Starka finanser skrämmer inga orcher

USA:s bärsärkagång har fått två svenska vanföreställningar att bubbla upp från Östersjöns döda botten. Se, vi skulle aldrig ha gått med i Nato! Se, vi behöver egna atombomber!

Ingen av panikreaktionerna tål en närmare analys. Duvorna har lika fel som hökarna.

Det har alltid varit en öppen fråga om USA skulle riskera kärnvapenkrig för Rigas eller Narvas skull. Detsamma gäller nu uppenbarligen Visby och Slite. Detta rubbar inte Sveriges Natokalkyl en millimeter. Hur hade vi stått oss utan Norge, Danmark och Storbritannien? Hur hade det känts att vara neutral gentemot Finland och Ukraina?

Natokrisen understryker bara att Sverige borde ha gått med 1999 i stället för 2024.

Till och med USA-ätare togs på sängen av hur Vladimir Putin och en ding ding världsbild från Fox News kapade Vita huset. Detta – förhoppningsvis tillfälliga – amerikanska delirium är ett större problem i London och Berlin än i Stockholm.

Brittisk underrättelsetjänst är liksom kärnvapenavskräckningen integrerad med den amerikanska. På MI 6 stirrar de nu handlingsförlamade ner i Themsen. Inte riktigt läge att dela med CIA vad man vet om Trumps Rysslandsaffärer. Knappt läge att dela något.

Det tyska Författningsskyddet svettas ännu mer. De högerextremister man så nitiskt har övervakat sover med fienden, inte bara i Moskva utan i WASHINGTON.

Då blir frågan om europeiska kärnvapen oundviklig. Frankrikes begränsade arsenal är EU:s enda. Kol- och stålunionen som mirakulöst integrerade landet med ärkefienden Tyskland måste också bli en nukleär union, implicit omfattande länderna runt Östersjön.

Svenska atomvapen är dödfödda fantasier. Om det finns en bra idé här i världen så är det icke-spridningsavtalet. Även om Sverige har know-how för att skruva ihop en laddning är plattformar ett astronomiskt åtagande, för att inte tala om skyddet av dem. Låt oss lösa mer grundläggande saker, som ett rudimentärt försvar av våra hamnar och något som liknar en armé.

Svensk försvarsplanering har varit konsekvent i hundra år. Det har alltid blivit fel. Rustade till tänderna i vackert väder och oskyddade i orkaner. Försvarsbeslutet 1925 är skräckexemplet, när den eviga freden intecknades och landet sedan stod hjälplöst mellan Hitler och Stalin.

Överkompensationen efter kriget gav Sverige ett av världens starkaste flygvapen, innan önsketänkandet kom igen. Industri- och regionalpolitik ledde till en lågteknologisk massarmé där hundratusentals värnpliktiga utbildades i onödan. Därefter det ännu mer verklighetsfrämmande konceptet att landet skulle försvaras i Afghanistan och Mali.

Låt oss vara slugare den här gången. Det som räknas är operativ förmåga. När försvaret startas om ifrån så låg nivå är det tekniksprång som gäller: drönare, missiler, artificiell intelligens, obemannade system.

Den svenskutvecklade efterträdare till JAS Gripen som riksdagsmajoriteten verkar tro på ångar av nostalgi. Nästa nivå kräver internationella samarbeten.

Knäckfrågan blir hur allt ska finansieras. Till skillnad från italienare, fransmän och britter – som måste skära i välfärden när skuldsättningen väcker obligationsmarknadens blodtörst – har Sverige och Tyskland utrymme att låna.

Riksbankschefen Erik Thedéen säger att starka statsfinanser i sig inger respekt hos fienden. Det kamerala perspektivet har aldrig avskräckt några orcher.