Hon har 500 miljarder i portföljen

Några timmar efter att den här intervjun ägt rum kommer nyheten: Sjätte AP-fonden införlivas i Andra AP-fonden, som får utökade möjligheter att investera i onoterade tillgångar. Det är Eva Halvarsson som uppmärksammar mig på det. I ett mejl tackar hon artigt för samtalet och lägger till: ”Tänkte att detta kunde vara av intresse?” med bifogad länk. Det nya lagförslaget har kritiserats av flera kommentatorer och analytiker. Varför laga det som inte är trasigt?, undrar till exempel Ellinor Beckett, analyschef  på EFN. 

Eva Halvarsson – som nu blir vd för både Andra och Sjätte AP-fonden – har levt med lagförslaget i över ett år, men inte ens hon förutspådde en hopslagning. 

– Nu har vi ett digert arbete framför oss under året, då vi ska se till att genomföra den här stora förändringen på bästa sätt. 

I nästa andetag konstaterar hon att det var länge sedan hon medverkade i en sådan här stor intervju. 

– Man kan lugnt säga att man går under radarn när man bor och jobbar i Göteborg. 

Säger Eva Halvarsson på sitt dalmål. Jo, dialekten har hon kvar, det kan till och med hända att hon överdriver dalmålet i vissa situationer, till exempel intervjuer. Hon inbillar sig att det sjungande uttalet gör att hon låter lite snällare. Och en gång kulla alltid kulla. Hon kan bli så trött på stockholmsfixeringen, varför bor alltid alla styrelseledamöter – inklusive i princip samtliga i Andra AP-fondens styrelse – i huvudstaden? Själv har hon basen i Göteborg och åker upp till Stockholm en gång i veckan. Ett upplägg som fungerar utmärkt, hon trivs i sin övernattningslya på Kungsholmen. Den mäter 27 kvadratmeter och är inredd som ett hotellrum. Jobbar gör hon oftast i Vasakronans lokaler, fastighetsbolaget ägs ju av AP-fonderna, och det är också här, på Malmskillnadsgatan, som den här intervjun äger rum. 

"Där stod jag. Kvinna, och inte lastgammal"

När Eva Halvarsson rekryteras som vd till Andra AP-fonden är hon 44 år, och fortfarande fundersam över om det verkligen är rätt position för henne. Hon har redan tackat nej till uppdraget en gång. 

– Jag minns när ordföranden skulle presentera den nya vd:n för personalen. Där stod jag. Kvinna, och inte lastgammal. Jag berättade kort om mig själv, och avslutade med att säga att jag tycker att det är viktigt att ha kul på jobbet. Folk bara tittade på mig. Känslan var: här är vi faktiskt seriösa, vi är inte här för att ha roligt. 

Hur kul kan man egentligen ha med pensionspengar?

– Hur kul som helst. Men det är en annan slags kapitalförvaltning. Att jobba på uppdrag av tio miljoner svenskar är något helt annat än att förvalta pengar åt en liten grupp redan jätterika personer. Det ställer högre krav, och det är ett uppdrag som gör mig otroligt stolt. 

Eva Halvarsson brukar säga det. Att hon är stolt över uppdraget. Hon vill bidra till samhället, göra sin plikt. Rakt igenom yrkeslivet har hon varit det offentliga trogen. 

– Jag började mitt yrkesliv på Skatteverket. Det är ju själva essensen av att jobba i en miljö som alla har en åsikt om, men ingen är särskilt positiv till. I början av min karriär tänkte jag nog att jag skulle byta jobb och kanske bli ekonomichef på ett mindre företag. Men så dök det där jobbet på kommunikationsdepartementet upp, och så småningom gick jag till näringsdepartementet. Att få vara i maktens absoluta centrum är speciellt, och jag har haft stor nytta av det i mitt nuvarande arbete. Inte minst har det gett mig en förståelse för de politiska processerna. Vi lyder ju under finansdepartementet, och jag tror att mina medarbetare tycker att det är en trygghet att jag kan tolka vad som händer. Vad kan vi förvänta oss av olika politiska utspel? Jag tror att det har varit fem utredningar av AP-fonderna under min tid som vd, allt från kostnadseffektiviseringar till omstruktureringar. 

"Jag var rädd att jag inte hade rätt bakgrund"

Men att du först tackade nej… det måste ju ha varit drömjobbet för dig?

