viss policy, för de mest utsatta? Jesus är glasklart radikal – ge rubbet till de fattiga – men i verkligheten blir det snabbt komplicerat.

Inget har skapat mer armod och elände än kommunismen. I sin bok Det perfekta plåstret frågade Stina Oscarson: ”Vad händer i ett land när man institutionaliserar det mellanmänskliga?” Meningen fångar ett socialt och ekonomiskt dilemma som höger-vänster-perspektivet missat, för att inte tala om kulturkrigarna.

Medan politiken ältade först skatter, sedan invandring, hände kanske det stora i det tysta. Vi fick ett samhälle präglat av två växelverkande fenomen: korruption och indignation. Vänstern skyller på nyliberal satsa-på-dig-själv-ideologi. Högern brukade skylla på välfärdsstatens urholkning av civila dygder, för att alltmer sikta in sig på mångkulturen.

Stina Oscarson satte myror i huvudet på folk genom att gå djupare. Om det mellanmänskliga är kärnan står viktigare saker på spel än skattekvoten. Riggad marknadsekonomi är lika illa som läckande välfärdssystem, eftersom bäggedera tär på tillliten.

Utan moral kan vi aldrig kontrollera bort exempelvis insiderhandel eller assistansfusk. I slutändan blir alla förlorare, särskilt de längst ner i näringskedjan.

Sista dagen i livet hade påven oturen att träffa USA:s vicepresident, men Franciskus var älskad som motpol till trumpismen. En världslig parallell till hans ödmjukhet är filosofen John Rawls idé om okunnighetens slöja. Hur skulle du vilja organisera samhället bakom den där slöjan, innan du visste ditt öde i livet? Då är säkert rotavdrag och sänkt skatt på ISK bra, men subventionerade läkemedel är bättre. Den kapitalistiska välfärdsstaten är så nära John Rawls ideal mänskligheten har kommit. Dock lever vi farligt utan det där kittet av eget ansvar som är frihetens förutsättning.

Stina Oscarson visste mycket om ofrihet, både i ekonomin och psykiatrin. Bara den som blivit tvångsvårdad vet vad absolut utsatthet innebär. När rättslösheten sprider sig i världen – med allt ifrån godtyckliga fängslanden och deportationer till gummiparagrafer om vandel – är det läge att dra på okunnighetens slöja. Kan det drabba andra så kan det drabba dig.