Tillväxt mäts inte i BNP – utan i barnskrik
Befolkningspyramider bestämmer välståndet. Sverige har dubbelt guldläge, med barnvänlig politik och dyrköpta erfarenheter av migration. Fördelar som kan säkra framtidens ekonomiska tillväxt.
Niklas Ingemar Ekdal är journalist, författare och programledare och har bland annat varit politisk redaktör i Dagens Nyheter. I Finansmagasinet skriver han om ekonomi och politik i ett historiskt perspektiv.
Niklas Ekdal


Inför presidentvalet i USA 1992 blev bakvattnet Little Rock i Arkansas centrum för politikens universum. Där träffade jag Bill Clintons strateg James Carville, som kokade ner budskapet till en briljant kärna:
“IT’S THE ECONOMY, STUPID.”
Några it-revolutioner och migrationsvågor senare väntar ett motsvarande motto på politiker som vågar gå mot strömmen: “Det är demografin, dumbom.” Halva världen kämpar med deppigt låga födelsetal, medan politiken stympas till kulturkrig om invandring och avtändande incitament för barnalstring i nationens tjänst.
Yngst befolkning vinner – så länge övriga parametrar är någorlunda på plats: hög utbildningsnivå, begränsad korruption, hyggligt företagsklimat, fungerande kapitalmarknad, rimlig beskattning, väloljad infrastruktur.
Afrika har ungdomen men saknar (än så länge) mycket av det andra. Rika länder dras tvärtom med ett reproduktivt moment 22. Alternativkostnaden för barn – särskilt om du är kvinna – i form av missade karriärmöjligheter blir högre ju bättre vi får det. Kottarna är också dyra i sig, om föräldrar måste finansiera deras utbildning.
Kollapsande födelsetal har utlöst politiska panikreaktioner i ett antal länder, utan att man adresserar problemets obekväma kärna. Dels handlar det om invandring, dels om jämställdhet mellan könen.
Det sena 1900-talets glittrande tillväxtcase – Japan, Sydkorea, Kina – har fastnat i den åldrande befolkningens dödsspiral. Kinesiska kvinnor föder nu 0,98 barn i snitt. Enligt FN:s beräkningar kommer invånarantalet där att halveras till år 2100.
Allt färre ska försörja och vårda allt fler. Inhemsk konsumtion står och stampar när pensionärer samlar pengar i madrassen. Barn är inte bara framtidens konsumenter, arbetskraft och skattebetalare – de är symbolen för att det över huvud taget finns en framtid. Den finansiella aspekten är viktig, men den psykologiska viktigare. Livslusten, kort och gott.
Barn är inte bara framtidens konsumenter, arbetskraft och skattebetalare – de är symbolen för att det över huvud taget finns en framtid.
Det enda som är värre än inflation är deflation. Det enda som är värre än befolkningsexplosion är befolkningsimplosion. Det enda som verkar skrämma mer än utdöende är dock invandring.
Ta Schweiz till exempel. Europas mest välmående land (med födelsetal på 1,29 barn per kvinna) ska folkomrösta om ett tak för invånarantalet, max 9,5 miljoner. En konservatism på Viagra som kan skapa gnissel med EU. Det skulle inte förvåna om schweizarna röstar ja den 14 juni, trots ekonomers varningar.
Frankrike (1,56 barn per kvinna) är ett annat land som rört till det för sig. Nästa president kan vara högerextrem invandringsmotståndare. Samtidigt jobbar bara 4 procent av fransmännen över 65 år, att jämföra med 38 procent i exempelvis Sydkorea (0,8 barn per kvinna).
Med sådana länder som riktmärken ligger Sverige (1,44 barn) bra till. I den mån politik och normer kan påverka födelsetalen har vi gjort vad vi kan.
I det långa perspektivet har Sverige även heltäckande erfarenheter av migration. Först som utvandrarland, när en fjärdedel av svenskarna lämnade armodet för att söka lyckan i Amerika. Sedan som invandrarland, där en femtedel nu är utlandsfödda.
Flyktingpolitik och integration kunde sannerligen ha skötts bättre. Attityden till invandrare sammanfattades länge av Expressens två idiotiska löpsedlar från 90-talet:
“KÖR UT DOM” respektive “TA HAND OM DOM”.
Poängen är kanske att man både kan lära av sina misstag och öppna sitt hjärta.
KÖP
Spaniens attityd till Donald Trump. Solo di no.
SÄLJ
Kejsarens nya uniform.
