Svalbard kan vara Natos akilleshäl

Det är 2031 […] det tredje världskriget har börjat. Kriget börjar i Arktis.” Så inleds huvudscenariot i Retreat from strategy (2024), skriven av Storbritanniens tidigare överbefälhavare sir David Richards och Julian Lindley-French, professor vid Nederländernas försvarshögskola. I boken pekas Svalbard ut som skådeplatsen för en första konfrontation mellan Nato och Ryssland. 

Det tänkta händelseförloppet börjar med ett fredsavtal 2025 mellan Ryssland och Ukraina som ger Moskva permanent kontroll över Krim och Ukrainas östra delar. Något som får Nato att se ut som en tam papperstiger i fiendens ögon och skapar utrymme för Ryssland att rusta upp.

En strategisk smältpunkt i Arktis

Det är vår på Svalbard när EFN Finansmagasinet kommer dit. Inte en sådan vår med vitsippor och fyllda uteserveringar – här kallas det solvinter och termometern står på minus 27 grader. Den långa polarnatten har just tagit slut och årets första solstrålar tar sig över bergskanten och lyser upp den norska gruvbyn Longyearbyen nere i dalen. Det här är en öken av snö lika nära Nordpolen som närmaste fastland. Samtidigt är det platsen där ett tredje världskrig skulle kunna bryta ut om några år, när Ryssland har rest sig från förlusterna i Ukraina, enligt sir David Richards.

Och han är inte ensam om den analysen, visar det sig när vi träffar Sveriges kändaste överstelöjtnant i modern tid, Joakim Paasikivi.

– Ett problem med framtiden är att den inte har inträffat än och det är alltid förenat med stora osäkerheter att prata om den, säger Joakim Paasikivi som en viktig brasklapp innan han går in på sin analys.

– Kreml har uttryckt att man vill bli en stormakt igen, då är frågan hur man ska återuppta det, fortsätter han.

I nuläget är Rysslands militära resurser uppbundna i Ukraina. Men vid ett eventuellt vapenstillestånd kommer Ryssland kunna bygga upp sin kapacitet för ett nytt anfall. Enligt den danska underrättelsetjänstens senaste hotbedömning kommer Ryssland efter sex månader ha kapacitet att anfalla Ukraina igen – eller Georgien. Efter två år kan de ha förmåga att ge sig på ett Natoland i närområdet, som Finland eller ett baltiskt land. Fem år efter ett stillestånd i Ukraina skulle Ryssland kunna vara redo att ge sig på hela Nato.

– Det här är ett högspänningsområde. Skulle man från rysk sida vilja knäcka Nato, då är Svalbard en sådan plats där man skulle kunna försöka luckra upp försvarsalliansen, säger Joakim Paasikivi.

Svalbard kan pröva Natos gränser

Det finns flera skäl till varför Svalbard skulle kunna bli platsen där Ryssland tar det första steget i en konfrontation med ett Natoland. Dels är det en portal till hela Arktis som, i takt med den globala uppvärmningen och isavsmältningen, öppnar upp nya globala handelsvägar och blir alltmer geopolitiskt intressant. Dels är det militärstrategiskt viktigt, då Ryssland vill kunna skydda sitt strategiska bombflyg och sin ishavsflotta – Norra flottan – som båda är placerade på Kolahalvön nära de norska och finska gränserna. Där ligger även kärnvapenubåtarna, som anses vitala för ryska nationens överlevnad, vars väg ut mot världshaven går mellan Svalbard och Nordnorge.

– Hela området blir både militärt, ekonomiskt och storstrategiskt hyperintressant, säger Joakim Paasikivi.

Men det finns en ännu tydligare orsak till att Ryssland skulle kunna vara intresserat av att ta kontroll över Svalbard. Ett militärt angrepp just på Svalbard skulle nämligen kunna pröva Natos sammanhållning, menar Joakim Paasikivi. För frågan är om Nato är redo att försvara Svalbard, särskilt om Rysslands angrepp sker gradvis utan tydlig övergång till ren konfrontation.