– Nja, har man Luther hängande tungt över axlarna… Första tanken när headhuntern ringde var: ”Va, han måste ha ringt fel…”. Visst är det hemskt att man inte tror mer om sig själv?

Men också relaterbart. 

– Eller hur? Jag var rädd att jag inte hade rätt bakgrund, jag hade ju inte jobbat med kapitalförvaltning på det sättet. Dessutom hade jag en uppfattning om finansbranschen som grabbig och pengafokuserad. Det som fick mig att ändra mig var uppdraget som sådant. När jag kom till AP2 så var fondens mantra att vi är en kapitalförvaltare som vilken som helst. Men det var ju motsatsen till varför jag hade tagit jobbet. För vi är verkligen inte en kapitalförvaltare som vilken som helst. AP-fonderna har ett unikt uppdrag. Dels för att vi jobbar på uppdrag av hela svenska folket, dels för att kapitalet ju inte kan tas ut om det går dåligt. Och vi har ett tungt ansvar. Även om många människor har både tjänstepension och egna pensionssparanden så är det ändå allas vår allmänna pension vi förvaltar. Och en hel del människor har faktiskt inget annat, därför är det extra viktigt att vi gör bra ifrån oss. 

Sover du gott om nätterna?

– Jag får ofta den frågan, jag är ändå ytterst ansvarig för nästan fem hundra miljarder. Men ja, det gör jag – tack vare att vi har de strukturer och processer vi behöver på plats. 

Säger Eva Halvarsson och slätar ut vecket på skinnkjolen. Hon har klackar i leoprint och gjorda naglar, det är långt ifrån nidbilden av den statliga chefen som hasar runt med uttjänta Birkenstock på fötterna. Eva konstaterar att hon är intresserad av mode, och är det något hon kommer sakna den dagen hon går i pension är det just det – att få klä upp sig på jobbet. I samma andetag protesterar hon mot schablonbilderna av olika yrkesgrupper. De gör inget gott. Hela samhället skulle tjäna på om människor rörde mer på sig över gränserna, tror hon. Frågan som följt henne genom hela yrkeslivet är hon evinnerligt trött på: ”När ska du börja jobba i näringslivet då?”. 

– Numera är jag i gränslandet – det är ändå professionell kapitalförvaltning vi sysslar med, även om det sker i statlig regi. Men när jag jobbade på departementet fick jag ofta den frågan. Det kanske låter förmätet, men jag brukade kontra med en motfråga: ”Hur ofta frågar du Jacob Wallenberg när han ska börja jobba i det offentliga?”. Med det sagt – vi borde alla röra oss mer mellan det politiska, offentliga, akademiska och näringslivet. Vi behöver ett större utbyte, annars sitter vi där i varsitt hörn och tittar misstänksamt på varandra och tänker: ”Gud vad konstiga de där är”. Det finns så mycket fördomar mellan de olika världarna.

"Pengar har aldrig varit min drivkraft"

Men du hade tjänat mer om du jobbat privat?

– Absolut, men pengar har aldrig varit min drivkraft. När jag håller föredrag om ledarskap brukar jag framhålla att man aldrig ska göra någon annans karriär, utan att man måste fundera över vad man själv vill. Jag minns när jag jobbade på näringsdepartementet och ett par kollegor gick över till det privata och började tjäna otroligt mycket pengar. Jag vet att jag gick och våndades – borde jag också? Men kom fram till att det inte är lönen som ska bestämma min karriär. 

Som AP-fonds-vd är du väl rätt väl omhändertagen?

– Jag har en hög lön och det går verkligen ingen nöd på mig. Om jag någon gång känner mig pressad eller tycker att jag har mycket att göra så brukar jag påminna mig själv: ”Herregud Eva, du är sannerligen välbetald, sitt inte här och gnäll”. Kanske är det en inställning som retar en del kollegor och folk i branschen. Jag tänker ofta på att det inte finns något rättvisa i vilka yrkesgrupper som samhället premierar. De som jobbar med pengar tjänar mycket, men de som jobbar med människor tjänar lite. Är det inte väldigt bakvänt? 

Jag vill prata maktlistor. Eva Halvarsson brukar vara med där i toppen bland Sveriges mäktigaste finanskvinnor. Eva ser lite uttråkad ut, hon verkar inte gå igång på samtalsämnet. Koketterar hon, eller bryr hon sig inte? 

