Skälet till att vi firar påsk – men vad är sant om uppståndelsen?

På den tredje dagen, medan det ännu var mörkt, gick kvinnorna till graven. Eftersom Jesus hade dött just när den judiska sabbaten inleddes hade de inte hunnit smörja hans kropp med välluktande kryddor. Men nu skulle den saken ordnas.

När de närmar sig ser de dock att den sten som blockerat ingången till graven är borta. I stället för en död kropp finner de en tom grav, och möts av budskapet att Jesus har uppstått från de döda. Förvirrade går de därifrån, ”darrande och utom sig” skriver evangelisten Markus.

Jesus död och uppståndelse är skälet till att vi firar påsk – påskharar, kycklingar och godisägg, däremot, är senare tillägg. Uppståndelsen är kristendomens kärna, vilket redan apostel Paulus konstaterade: ”Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös.”

I en mening påminner påskberättelsen om många klassiska myter om guden som dör och återuppstår. Men det speciella med kristendomen är att den inte placerar uppståndelsen i någon mytologisk urtid.

Tvärtom är man mån om att ange exakt tid och plats: det hände i Jerusalem, under det judiska påskfirandet, vid den tid då Pontius Pilatus var ståthållare.

Berättelsen om Jesus uppståndelse är alltså inte myt, utan en historisk händelse. Eller ”sann myt” som katoliken och fantasyförfattaren J.R.R. Tolkien förklarade för sin vän och kollega C.S. Lewis under ett av deras samtal – en dialog som ledde fram till att C.S. Lewis själv blev kristen.

Men om uppståndelsen är historia, då borde den ju – likt andra historiska händelser – kunna undersökas med vetenskapliga metoder. Så vad säger egentligen forskningen om Jesus uppståndelse?

Forskare har analyserat berättelserna om uppståndelse sedan 1700-talet, då akademiker började studera Bibeln som vilken annan historisk text som helst, utan att ta hänsyn till dess gudomliga anspråk. Man har vridit och vänt på evangelierna, och frågat sig vad som är sant och vad som bör betraktas som senare tillägg.

Radikala kritiker påstod att allt var fejk – alltså att Jesus aldrig ens levat, utan var en litterär skapelse uppdiktad på 100-talet. Än i dag händer det att denna teori framförs, men talande nog sällan av historiker eller bibelforskare. För som redan Voltaire konstaterade är de som förnekar att Jesus existerat ”mer påhittiga än lärda”.

Få antika personers liv är så väl dokumenterade som Jesus. Nya testamentet innehåller fyra evangelier som berättar om honom, och han dyker också upp i brev som Paulus och andra författare inom Jesusrörelsen skrev. Dessutom nämns han av två samtida antika historiker: den judiske historikern Josefus och romaren Tacitus.

Jesus är alltså omvittnad i flera oberoende källor, som är tillkomna i nära anslutning till hans verksamhetstid. Det gör att källäget för Jesus är betydligt bättre än det för till exempel Sokrates eller Alexander den store. Försöken att avfärda Jesus som historisk person hör, som Dick Harrison konstaterat, hemma i kategorin moderna konspirationsteorier.

Men när det gäller uppståndelsen är oenigheten desto större. En del historiker menar att händelsen undandrar sig vetenskaplig granskning då den påståtts ske genom ett gudomligt ingripande. Eftersom vetenskapen ägnar sig åt naturlagar och söker inomvärldsliga förklaringar faller magi, mirakler och andra underverk utanför ramen.

Andra hävdar att om något sägs vara en historisk händelse, då bör vetenskapen rada upp bevisen och utvärdera dem enligt gängse kriterier. Det gäller i synnerhet om den påstådda händelsen har en avgörande historisk betydelse – vilket Jesus uppståndelse utan tvekan har.

Kanske kommer man inte hela vägen, men man måste åtminstone försöka. Så låt oss göra det.

Det starkaste argumentet mot Jesus uppståndelse är vår erfarenhet av hur världen fungerar. En människa som dör och får liv igen – det bryter ju mot naturlagarna. Samtidigt hävdar anhängarna att det är just det som är grejen. Uppståndelsen är inte normal, utan ett mirakel. Att det inte borde kunna ske är vad som gör det meningsfullt.

Men vilka ledtrådar finner vi i de äldsta texterna? Vi har som sagt fyra evangelier som berättar om Jesus. Troligen skrevs de ner mellan år 60 och 100 – först Markus, sedan Matteus, därefter Lukas och sist Johannes. Det finns en rad skillnader mellan texterna, även när de återger samma berättelse. Det gäller, intressant nog, också när de skildrar Jesus uppståndelse.

