Private credit – ett otyglat skuldmonster?

Det finns bara tre sätt för en smart person att gå i konkurs – ”liquor, ladies and leverage” – brukade Warren Buffetts numera bortgångne parhäst Charlie Munger säga. De första två kan vi lämna därhän i det här sammanhanget men den sista, skuldsättning, är nästan utan undantag den avgörande komponenten när en person, ett företag eller en hel marknad kör i diket.

Och hur illa det kan gå när stora skulder kommer paketerade i en ny spännande form som utlovar bra riskjusterad avkastning fick vi lära oss under finanskrisen 2007–2008. Då var det amerikanska bostadslån av sämre kreditkvalitet som, när de klumpades ihop och paketerades som stabila obligationer, gav sken av att vara säkrare än vad de var. Husmarknaden klappade ihop på bred front, låntagarna slutade betala och obligationerna blev plötsligt en het potatis som ingen ville hålla i.

Det är i ljuset av den smärtsamma erfarenheten som man måste se de varningar som hörs nu. Christer Gardell, Eirik Winter och megabanken JP Morgans vd Jamie Dimon är några tunga branschrävar som i det offentliga har pekat på riskerna.

Vad är det då som oroar?

I första hand är det en låg transparens som skapar osäkerhet. Lånen som ges ut av private credit-fonderna ligger utanför den traditionella bankmarknaden och omfattas därför inte av den rigorösa reglering som följer med ett banktillstånd.

Hur aggressiv belåning som låntagarna tilllåts köra med och vilka villkor lånen har är ofta oklart – men att det regelmässigt handlar om mer aggressiva och mer flexibla villkor till unga företag eller till företag med lägre kreditbetyg kan man utgå ifrån. Snabbheten och flexibiliteten är en del av poängen för låntagaren som vänder sig till private credit i stället för till gammelbanken. Och för investerarna som satsar pengar i fonden som lånar ut är det den högre räntan (som går hand i hand med en högre risknivå) som är huvudpoängen.

Att långivare ibland förlorar pengar på kreditmarknaden är en naturlig del i en marknadsekonomi och egentligen inte något att förfasas över. Knäckfrågan är när och om ett segment börjar bli så stort att det riskerar att bli systemhotande om saker skulle gå åt skogen.

Där är private credit inte i dagsläget att döma av tillgänglig statistik, även om det är ett segment som växt snabbt i framför allt USA – med nästan 15 procent om året det senaste decenniet, medan traditionell bankutlåning till företag har växt mellan 3–5 procent. Med omkring 1 200 miljarder dollar utlånat kapital i USA är private credit visserligen nästan i kapp marknaden för högriskobligationer, men det utgör ändå under 10 procent av den totala företagsutlåningen, enligt en sammanställning från JP Morgan.

Investerarna som stoppar in pengar i private credit-fonder är dessutom ofta stora institutioner som typiskt sett låser in kapitalet i flera år, vilket minskar risken för plötsliga utflöden ur fonderna.

Ytterligare ett argument för att inte blåsa i det stora finanskrishornet är att fonderna oftast inte körs med stor hävstång. Det vill säga de lånar främst ut det kapital som investerarna har satsat i fonden, men är själva inte aggressiva med att låna upp nytt kapital som de sedan lånar ut. Stora kreditförluster om många låntagare står på näsan samtidigt skulle ändå svida, men det skulle inte ge samma svallvågor som i en traditionell bankstruktur där stora förluster som tär på det egna kapitalet kan leda till bantade balansräkningar och kraftigt bromsad utlåning.

Goldman Sachs argumenterar till och med för att det här är en dynamik som gör att systemriskerna faktiskt minskar när private credit tar över en del av lånemarknaden.

En sak att ha i bakhuvudet när man försöker röna ut om private credit är något att vara rädd för är att en hel del av de stora aktörer som uttalar sig antingen gynnas eller riskerar att missgynnas av segmentets framfart och därför är kan ha ett intresse av att tona upp eller ned riskerna.

En annan sak är att även om riskerna av allt att döma är begränsade och hanterbara i dag så kan den bilden ändras snabbt. Börjar fonderna acceptera allt aggressivare villkor i sin kreditgivning, frestas att spetsa sin egen avkastning med offensivare belåning och samtidigt fyller på nya fonder med kapital från investerare som har dålig kunskap om vad de köper så börjar parallellerna med finanskrisen att bli obehagligt många.

Den tredje och viktigaste saken är att det är först när ekonomin bromsar in på allvar nästa gång som vi får facit på vilka som gasade för hårt, och om det i den låga transparensens bördiga mylla har rest sig en ny svart svan.