– Om Ryssland går in och återetablerar en närvaro där som senare militariseras, vad blir då svaret? säger Joakim Paasikivi, och fortsätter:

– Norge kommer ju tycka att det är ett problem, vi i den arktiska regionen kommer tycka att det är ett stort problem. Men länderna i södra Europa som är med i Nato, kommer de besluta att det här är tillräckligt för artikel 5 och aktivera hela alliansen till Svalbards försvar?

En klassisk rysk militärstrategi är att flytta fram sina positioner en liten bit i taget utan att det väcker för stor uppmärksamhet. Det kallas för salamimetoden, berättar Joakim Paasikivi, och på Svalbard har Ryssland redan börjat skiva salami.

Rysslands närvaro i Barentsburg

Det är 30 minusgrader ute men i det arkitektoniska kulturhuset vid huvudgatan i Longyearbyen är det varmt och fullt av folk. Det doftar gott från den mexikanska restaurangen intill. Lokalborna i Longyearbyen har samlats för att lyssna på ett seminarium om det ryska hotet mot deras hem här i Arktis.

Den norska författaren och socialantropologen Trine Hamran, som just deltagit på seminariet, delar Joakim Paasikivis analys. Hon har nyligen skrivit en bok i ämnet och enligt henne pågår det redan en sorts hybridkrigföring här:

– Det man upplever i ett större perspektiv är att Ryssland försöker destabilisera, påverka västliga områden – bland annat Svalbard – med olika medel. Inte krigsliknande medel, utan sådana som ligger under krigströskeln, säger hon.

Bara fem mil från Longyearbyen ligger den ryska bosättningen Barentsburg. Där bor några hundra personer, mest ryssar men även ukrainare. Enligt Svalbardtraktaten tillhör ögruppen Norge och norska lagar gäller, men alla som har skrivit under traktaten har rätt att befolka Svalbard och driva gruvor och affärsverksamheter här.

Det lilla rysk-ukrainska samhället kretsar kring kolgruvan och det ryska statliga gruvbolaget Arktikugol och sedan något år tillbaka vajar den ryska flaggan över byn. Men att driva kolgruvor på Svalbard har inte visat sig vara en speciellt lönsam affär, de fyller andra syften än ekonomiska – både för Norge och Ryssland.

– Ryssland har en långsiktig agenda när det gäller Svalbard och agendan håller man vid liv med hjälp av kolguvan i Barentsburg, så att man kan säga att man har ekonomiska intressen där, säger Niklas Granholm, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).

Den ryska folkgruppen pomorerna tog sig under 1600- och 1700-talen till Svalbard och jagade och fiskade i havet omkring. Det har gjort att Ryssland tycker sig ha historiska anspråk på ögruppen, berättar Niklas Granholm:

– Man gillar egentligen inte att Norge har hand om det här.

I samband med fängslandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj och senare Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina var det många ryssar och ukrainare som lämnade Barentsburg. De flesta av banden mellan det norska och det ryska samhället har nu klippts.

I Barentsburg finns också en del rysk forskningsverksamhet, och före invasionen av Ukraina fanns ett nära samarbete mellan de ryska och europeiska forskarna på Svalbard. Men i dag är den norska hållningen att man inte ska ha något samarbete med ryska institutioner – samtidigt som direktkontakt mellan enskilda forskare fortfarande uppmuntras. Det berättar den svenske polarforskaren Kim Holmén, som nu är på väg att flytta från Svalbard efter tio år.

– Vi hade mycket samarbete med våra ryska vänner. Men nu är det väldigt svårt att ha en förnuftig kontakt forskare till forskare, säger han och fortsätter:

– Det är politiskt klippta band, inte fientligheter i praktiken. Jag har väldigt goda vänner där. Vi skickar hälsningar och låter varandra veta att vi finns och lever.

Att mötas i varandras byar och umgås är inte längre möjligt, berättar Kim Holmén.

– Nej, det kan vara krävande för dem att förklara hemma i Ryssland, säger han.

Kim Holmén har studerat klimatförändringarna på Svalbard, och sedan han började forska här för 30 år sedan har vintrarna i genomsnitt blivit tio grader varmare.

– Longyearbyen är en scen för världspolitik, klimatförändringar och säkerhetspolitik.

Enligt Kim Holmén handlar mycket här om att visa sin närvaro. Det gäller både Norge och Ryssland, och även andra länder som har forskningsstationer här. Det är en säkerhetspolitisk fråga att visa att man finns här och har ekonomiska intressen på Svalbard.

