Sluta skriva rapporter som ingen läser
Al Jazeera i Qatar har gått från global nyhetskanal till dygnet-runt-teve om Israel-Palestina.
När de lyfter blicken kommer livsfarlig desinformation om Sverige.
Och hur bemöter vi detta?
Jo, med kartläggning.
Född i Sävsjö 1961, journalist och författare, före detta politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Niklas har bland annat varit programledare för ”Min sanning”, ”Ekdal & Ekdal” samt ”Politik i bokhyllan” på SVT. Han är ekonomisk-politisk kommentator på EFN.
Niklas Ekdal
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Detta är en anekdotisk kommentar. Den är inte baserad på någon kartläggning, bara femtio års erfarenhet i arbetslivet.
Al Jazeeras suggestiva dokumentärer om hur svenska myndigheter tar folks barn får varningsklockor att ringa. Efter koranbränningar, LVU-kampanj och islamistmord vet vi vad som står på spel. Det handlar om vår säkerhet, och vår export.
Reaktionen på larmet är symbolisk. SVT vänder sig till Svenska institutet som gör … en kartläggning. Säpo vill inte kommentera men ”följer utvecklingen”. Statsministern skriver på X att detta är ”farligt för Sverige”.
Vi vet. Det kan inte uteslutas att några tjänstemän agerar bakom kulisserna, men i så fall visar facit att det är otillräckligt. Första frågan till ansvariga borde inte vara ”vilka är era observationer?” utan ”vad gör ni åt det?”
För länge sedan, före internet, jobbade jag inom försvaret med att analysera terrorhot av den här typen. Material samlades in, källor tappades av och rapporter skrevs. Vem som skulle agera på informationen förblev dock oklart.
Att kartlägga problem är både finare och bekvämare än att fixa dem
Många minns presskonferenserna under pandemin med fokus på berörda myndigheters inre liv. Kopplingen till frontlinjen var sällan glasklar, som personal i äldreomsorg och intensivvård kunde vittna om.
Sverige är världsmästare när det gäller att kartlägga, informera och samverka. Själva uppgiften har lägre prioritet.
Detta är inget mysterium. Ett komplext samhälle kräver förstås kunskapsunderlag. Men med tiden har det uppstått en obalans mellan analys och arbete.
Delvis har det med utbildningsexplosionen att göra. Alla vill jobba i nivå med eller helst över sin examen, och det gör vi på kontor. Att kartlägga problem är både finare och bekvämare än att fixa dem.
Principen genomsyrar privata företag lika väl som offentlig sektor. Och politiken sätter tonen. Där är kartläggning ofta en synonym för passivitet (om frågan är knepig) eller en synonym för hemtagning (om något är positivt).
Ta kulturministerns initiativ i somras, till exempel, att kartlägga vad de kreativa branscherna film, spel, teve och musik bidrar med ekonomiskt. Hon hade noterat att Taylor Swifts turné gynnade lokala näringar.
Ingen ifrågasatte utspelet. Branscher som omsätter miljarders miljarder – blir de verkliga först när de blir kartlagda? Är det inte bättre att rikta energin framåt när vi ser att något fungerar?
Så kan det gå i en demokrati och ett kunskapssamhälle som slår knut på sig själv
För politiker är detta ett billigt sätt att sola sig i glansen. Harmlöst och peppande, kanske, men då det kommer till rikets säkerhet blir det allvarligare.
När något är fel och farligt borde det vara viktigare att agera snabbt än att kartlägga. När vi intuitivt begriper att något är bra behövs ingen kartläggning för att köra på.
Notera vad som nu händer i USA. Donald Trump tänker släppa loss sin vän Elon Musk med motorsåg i statsapparaten. Två tusen miljarder dollar ska sparas. ”Chockvågor genom systemet”, lovar X-ägaren.
En tatuerad clown från Fox News kan bli försvarsminister. Alltså chef över tidernas mäktigaste militärmakt och världens mest komplicerade byråkrati.
Så kan det gå i en demokrati och ett kunskapssamhälle som slår knut på sig själv. När väljarna tröttnat på bekväma eliter blir det cirkus för populister.
Organisationsforskaren Mats Alvesson har ett tips om hur vi undviker fällan:
”Sluta skriva rapporter som ingen läser.”