Sverige ville stoppa fienden – skrämde bort vännerna

Sverige har länge varit en attraktiv marknad för utländska investerare. Kapital från utlandet har spelat en avgörande roll för vårt välstånd. I ett exportberoende land som Sverige har det bidragit till innovation, jobb och tillväxt. Men i takt med att världen blivit mer osäker har vi, liksom många andra EU-länder, skärpt våra regelverk för att skydda nationella intressen.

Säkerhetspolisen varnade redan 2023 för att svenska företag blivit måltavlor för spionage och strategiska uppköp. Så vi införde lagen om granskning av utländska direktinvesteringar (kallad FDI- eller UDI-lagen) – ett system där staten kan granska och stoppa investeringar som hotar Sveriges säkerhet, allmän ordning eller allmän säkerhet.

Problemet? Vi har skjutit med hagelbössa.

Att Sverige införde en lag som denna är fullt logiskt – vi var faktiskt sena på bollen jämfört med andra europeiska länder, där liknande regelverk funnits länge. Men det är inte lagen i sig som är problemet. Det är hur den har implementerats.

FDI-lagen kräver att investeringar i många olika svenska företag inte får genomföras innan de har anmälts till och godkänts av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) – en process som kan dra ut i månader. Syftet med lagen är som nämnts högst rimligt, men den extensiva utformningen av regelverket och vad som utgör ”skyddsvärd verksamhet” gör att ingen riktigt vet vad som omfattas. Företag och investerare vågar inte chansa och skickar in anmälningar i mängder, vilket statistiken från ISP tydligt visar. Konsultfirmor som revisions- och advokatbyråer täljer guld.

Trots att majoriteten av alla inlämnade anmälningar inte ens har lett till en fördjupad granskning vågar få ta risken att låta bli. Hotet om att en transaktion kan ogiltigförklaras, kombinerat med risken för höga sanktionsavgifter, är starka incitament för att göra en anmälan, även när det är osäkert om det är nödvändigt.

Osäkerhet är gift för investeringar. Kapital är tidskänsligt och flyr oförutsägbara marknader. Tidsplaner spricker, transaktionskostnaderna ökar och affärer som hade kunnat stärka svensk konkurrenskraft riskerar att gå om intet.

För oss som investerar i techbolag är det här en särskilt brännande fråga. Innovation kräver kapital, och kapital kräver tydliga spelregler. När lagstiftningen blir så svårtolkad att ingen riktigt vet vad som gäller tvingas investerare och entreprenörer navigera en snårskog av osäkerhet. I en bransch där tajmning är avgörande kan det vara skillnaden mellan att skala upp globalt – eller att fastna i regelkrångel medan konkurrenterna springer förbi.

Och det är just nu – i en tid då Europa borde bygga för framtiden och stärka sin resiliens, som vi fäller krokben på oss själva.

Vi säger oss vilja skydda våra företag – men vad händer om vi samtidigt gör det svårare för dem att växa och konkurrera?

Det är svårt att förstå hur lagstiftaren landade i en så bred och svepande anmälningsplikt. Men tydligt är att vi snabbt behöver komma till rätta med lagens barnsjukdomar. Även EU-kommissionen pekar i sin senaste utvärderingsrapport på brister i medlemsstaternas tillämpning av FDI-förordningen och behovet av förbättringar. Det kan innebära att ytterligare justeringar av den svenska lagen blir nödvändiga – och här bör vi ligga i framkant. En tydligare definition av vilka typer av verksamheter och investeringar som omfattas av lagen skulle kunna minska antalet onödiga anmälningar och samtidigt stärka rättssäkerheten.

Vi behöver en träffsäker lag, inte en trubbig regelbok som skapar fler problem än den löser – annars riskerar vi att inte bara skrämma bort fienden, utan också vännerna vi är i så stort behov av.