– Ja, till och med ölen du dricker här är en del av säkerhetspolitiken, säger Kim Holmén.

Hybridkrig och symbolpolitik

På Svalbard ligger även den nedlagda ryska gruvbyn Pyramiden. Det var ett sovjetiskt mönstersamhälle man ville visa upp för väst men är nu en spökstad med endast ett par invånare. Men även här har det börjat bränna till i relation till Norge.

I augusti 2023 besökte den ryske biskopen Vladika Iakov den lilla spökstaden och lät resa ett ortodoxt kors prytt med ett orange-svart-randigt band, som blivit en kontroversiell symbol för det militanta Ryssland och prorysk separatism i Ukraina och Baltikum.

För några år sedan flög tjetjenska specialförband till Svalbard och lät sig fotas i uniform. Utöver det har militärliknande parader hållits i Barentsburg den 9 maj, under segerdagen, med ett 50-tal bilar, snöskotrar, en lågt flygande helikopter, ryska flaggor och män i militärliknande uniformer.

– De försökte få det att se ut som en riktig militärparad. Och så reste de ett ortodoxt kors i Pyramiden, berättar en rysk man som bott länge på Svalbard.

Vi möter upp honom på kvällen och sätter oss i hans svarta skinnsoffa. Han ber oss lägga undan kameran. Han vill vara anonym för att inte utsätta sin familj i Ryssland för någon onödig risk. Han fortsätter berätta om hur han ser på Rysslands agerande på Svalbard.

– Allt det där är provokation. Det är en del av den hybrida krigföringen – de provocerar och provocerar och provocerar, berättar han.

Enligt den norska socialantropologen Trine Hamran råder det delade meningar om hur man ska tolka de ryska övertrampen.

– Vad vill Kreml uppnå med det? Det råder inte full enighet om huruvida det ska ses som hybridkrig, säger hon.

Enligt vissa handlar det om att ryssarna i Barentsburg på eget bevåg vill visa sin lojalitet till Moskva, medan andra ser det som en beställning från Kreml att pröva Norge och i förlängningen Nato, säger Trine Hamran:

– Att Ryssland gör detta medvetet för att testa Norges och västs gränser. Kommer vi att reagera? Hur långt kan de gå innan någon reagerar?

Det är även så den ryske Svalbardbon ser det.

– Ryssland handlar mycket om provokation. De gör inte nödvändigtvis allt de säger att de ska göra, men de provocerar motparten och ser hur reaktionen blir. Och om de märker att reaktionen inte är tydlig och bestämd, så försöker de lite till, och lite till, och lite till, och lite till, och lite till, säger han.

Traktaten förbjuder Norge från att bygga några permanenta baser på Svalbard eller på något sätt nyttja ögruppen för militära ändamål. Däremot finns det andra sätt att öka närvaron och i samband med det alltmer spända läget har diskussionen väckts i Oslo.

Det civila samhället rustar för stormaktsspel

Högst upp i det röda kommunhuset i Longyearbyen sitter Terje Aunevik på sitt kontor, bakom honom hänger ett stort isbjörnsben på väggen och i soffan ligger plädar av sälskinn. Han är lokalstyrets ordförande i Longyearbyen, ett jobb som tidigare inte handlade så mycket om säkerhetspolitik och internationell diplomati. Men i och med det spändare omvärldsläget har hans roll som lokalpolitiker ändrats.

Han tycker att det är hög tid för Norge och den europeiska säkerhetsapparaten att i takt med den pågående upprustningen rikta sin uppmärksamhet mot Svalbard.

– Det norska försvaret måste kunna försvara också Svalbard, om en situation skulle uppstå, säger han och fortsätter:

– När man talar om ökad militär närvaro då kopplar jag det till den ökade försvarssatsningen i hela Europa, den måste också inkludera Svalbard. Det räcker att titta på jordgloben och se var Svalbard ligger strategiskt. Vi hoppas på det bästa, men måste förbereda oss på det värsta, säger Terje Aunevik.

