Skuggan som kan rädda världen

Klimatets känslighet för utsläpp av koldioxid är osäker – klimatförändringarna kan bli både mycket värre eller mildare än dagens bästa prognoser, enligt FN:s klimatpanel IPCC. Det är också mycket svårt att veta hur svårt det blir att anpassa sig till de klimatförändringar som kommer om säg 25, 50 eller 100 år. Däremot vet vi att dagens utsläpp kommer att påverka klimatet minst så länge.

Mot denna bakgrund är försöken att beräkna en ”optimal” koldioxidskatt, som jag och många ekonomer länge ägnat oss åt, snarare akademiska räkneexempel än en övertygande grund för klimatpolitiken. Den behöver vara robust snarare än exakt optimerad – en försäkring mot en rad möjliga framtidsscenarier.

Den viktigaste byggstenen i denna försäkring är att nå global klimatneutralitet till mitten av detta sekel. Vår forskning visar att en snabb omställning är extremt kostsam, men att en planerad och successiv transformation över två–tre decennier kan ske med bibehållen ekonomisk tillväxt, både i rika länder och utvecklingsländer. En sådan omställning är därför realistisk – och måste vara vår plan A.

Men är denna plan A en tillräcklig försäkring? Jag tror tyvärr inte det. Även om klimatneutralitet till 2050 förmodligen är tillräckligt går det inte att utesluta att detta inte räcker. IPCC avfärdar tipping points – tröskeleffekter – i det globala klimatet, men de kan ha fel. Dessutom finns risken att det internationella klimatsamarbetet fallerar. Vad gör vi om utsläppen fortsätter, trots ambitioner och avtal?

Svaret är inte att överge plan A. Det är att komplettera den med plan B – en ytterligare försäkring. Jag talade nyligen på en FN-konferens i New York om just detta.

Den handlade om möjligheterna att i nödfall skärma av en liten del av solinstrålningen, exempelvis genom solparasoller i rymden. Det låter som science fiction, men är ett av de få tekniska alternativ som kan bromsa uppvärmningen relativt snabbt om allt annat fallerar.

Parasollerna skulle segla med solvinden till en punkt cirka fyra gånger bortom månen där solens och jordens gravitation tar ut varandra. Sett från jorden skulle parasollerna bli som en ny liten solfläck, synlig bara med kikare.

Mitt budskap på FN-konferensen var att vi bör utveckla möjligheten att använda denna teknik. Men plan A, att fasa ut den fossila ekonomin, måste fortsatt ha maximalt fokus. Förmodligen behöver vi inte använda plan B, men med en sannolikhet som är omöjlig att precisera kan den behöva användas.

Om vi skulle hamna i en så besvärlig situation att plan B behöver sjösättas är kostnaderna ett litet problem. Uppskattningar som redovisats i forskningstidskrifter författade av bland andra Christer Fuglesang pekar på kostnader i storleksordningen 5 000 miljarder dollar. Det motsvarar världens försvarsutgifter under två år. Om uppskjutningen tar ett decennium handlar det om runt en halv procent av global bnp årligen. Det är fullt genomförbart.

Utvecklingen av själva tekniken – parasollerna, positioneringssystem, styrning med mera – kan dessutom ha avsevärda spinoff-effekter. Det finns redan privata aktörer som är intresserade av att finansiera delar av forskningen.

En viktig invändning mot att utveckla rymdparasoller är att det riskerar att försvaga viljan till utsläppsminskningar, och därför motverkar plan A – utfasning av den fossila ekonomin. Planen är en försäkring och sådana kan öka risktagandet, men det gör dem inte värdelösa. I stället måste tendenser till ökat risktagande motverkas och vägas mot värdet av försäkringen. Det finns därmed risker förenat med att utveckla en plan B, men också med att inte ta denna extra försäkring. Jag bedömer att de senare väger över.

Att utveckla tekniken för rymdparasoller tar tid, sannolikt ett antal decennier. Det kan bli en försäkring som visar sig mycket värdefull en bit in på nästa halva av detta århundrade. Det rätta tillfället att skjuta upp parasollerna är ännu inte här. Men tiden att börja utveckla möjligheten har kommit.