Evangelisterna är till att börja med oense om vilka som kom först till graven. Markus säger att det är Maria från Magdala och en annan kvinna vid namn Maria. Matteus lägger dessutom till Salome, medan Lukas säger att Johanna var med. Johannes nämner bara Maria från Magdala.

Vem träffar de vid graven? Matteus säger att de möter en ängel, Markus talar om en ung man i vita kläder – vi ska nog förstå att det är något slags ängel – medan Lukas påstår att där är två änglar. Hos Johannes finns inga änglar, däremot dyker Jesus själv upp.

Det är en röra, helt enkelt. Anders Runesson, professor i Nya testamentet vid Oslo universitet, konstaterar att författarna tycks ”omtumlade”. De verkar kämpa med att själva förstå vad som hänt.

Denna röra kan tolkas på två sätt. En del menar att det speglar det faktum att det saknas en historisk händelse i botten, vilket gör att alla författare konstruerar händelsen efter eget huvud.

Andra hävdar att det är precis tvärtom: Om det var en fabricerad historia, då skulle den vara mycket mer entydig. Den som vill sprida en lögn ser till att ljuga konsekvent. Oenigheten visar att det ligger en verklig händelse bakom berättelserna, men att detaljerna blandats ihop under åren. Autenticiteten förstärks av att texterna innehåller många osmickrande detaljer om lärjungarna: de sviker Jesus, förråder honom och tror inte på budskapet om uppståndelsen. Sådant hade en slipad redaktör plockat bort.

Även om detaljerna varierar är evangelisterna överens om huvuddragen: att Jesus från Nasaret dömdes till döden av Pontius Pilatus, avrättades genom att korsfästas och begravdes strax därefter. Få forskare, oavsett religiös hemhörighet, förnekar dessa grundläggande fakta. Alla är också överens om att det strax efter avrättningen växte fram en rörelse som påstod att Jesus hade uppstått.

Låt oss fundera över denna händelsekedja. Uppkomsten av en Jesusrörelse är, till att börja med, besynnerlig. Det finns otaliga exempel på Messiasgestalter som samlar anhängare, men när mästaren avrättas svalnar vanligen entusiasmen. Någonting har uppenbarligen hänt som gör att Jesusrörelsen tar en annan riktning än den förväntade.

Bengt Holmberg, professor i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, liknar passagen från Jesus gravläggning till det att berättelserna om den tomma graven började spridas vid en tunnel. Vad som händer under dessa tre dagar saknar vi källor om. Det vi kan göra är att konstruera hypoteser och pröva deras hållbarhet.

Den första hypotesen är att Jesus inte dog på korset, utan överlevde, tog sig ur graven och visade sig för lärjungarna. Denna så kallade skendödshypotes har flera problem. Till att börja med var korsfästelse en säker avrättningsmetod. Dessutom är det en förklaring som väcker fler frågor än den besvarar: Hur kunde soldaterna missta sig så? Hur tog sig den misshandlade Jesus ut ur graven? Var levde han sedan? Hur lyckades han, och de som räddade honom, bevara denna hemlighet i all framtid?

Den andra hypotesen är att kvinnorna helt enkelt gick till fel grav. De trodde att Jesus var begravd på en viss plats, medan han i själva verket låg någon annanstans. Andra har, som en tredje hypotes, hävdat att någon flyttade Jesus kropp under de här dagarna: hans fiender, någon okänd – eller lärjungarna själva.

Men om det förelåg något slags missförstånd – antingen genom att kvinnorna gick fel eller någon råkat flytta kroppen – då borde Jesus motståndare ha visat upp kroppen för att ta död på ryktena om hans uppståndelse. Talet om den tomma graven var trots allt falsifierbart, det kunde enkelt motbevisas. Om någon visat upp kroppen så hade det omedelbart tagit död på Jesusrörelsen.

Men lärjungarna, då? Kanske stal de kroppen för att sedan sprida lögnen att Jesus uppstått? Problemet med den hypotesen är inte bara att lärjungar sällan agerar så när deras mästare dör, utan dessutom att nästan alla Jesus lärjungar själva avrättade för att de predikade hans uppståndelse. Varför skulle någon gå i döden för det han eller hon vet är en lögn?

Den medeltida tänkaren Ockham lanserade på 1300-talet sin berömda rakkniv, en filosofisk princip som säger att om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så ska man välja den enklast av dem.

I det här fallet måste vi konstatera att den förklaring som enklast får ihop våra kända faktum – att graven var tom och ett antal människor hävdade att de hade mött Jesus efter hans död – är att uppståndelsen faktiskt skedde. Det skulle förklara både den tomma graven och att lärjungarna förvandlades från en rädd och hukande skara, till en rörelse som predikade att Jesus uppstått.

Sett till själva händelsekedjan är detta den mest logiska förklaringen. Den har egentligen bara en sak emot sig.

Att den är orimlig.