Ta tåget tillbaka till sommaren

Som barn såg jag en gång en tidningsreklam för vetemjöl, som illustrerade en degs resa från bunke till picknick: en tonårsflicka som knådade deg i ett sommarstugekök, degen som jäste under en duk, degen formad till kakor på en mjölad arbetsbänk, degen som nygräddat bröd. De sista bilderna visade hur brödkakorna låg invirade i en kökshandduk ihop med en flaska saft i en korg. Med den i handen hoppade flickan tillsammans med en jämnårig pojke ner i en roddbåt från en brygga, och sedan rodde de två ut på en glittrande insjö, glada och sommarklädda. Den här reklamen gjorde ett mycket djupt intryck på mig. Det var så här jag ville ha mina somrar.

Under sommarhalvåret är svensk reklam full av sådana här bilder. De uttrycker en nostalgisk idé om ett gammaldags sommarliv som egentligen inte står i någon motsättning till konsumtionskulturen som sådan. Antimodern autenticitetslängtan är ett motiv som säljer bra. En annan reklam som spelade på dessa känslor var SJ-kampanjen ”Ta tåget tillbaka till sommaren”, en fyndig slogan som i kombination med bilder på hölass sammanfattade synen på sommaren som både en tid och en plats på visst avstånd från den moderna människans livsvärld. Att åka tillbaka till sommaren är att vända modernitetens imperativ ryggen, och knyta an till en fantasi om livet förr i tiden. Sommaren i vår tids tappning är en sorts paus från flyktigheten, hetsen, överstimulansen. Den har fötts ur behovet av ett mellanrum i tiden, en paus inte bara från jobb och skola utan också från kravet att vara modern.

Enligt filosofen Dylan Trigg har platser alltid en tidsmässig dimension: de sträcker sig tillbaka i tiden, och det är genom platser som vi upplever tidens gång. Men tiden är också ett slags rum. Detta gäller inte minst sommaren, vars begränsade karaktär gör den till ett slags kognitivt rum som man står på tröskeln till, går in i, genom och ut ur. Och det rummet bör enligt många vara lite mer gammaldags. Sommarens estetik ger uttryck för denna nostalgi. Solblekt, fransad av vind och nött av tidens tand iscensätter den förlorade sommaridyller – självupplevda i barndomen, framfantiserade eller inlärda.

Denna sommarnostalgi är från början ett resultat av de djupgående sociala förvandlingar som det tidiga 1900-talets industrialisering och urbanisering förde med sig. På betryggande avstånd föll med tiden minnena av fattigdom och nöd bort, och det gamla bondesamhället framstod alltmer i ett förlåtande skimmer som en tid och plats där livet och människorna var okomplicerade, rejäla och lyckliga. Ofta var det just sommaren som romantiserades – det var då som livet på landet var som allra behagligast och skogen var full av mat.

För nutida sommarfirare framkallar nostalgin ett tillstånd som man måste träda in i för att det ska kännas som sommar, på riktigt. För att nå fram krävs ofta att man ger upp några av det moderna livets komforter, eftersom ett alltför bekvämt boende riskerar att förta sommarkänslan. För vissa är avsaknad av elektricitet och rinnande vatten höjden av somrighet. Men minst lika viktig är igenkännbarheten: att ingenting ändras, att allt förblir så som det alltid har varit. Att årligen återvända till en sommarstuga där trappan där man som barn åt smultron får finnas kvar skapar kontinuitet, förankrar våra jag i en plats och påminner oss om vilka vi är. I en föränderlig värld är en plats som år efter år ser likadan ut något ovärderligt.