– Nej, nej. Mina medarbetare brukar berätta för mig om jag har synts på någon lista. Med ålderns rätt har jag dessutom börjat dala på de där listorna, och det är precis som det ska vara. Näringslivet fylls på av nya, unga, bra personer. Men jag har faktiskt aldrig gått igång på listor och den typen av yttre bekräftelse. Dessutom undrar jag om de där listorna gör så mycket för karriären? Jag är inte direkt nedringd av erbjudanden trots att jag själv tycker att jag har en hyfsat bra bakgrund. Nu har jag ingen ambition att byta jobb, men det är en reflektion att man kanske inte ska sträva efter just listplaceringar för att bygga sitt varumärke. 

Hennes fokus har istället varit att göra bra ifrån sig på hemmaplan, i den egna verksamheten. Sedan starten 2001 – Eva Halvarsson klev på 2006 – har Andra AP-fonden skapat en sammanlagd ökning av fondkapitalet om 325 miljarder kronor, vilket motsvarar en genomsnittlig årlig avkastning på 3,8 procent, inklusive fondens kostnader. Under de senaste tio åren har fonden, efter kostnader, avkastat i genomsnitt 6,6 procent per år och de senaste fem åren i genomsnitt 5,5 procent per år. Fonden redovisade 2024 en total avkastning på 8,2 procent, efter kostnader. Resultatet uppgick till 34,9 miljarder kronor och fondkapitalet till 458,9 miljarder kronor vid slutet av 2024. Är hon nöjd?

– Ja, utvecklingen har varit positiv för både nuvarande och framtida pensionärer. Samtidigt kan man ju säga: Surt sa räven Eva, just nu har din AP-fond minst kapital av alla AP-fonder. Men allt handlar om uppdraget, under en period var det vi som hade mest kapital. AP-fondernas uppdrag är att vara till största möjliga nytta i pensionssystemet, och det kan vi bara vara genom att ta lagom mycket risk. Därmed måste vi fördela gracerna. Vi är inga cowboys. Vi har till exempel mindre exponering mot de amerikanska ”Magnificent 7”-bolagen jämfört med många andra förvaltare. Visst skulle vi ha kunnat haft större avkastning, men pensionärerna ska inte ta så stora risker. Och ser man till inkomstindex, som används för uppräkning av inkomstpensionen, har samtliga AP-fonder gjort ett jättebra jobb. Över tid har vi legat betydligt över index. 

"Man kan förstås ha olika åsikter här"

Jämfört med en mer risktagande fond är det inga märkvärdiga siffror. 

– Men det är inte dem vi ska hävda oss emot, så mycket risk ska inte pensionärerna bära. Man kan förstås ha olika åsikter här. Vi har tio miljoner aktieägare, om vi nu ska kalla dem det, och därmed finns det säkert tio miljoner åsikter om hur vi borde förvalta pengarna. Det är bara att acceptera – som AP-fonds-vd kommer man aldrig att bada i beröm. Det är sällan några hyllningsartiklar i den här branschen. Om Andra AP-fonden äger två tusen bolag så kommer journalisterna att hitta ett bolag som inte går så bra. Så jobbar ju NGO:s också, det är deras möjlighet att rikta fokus mot en, ofta, väldigt liten fråga. 

Hur mycket tävlar ni med de andra AP-fonderna?

– Vi tävlar. Men för mig är det viktigare att ha en avkastning som är bra utifrån den strategi vi själva har lagt, än att till exempel slå AP 4. Just nu har de mycket mer fondkapital än vad vi har, men det betyder inte att vi går hem och kopierar deras strategi. Hela tanken med flera AP-fonder är att vi ska göra olika saker, och då måste man orka bära tillfällen när det inte går lika bra. Det kräver sin ledare och sina medarbetare. 

Det senaste året har det gått sämre för Andra AP-fonden, och Eva Halvarsson med styrelse har genomfört en omfattande förändring. Fonden gick in i 2025 med nytt mandat, ny vision och nya värderingar. Ja, medarbetarna har till och med flyttat in i ett nytt kontor. Den nya visionen fokuserar på att fonden ska vara en ledande pensionsförvaltare i en föränderlig värld. Det sista är viktigt, så har uppdraget aldrig formulerats tidigare, och Eva betraktar det som framtidens största utmaning. Att jobba på en AP-fond är nämligen också att vara omvärldsanalytiker. 