Kreml har i brev till norska UD tidigare flera gånger varnat Norge att inte öka sin militära närvaro på Svalbard och i mitten av mars kallade ryska utrikesdepartementet upp Norges ambassadör i Moskva för att ”uttrycka sin oro för Norges ökade militarisering av Svalbard”.

Enligt den ryska statsägda nyhetsbyrån Tass uppmanar ryska myndigheter Norge att ”avstå från all aktivitet som underminerar ögruppens rättsliga status, bidrar till en potentiell konflikt i territoriet kring Svalbard, och som leder till en eskalering av spänningarna i regionen”.

Det är inte självklart vad som väckt Kreml den här gången. Men enligt uppgifter till lokaltidningen Svalbardposten kan det röra sig om den kommersiella satellitstationen Svalsat som ligger på en bergsplatå strax utanför Longyearbyen. Svalsat är världens nordligaste satellitstation och Ryssland oroar sig för att den används för att samla in information som används av Ukrainas sida i kriget.

Ryssland har tidigare visat irritation över satellitstationen. För tre år sedan saboterades en fiberkabel som bland annat skickar information från Svalbard till fastlandet. Norska NRK kunde visa att en rysk trålare hade passerat havsområdet där kabeln låg 140 gånger före kabelbrottet. En utredning påbörjades men lades sedan ned då man ändå inte kunde bevisa att det var Ryssland som låg bakom sabotaget.

Ett Arktis i händerna på stormakter

Stormakternas begär efter Arktis har intensifierats ytterligare sedan Donald Trump tog plats i Vita huset. Det har spekulerats från flera håll att han inte kommer nöja sig med att försöka lägga beslag på Grönland. Bland annat tror den norske statsvetaren Tore Wig att Donald Trump skulle kunna utnyttja Svalbard i en förhandling om Arktis framtid.

– Donald Trump är ju väldigt fokuserad på förhandlingar och att göra ”deals”. Då kan man inte utesluta att han också skulle kunna se på Svalbard som ett slags förhandlingsbricka, kanske med Ryssland till exempel, säger han till norska Dagbladet.

Den amerikanska tankesmedjan Jamestown Foundation delar den analysen och menar att Svalbard kan hamna i potten i en potentiell uppgörelse mellan stormakterna. Där USA tar Grönland medan Ryssland tar Svalbard.

Det är även något som Andrej Guruljov, rysk politiker och parlamentsledamot i duman, uttryckte när han medverkade i propagandatalkshowen Kväll med Vladimir Solovjov på rysk statsägd tv tidigare i år.

– Det måste erkännas att det i praktiken har brutit ut ett krig i Arktis. […] Svalbard är oerhört viktigt i dag […] och vi behöver gå från gemensam utveckling till ryska alternativ, sade Andrej Guruljov.

Enligt den norska tidningen Barents Observer kan hans uttalande tolkas som att han tycker att Ryssland bör bygga militärbaser på Svalbard.

I slutet av mars besökte Vladimir Putin Murmansk där han i ett tal varnade för att den ”geopolitiska konkurrensen i regionen” tilltar, och lovade att ”stärka Rysslands globala ledarskap i Arktis”.

I fråga om Donald Trumps anspråk på att ta över Grönland signalerade Vladimir Putin grönt ljus. Enligt honom har de amerikanska planerna en ”djup historisk förankring” och är inget som Ryssland skulle lägga sig i.

– När det gäller Grönland är det en fråga mellan två specifika länder. Det har ingenting med oss att göra, sade han.

Enligt Niklas Granholm på FOI var andemeningen tydlig. Vladimir Putin välkomnar de amerikanska planerna för att det öppnar upp för Ryssland att också expandera i Arktis.

– Undertexten av det här är att ”då kan vi göra samma sak” och vad han menade var Svalbard, tror jag. Så anspråken finns där, säger Niklas Granholm.

Vad ska då Norge och Nato göra för att undvika en rysk annektering av Svalbard och ett krigsutbrott i Norra ishavet?

– Det är klart att mycket är möjligt att upptäcka i förväg med underättelseförmåga från västs sida. Men när skulle vi ta konflikten? Det är ju det som är grundbulten, säger överstelöjtnant Joakim Paasikivi.

– Även om vi ser saker komma – är det tillräckligt allvarligt för Nato att faktiskt agera på det?