Så blev kvantitativa lättnader ett politiskt slagträ
Riksbankens enorma obligationsköp höll ekonomin flytande under pandemin – men blev en dyr affär när räntorna steg. Nu ifrågasätts kvantitativa lättnader världen över.
– Det var svårt att begripa varför direktionen gick “all in” på tillgångsköp när det fanns andra verktyg kvar, säger tidigare Riksbankstoppen Jesper Hansson.
Efter finanskrisen blev så kallade kvantitativa lättnader (QE) ett favoritverktyg för den amerikanska centralbanken Federal Reserve – och snart en global trend bland centralbanker, särskilt under pandemin för att föra en expansiv penningpolitik (om styrräntan redan är låg).
Men de omfattande stimulanserna har fått högerpartier runtom i världen att se rött, samtidigt som centralbankernas oberoende ifrågasätts i allt större utsträckning.
USA:s finansminister Scott Bessent har framträtt som en av de mer högljudda kritikerna. I en artikel i The International Economy liknar han QE vid ”laboratorieframställda experiment” som, när de väl släppts lös i ekonomin, är svåra att få under kontroll igen.
Även i Storbritannien har politisk ilska blossat upp, där Reform UK har riktat hård kritik mot Bank of England för de förluster som centralbankens massiva obligationsköp har orsakat.
Sedan 2022 har Fed, liksom flera andra centralbanker, börjat avveckla delar av sina tillgångar genom att sälja dem eller låta dem förfalla – en process som kallas quantitative tightening (QT), eller kvantitativ åtstramning.
Det är en utmanande balansakt: förluster kan i vissa länder hamna på skattebetalarnas nota, samtidigt som minskade balansräkningar riskerar att pressa upp marknadsräntorna.
Det här innebär kvantitativa lättnader
Kvantitativa lättnader (eng. Quantitative Easing, QE) är en penningpolitisk åtgärd där en centralbank köper stora mängder finansiella tillgångar, som statsobligationer, för att öka penningmängden och stimulera ekonomin.
"Det var inga lätta beslut"
I Sverige gjorde Riksbanken stora tillgångsköp mellan 2015 och 2021, och utökade dem ytterligare 2022. Från början köptes primärt statsobligationer, men sedan köptes även kommunobligationer och privata obligationer såsom bostads- och företagsobligationer.
Tillsammans med Anna Breman var Martin Flodén en av de i direktionen som motsatte sig tillgångsköpen.
– Under pandemin bidrog köpen av bostads- och företagsobligationer till att undvika en kollaps, men effekterna av de senare köpen under 2021 och 2022 är mer oklara. Det var inga lätta beslut och alla var medvetna om att det fanns både negativa och tänkbara positiva effekter.
– Det är fortfarande kontroversiellt.
Riksbanken anlitade BlackRock
Jesper Hansson, tidigare chef för Riksbankens penningpolitiska avdelning, beskriver att tjänstemännen på hans avdelning var “skeptiska” under tiden som köpen genomfördes.
– Det rådde sådana interna diskussioner, där det var svårt att begripa varför direktionen gick ”all in” på tillgångsköp när det fanns andra verktyg kvar. Vi trodde inte att effekten för de utökade köpen skulle bli så märkbar och dessutom såg ekonomin redan ut att återhämta sig.
– Martin Flodén reserverade sig emot hela utvidgningen under hösten 2020, medan Anna Breman garderade sig genom att föreslå hälften så stor ökning. Stefan Ingves var tongivande, men även Per Jansson, Henry Ohlsson och Cecilia Skingsley var för.
En särskild skepsis riktades, enligt Jesper Hansson, mot Riksbankens köp av företagsobligationer, även om de utgjorde en relativt liten del av de totala inköpen. Totalt köpte Riksbanken företagsobligationer för 15,5 miljarder kronor mellan 2020 och 2021, och sedan 2023 genomförs inga ytterligare köp.
De obligationer som köptes kom från allt från Lundbergföretagen till Epiroc – så länge de uppfyllde en lista över Riksbankens kriterier.
– Det var operativt svårt att köpa företagsobligationer, för det var något som Riksbanken aldrig hade gjort tidigare. Så man anlitade BlackRock som konsult. Stefan Ingves och Direktionen ville verkligen visa att man kunde använda det verktyget operativt.
Förlust på 61 miljarder kronor
När räntorna sedan höjdes – från 0 till 4 procent under 19 månader – blev det dock dyrt för Riksbanken. Samtliga obligationer tappade i värde, eftersom äldre papper med låg ränta blir mindre attraktiva än nya med högre avkastning. Samtidigt ökar centralbankernas räntekostnader när styrräntorna höjs.
När obligationerna sedan såldes till lägre pris än inköpsvärdet realiserades förlusterna fullt ut – och balansräkningen tog stryk. För Riksbanken beräknades förlusten till 61 miljarder kronor, vilket fick staten att under fjolåret skjuta till 25 miljarder kronor för att återställa bankens egna kapital.
– De utökade köpen från och med hösten 2020 var isolerat en förlustaffär, men det totala paketet med tillgångsköp har också lett till högre en BNP-tillväxt och högre skatteintäkter. Dessa intäkter var sannolikt högre än de förluster Riksbanken gjorde när räntorna steg 2022.
Jesper Hansson välkomnar den debatt som förts under de senaste åren, om just kvantitativa lättnader. Han ser positivt på att Riksbanken bokfört förlusterna direkt, och att man tagit upp dem i balansräkningen.
– I USA och Storbritannien gömmer centralbankerna det lite mer i kassaflödet.
Följ taggar