– Efter finanskrisen 2008, när portföljens värde gick ner med 25 procent, gjorde vi en översyn och kom fram till att vi behövde diversifiera portföljen ännu mer. Investera i fler tillgångar, på fler marknader och i fler länder. Det var en global värld och ”globalisering” var allt folk pratade om. Nu har vi gjort en ny översyn, och gått åt precis motsatt håll. Vi har slutat investera i Kina och på tillväxtmarknader, och vi funderar över hur mycket exponering vi vill ha mot USA. Om vi tyckte att det kunde vara volatilt och oförutsägbart tidigare, så är det ingenting mot hur det är nu. Vad kommer till exempel att hända med Kina och Taiwan? Rysslands invasion av Ukraina? Mellanöstern? Och inte minst allt runt Trump, hans agerande har stor betydelse för hur olika maktcentra i världen kommer att förhålla sig till varandra och till det som nu händer inrikespolitiskt i USA. Allt som sker i världen påverkar våra investeringar. 

Kritik för satsningen på Northvolt

Men ibland blir det fel, och AP-fonderna har fått mycket kritik för satsningen på Northvolt. I det gemensamma pressmeddelande som skrevs när investeringen gjordes var att den hade potential att gynna både pensionssystemet och samhället i stort. Tre år senare riskerar AP-fonderna att förlora sex miljarder i Northvolts pågående rekonstruktion. 

Eva Halvarsson ser inte jättebekymrad ut. Hon menar att det i sammanhanget trots allt handlar om en mindre investering. 

– Vi har många andra, större, investeringar i vår portfölj med hållbar infrastruktur. För tjugo procent av den portföljen, som i sig uppgår till cirka tio miljarder, så har vi bedömt att vi kan ta lite mer risk, och Northvolt var en sådan satsning. Det är alltså inte så att vi har blundat och kastat pil, utan investeringen var väl genomlyst och kalkylerad. Vi gör löpande utvärderingar av alla våra investeringar, och även här kommer vi förstås att titta på vilka lärdomar som finns att dra. Men en sak är viktigt att ha klart för sig – för oss som jobbar i finansbranschen är risk ett verktyg för att tjäna pengar. Annars kan vi lika gärna lägga alla pengar i statsobliga-
tioner. Och vår portfölj för hållbar infrastruktur har – även efter nedskrivningen av Northvolt – avkastat 9 procent i snitt sedan starten 2020, vilket ju är betydligt mer än om vi hade investerat utan risk. 

Turerna runt Northvolt är dessutom en västanfläkt jämfört med finanskraschen 2008 som Eva Halvarsson fortfarande betraktar som karriärens största utmaning. Hon hade inte ens varit vd i två år, och det slutade med att fonden förlorade en fjärdedel av sitt kapital och behövde säga upp personal. 

– Av finanskraschen drog vi två lärdomar – att satsa på en mer diversifierad portfölj, men också att bli bättre på kommunikation. När det här hände stängde vi i ledningen in oss i ett rum och pratade strategier. Utanför satt våra handlare och tittade på sina skärmar som lyste rött. Vi skulle förstås ha stöttat och förklarat mer, precis som vi så småningom gjorde under pandemin. Numera är mitt mantra att man aldrig kan kommunicera tillräckligt, men att man i alla fall kan försöka. Mina medarbetare kan lita på att det jag vet, det vet de också. Jag avskyr när människor sitter och trycker på information och använder det som ett maktmedel. Jag vill att arbetsplatsen ska vara trygg.   

Men jag har hört att ni år urdåliga på att fira när det går bra. 

– Haha! Jag vet, vi borde bli bättre. Jag är omgiven av skeptiska analytiker. Om jag säger att vi ska fira något är det alltid en i gruppen som invänder: ”Men vi uppnådde ju bara 99,8 procent av det vi sagt”. Så är det att jobba i en analytikertät organisation. 

Med sitt eget sparande är Eva Halvarsson inte lika på hugget. Hon beskriver sig som ”värdelös” på egna aktieplaceringar. Hon sparar en del i fonder, det är allt. Som vd på en AP-fond är det dessutom smidigare att avhålla sig från enskilda bolagsinvesteringar. Varje investering kräver rapportering, och det tar tid. Däremot investerar hon gärna i fastigheter. 

