Raffinerade perversioner i nyponbuskarna

I låten ”Söndermarken” fångade Lars Winnerbäck den bedövade stillheten i sin och min hemstad Linköping. Han sjöng om cykelbanor, villaområden, ”tandläkarväder” och ”nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar”. Tristessen fick honom att drömma om Los Angeles och mig om Berlin. Han ville se Guns N’ Roses. Jag ville se Einstürzende Neubauten.

Det lokala avantgardebandet Njurmännen blev ett helt okej substitut. De var ökända efter en konsert i Mjölby 1985 då de dumpat slaktavfall på publiken. Jag gjorde min första artistintervju med Skuggan, en av medlemmarna. Min andra gjorde jag med Jouni Havukainen som under namnet In Slaughter Natives släppt en kassett på Cold Meat Industry, ett nystartat skivbolag som var döpt efter en Njurmännen-låt men höll en betydligt lägre medial profil. Artisterna på Cold Meat Industry var så obskyra och lät så mystiska att Njurmännen vid en jämförelse framstod som Herreys.

In Slaughter Natives skrev mässande elektronisk musik, som för att tonsätta ockulta ritualer. Memorandum skapade ett demoniskt skrän. Archon Satani och Deutsch Nepal likaså. Men råast av alla var Brighter Death Now, ett alias för Roger Karmanik som startade Cold Meat Industry.

Han öppnade också en skivaffär på Nygatan 41, mitt i Linköping, trots att han helst ville vara ifred. Enligt skylten som hängde utanför var det en ”boutique of refined perversions and extreme entertainment”. Inte många vågade sig dit. Ännu färre blev insläppta. ”Jag hade inte tid för folk som skulle stå och bläddra bland skivor”, sa Roger Karmanik till Corren förra veckan. ”Butiken var ofta stängd och låst, och det säger sig självt att det var en ganska usel affärsidé att ha en butik som inte ville ha kunder.”

Att lokaltidningen i Linköping gör sin första stora intervju med Karmanik, 37 år efter att han startade Cold Meat Industry, beror på att en dokumentärfilm om bolaget just blivit klar. ”Soul in flames” är regisserad av Claudio Marino som växte upp i Linköping, sjöng i metalbandet Roswell och blev intresserad av den ljusskygga etiketten. När han gick till butiken för att handla öppnade Roger Karmanik försiktigt, granskade Claudio från topp till tå och sa sedan ”vi säljer inte metal” varpå han slog igen dörren.

Den attityden minskade inte intresset för bolaget. Cold Meat Industry växte under nittio- och nollnolltalet till ett imperium inom esoterisk musik. Artisterna blev pionjärer för genrerna ”death industrial” och ”dark ambient”, namn som Karmanik själv kommit på. Den ömsom brutalt abstrakta, ömsom pampigt sakrala, och nästan alltid djupt nihilistiska musiken hittade lyssnare över hela världen.

Varför kom detta från en välmående universitetsstad? Av samma anledning som den satanistiska black metal-genren till stor del kom från Norge, världens rikaste land? Förläggaren Carl Michael Edenborg, som på åttiotalet förde oväsen under namnet Verboten, gav sin syn på Linköping i tidningen Vagant: ”Under min uppväxt var det yrkesmilitärernas, ingenjörernas, köpmannaföreningens stad. Med en stark frimurarorden. Med biskopar. Mycket fint folk. Som stirrade på konstiga ungdomar. Fortfarande idag, om jag tar med nya vänner till staden, reagerar de på hur mycket stirrande det är på gågatan. Denna gågata som tonårens fyllor drev mig fram och tillbaka på, som ett sjukt djur fyllt av vantrivsel."

Han tror att den extrema subkultur som uppstod i Linköping i slutet av åttiotalet triggades av en fördömande normalitet och stimulerades ytterligare av kommunala satsningar på konst och musik.

Roger Karmanik kom dock inte från Linköping utan från Hällestad, en håla utanför Finspång där det enda nöjet var att driva runt på soptippen och slå sönder bilvrak, tv-apparater och lysrör. Fäblessen för skrot gjorde honom intresserad av industrigenren. Men likt många andra musikaliska visionärer var han inte särskilt bra på företagsekonomi. Cold Meat Industry kollapsade 2013.

Fem år senare arrangerades en 30-årsjubileumskonsert i Stockholm. Besökare kom från 40 (!) länder. Vid det laget hade Linköpings rykte som ockult epicentrum befästs av Ghost, tvåtusentalets främsta svenska metalexport, som inte gör lika ont i öronen som Cold Meat Industry men också flörtar med raffinerade perversioner.

Dokumentären ”Soul in flames” ska visas på festivaler under året. Den kommer förhoppningsvis att få ännu fler att upptäcka den extrema musiken från Linköping, mörkret längst in i nyponbuskarna.