Niklas Ekdal: Snart möts vi av en vådlig backlash

Världen är platt, försäkrade New York Times-journalisten Thomas Friedman i en kioskvältande bok 2005. Den sammanfattade tidsandan perfekt:

Teknik och politik hade jämnat ut den ekonomiska spelplanen. Berlinmurens fall, liberalismens segertåg, frihandel, internet, mobiltelefoner – allt pekade mot en rikare, friare, fredligare värld.

Thomas Friedmans centrala argument var att individer hade blivit globala ekonomiska aktörer. När en programmerare i Bangalore kunde konkurrera med en i Boston eller Borås skulle alla bli vinnare.

Vad kunde gå fel?

Typ det mesta.

Migration, outsourcing och trimmade leveranskedjor har verkligen gjort underverk för den genomsnittliga världsmedborgaren, och definitivt för Sverige. De goda cirklar som vi globalister såg framför oss för 20 år sedan vändes (ursäkta språket) lika förbannat i sin motsats.

Dels handlar det om geopolitikens återkomst. Dels handlar det om populismens framfart. Sambandet mellan de två kommer att ställas på sin spets under hösten framför oss, potentiellt den farligaste sedan 1938.

Bortom en inåtvänd svensk valrörelse har tecknen duggat tätt. Rysslands terrorbombardemang i Ukraina och ogenerade hybridkrig mot Europa blir bara värre. Vladimir Putin håller på att förlora – ekonomiskt, militärt, moraliskt – men med en amerikansk president som hellre mobbar allierade än stoppar rysk aggression blir dödsryckningarna i Moskva ett existentiellt hot.

Donald Trumps under­minering av Nato kom i säms­ta tänkbara läge. Därtill hänger han själv på repen politiskt, med pågående krig i Mellanöstern och usla opinionssiffror inför mellanårsvalen i november.

Donald Trumps självmedicinering är ständigt mer grandiosa och oansvariga utspel. Det är ingen harmlös meme när han lägger upp en karta på sociala medier, med Kanada, Grönland, Island och Karibien i USA:s färger. Rysslands anspråk på Ukraina och Kinas på Taiwan kan framstå som blygsamma och legitima i jämförelse. Förvuxna pojkars lek med elden, inte olikt hur Charlie Chaplin i filmen Diktatorn 1940 bollade med en jordglob till musik av Richard Wagner.

I denna kontext blev valet i tyska Sachsen-Anhalt ännu en påminnelse om att det förflutna aldrig är dött, inte ens förflutet. Delstaten må vara liten med blott ett par miljoner invånare – storseger för proryska, EU-fientliga och återvandringsfixerade Alternative für Deutschland liknar ändå en konstitutionell kris, när den statliga säkerhetstjänsten klassat partiet som högerextremt.

Sammantaget ser vi en vådlig backlash för Thomas Friedmans platta värld, från både missnöjda väljare och expansiva ledare som sjabblar bort globaliseringens framsteg. Motmedlet finns i en annan viktig bok från 2005, Free world av Oxfordhistorikern Timothy Garton Ash.

Där argumenterade han för fördjupat transatlantiskt samarbete, i en situation när ett annat ogenomtänkt amerikanskt krig – i Irak – hade drivit in en kil mellan USA och Europa. Tanken har levt vidare hos Finlands president Alexander Stubb: för att rädda frihetens landvinningar måste ett nyktrare, demokratiskt nord bygga allianser med det globala syd.

Det tog 450 år för världen att enas om en rättvisande karta, som avspeglar Afrikas geografiska storlek och Europas litenhet. Deadline för att rädda det öppna samhället ligger nu snarare 450 dagar framåt.