– Ordet ”fastigheter” leder nog tankarna fel... Men ja, jag vill äga bostäder där jag kan ha mina egna saker. Jag vill bara kunna ta handväskan i handen och åka dit. Jag har ett hus i Stöten,
i skidbacken, och en sommarstuga i Nås som har varit i familjens ägo sedan jag föddes. Där finns varken el eller vatten, däremot ett utedass, solpaneler och gasolkylskåp. Läget är underbart, tjugo meter från sjön. Och så har jag ju huset i Askim och övernattningslägenheten i Stockholm. Och Skånegården på Kullahalvön förstås! 

Det är Skånegården som lockar den dagen hon blir pensionär. Men hemma kommer alltid att vara Vansbro. Det var här hon växte upp, årskamrat och skolkompis med Gunde Svan. Hon har varit orten trogen genom åren och bland annat suttit i styrelsen för Vansbrosimningen. Också hon har kämpat motströms i Västerdalälven och avverkat Vansbro Tjejsim inte bara en, utan två gånger. 

Växte upp med mamma och morfar

Eva Halvarsson växte upp i ett generationsboende tillsammans med sin mamma och morfar. Hon var enda barnet, och hennes pappa hade dött i hjärtinfarkt när hon var tio. Då var hennes mormor redan död, och det föll sig naturligt att Eva, hennes mamma och morfar flyttade ihop. Morfar hade varit chaufför hos disponenten i Vansbro, och började så småningom på sågverket. Mamman jobbade på Pressbyrån, men sa upp sig när Eva föddes.

– Jag har gjort den så kallade klassresan. Den var jag rätt besatt av för tjugo år sedan, men nu tänker jag allt mindre på det. Jag var jätteduktig i skolan, men hade inga riktiga förebilder i vad jag kunde bli när jag blev stor. För inte så länge sedan hittade jag en gammal ”Min bok” i en låda i sommarstugan. På frågan ”Vad vill du bli?” hade jag skrivit flygvärdinna eller advokat, jag hade noll koll. Men jag blev den första i släkten som pluggade på universitetet. Om mina föräldrar hade levt idag tror jag att de hade varit stolta över mig, men de skulle antagligen inte uttrycka det. Det är väl en typisk arbetarklassgrej, man ska veta sin plats, och inte vara förmer. Det var viktigt att inte bli mallig, det upplevdes nästan som farligt att sticka ut. 

Eva Halvarsson tycker att det är intressant att prata bakgrund och klass, men hon upplever att andra kan bli lite stressade eller besvärade när hennes klassresa kommer på tal, ungefär som att de känner skuld för att de själva har växt upp på ett annat sätt. 

– Till skillnad mot i USA är klassresor ett ämne som man helst undviker att prata om i den svenska finansbranschen, precis som man heller inte pratar pengar eller sjukdomar. Konsekvensen av att ha gjort en klassresa är dock att man inte känner sig hemma någonstans. Jag är inte hemma där jag kommer ifrån, men heller inte där jag har hamnat. Jag har alltid känt mig lite off, och varit en udda fågel. 

Hon minns när hon hade börjat plugga på Handels i Göteborg och åkte hem till Vansbro och hälsade på. Då hade en av hennes kompisar fått barn, och kompisens kille sa: ”Men Eva, du lever ju inte ett riktigt liv”. Och på Handels undrade klasskompisarna: ”Vad jobbar din pappa med då?”. 

– Jag tyckte att det var en så urbota korkad fråga. Men det var kanske ännu svårare att komma allt längre från det som egentligen var hemma. I Vansbro var det aldrig någon som frågade om mig, hur jag hade det eller vad jag gjorde på dagarna. Så jag blev världsmästare på att ställa frågor kring hur alla andra tänker, känner och har det. Det är en talang som jag fortfarande utvecklar. Jag har i alla fall inte åkt på någon räkmacka, det är väl därför jag är så mån om att klara mig själv. Jag har svårt att be om hjälp, och det är ingen stolt del av min personlighet. Men jag vill inte vara skyldig någon något. 

Soft girl hade inte varit något för dig, säger jag. Och Eva morrar. 

– Att tjäna mina egna pengar har betytt allt. När jag hör om kompisars döttrar som drömmer om att gifta sig rikt går jag i spinn. Du ska tjäna dina egna pengar, du ska inte vara beroende av en partner, vill jag skrika. Med mina egna tillgångar kan jag slösa hur mycket som helst, men tänk att behöva be någon annan om pengar. Nisse, kan jag få en peng att köpa en sommarklänning? Nähädu!

Har haft nytta av sin bakgrund

På många sätt har hon haft nytta av sin bakgrund. Hon har stor respekt för pengar, och vet vad det innebär att inte leva i överflöd. Det kan vara bra att ha med sig som vd för en AP-fond. Hon är heller inte uppvuxen vare sig med namedropping eller social klättring.

– Jag har aldrig imponerats av vad det står på en människas visitkort och det kan jag nog tacka min bakgrund för. Om jag blir impad av någon är det för hur den personen är eller vad den gör. Folk kan ju bli till sig av att få hälsa på kungen, men sådan är inte jag.  

I dag lever ingen i Evas ursprungsfamilj. Sedan snart fyra decennier har hennes nya familj bestått av sambon Peter som hon träffade när de båda jobbade på Skatteverket. De reser, skidar och vandrar ihop, och Eva säger att de är ett bra team. 

– Och vi har inga barn. 

Lägger hon till utan att jag har undrat. Vid det här laget är hon så van vid att barnfrågan kommer på tal att det går på automatik. 

– I så många olika sammanhang har jag fått frågan: ”Hur gamla är dina barn då?”. Jag har egentligen inte alls någon lust att redogöra för mina livsval för vilt främmande människor, ändå hamnar jag ofta i ett läge då jag känner att jag behöver förklara mig. För när jag säger: ”Vi har inga barn” möts jag av den där sorgsna hundblicken: ”Åh stackars dig”. Och då känner jag mig manad att berätta att det är ett högst frivilligt beslut och att jag inte alls betraktar det som mitt livs olycka. Jag har full respekt för de som känner så, men jag vill inte ha den etiketten klistrad på mig. 

Kanske håller det där ändå på att ändras, funderar hon. Samhället utvecklas, och det som var okej att säga och fråga för något decennium sedan framstår idag som bara plumpt och konstigt. 

– När vi flyttade till Göteborg för snart tjugo år sedan var det andra tider. På den tiden bestod näringslivet mest av vd-gubbar med hemmafruar. När jag dök upp med Peter blev det alltid lika förvirrat. Va, är det hon som är den ”fina”? Det kan faktiskt fortfarande hända att den vi ska träffa tror att det är Peter – det vill säga mannen – som är chefen. Jag kan i förväg se när misstaget är på väg att hända, och då känner jag… ”Gå i fällan du, jag kommer inte att rädda dig”. 

Brinner för jämställdhet

Eva Halvarsson talar engagerat, hon brinner för jämställdhet och tycker att fondens kvinnoindex – sedan 2003 har fonden årligen gjort en studie för att mäta andelen kvinnor på mellanchefsnivå, i företagsledningar och styrelser i noterade bolag – fortfarande fyller en funktion. Tanken med indexet, som infördes 2002, var att bidra med fakta till jämställdhetsdiskussionen. Hur ser det egentligen ut i privata företag, i ledningar, i styrelser och i börsnoterade bolag? Första året var det bara sex procent kvinnor i börsbolagens styrelser, idag är samma siffra 38 procent. 

– Men det är påtagligt hur mycket bättre de offentliga bolagen är jämfört med de privata. Jag drar alltid upp det, jag tycker att det får alldeles för lite uppmärksamhet. Vi har 45 procent kvinnliga styrelseordföranden i de statliga bolagen. Med sådana här frågor måste man jobba strukturerat och målmedvetet, men näringslivet hamnar av någon anledning hela tiden på efterkälken. Det var nästan komiskt, men ett tag, i slutet av 90-talet, skulle alla privata bolag ta tag i frågan, de jobbade fram strategier och profiler, och analysen landade alltid i att de skulle behöva rekrytera – Peggy Bruzelius. Hallå, fantasi! Om någon undrar så finns det faktiskt fler kvinnor än Peggy. 

Eva Halvarsson skrattar högt. Om att vara kvinna på en hög position i finansbranschen skulle hon kunna skriva en bok. Hon minns en professorsinstallation för några år sedan. Hon var länge vice ordförande vid Göteborgs universitet och hamnade ofta på diverse middagar. Den här gången blir hon placerad bredvid en professor emeritus, alltså en pensionerad professor.

– Jag önskar att jag hade haft något dräpande att säga, men det enda jag gjorde var att sms:a min man som satt vid andra sidan bordet. Till min läggning är jag smidig och hittar ofta ett sätt att navigera genom tillvaron. Om du ska försöka fånga något som är utmärkande för både min personlighet och hur jag är som chef så är det nog det.