Tolv dagar till ingenting – fred kräver mer än hot

Donald Trump hävdar att han kan få slut på kriget i Ukraina på tolv dagar med ett ultimatum till Vladimir Putin, ekonomiska hot och ökat militärt stöd. Tidsfristen har krympt från femtio till tio dagar. Om Ryssland inte går med på förhandlingar lovar Donald Trump att förse Ukraina med vapen som kan nå djupt in på ryskt territorium och införa 100-procentiga tullar på rysk olja, även mot länder som köper den, som Kina.

Det är ett djärvt utspel. Även om det sannolikt inte kommer att lyckas bygger det på en idé om att press, hot och politisk vilja kan lösa det som diplomatin hittills inte har klarat.

Moskva avfärdar kraven som teater och menar att hoten saknar verkan. Dmitrij Medvedev varnar för att sådana ultimatum riskerar att leda till direkt konfrontation med USA, medan Kreml fortsätter kriget på egna villkor, utan intresse av att böja sig för amerikansk press.

Det betyder inte att hot saknar effekt

Donald Trumps strategi bygger på föreställningen att kriget i Ukraina är ett missförstånd – ett problem som kan lösas med tillräckligt mycket tryck. Ett starkt handslag, ett hot, en affär. Men konflikten är inte ett enkelt förhandlingsproblem. Den är en politisk kamp om nationell identitet, djupt sammanvävd med båda regimernas överlevnad. Det handlar inte om pengar, gasledningar eller gränser. Det handlar om vad Ryssland och Ukraina är, och vem som får definiera det.

Här avslöjar krigsteorin en obekväm sanning. När krig handlar om identitet, snarare än delbara tillgångar, misslyckas nästan alltid den typ av pressdiplomati som Donald Trump förespråkar. Det betyder inte att hot saknar effekt. I teorin kan ett trovärdigt hot om amerikansk upprustning, med vapen som når djupt in i Ryssland, påverka ryska kalkyler över tid. Det kan öka Vladimir Putins vilja att frysa konflikten innan Ukrainas försvar stärks ytterligare. Men sådana effekter kräver uthållighet och trovärdighet, två saker ett snabbt ultimatum från Donald Trump sannolikt inte har.

Enligt etablerade teorier om krigsförhandlingar väljer inte rationella stater krig för att de föredrar våld, utan för att de inte hittar en överenskommelse som båda parter litar mer på än fortsatt strid.

Ibland beror det på brist på information. Ibland på att ingen sida litar på att den andra kommer hålla ett framtida avtal. Men i fallet Ukraina handlar det om något djupare – om landets rätt att stå självständigt från Ryssland och att alliera sig med väst.

Varför skulle Putin gå med på Trumps villkor?

För Vladimir Putin är ett oberoende Ukraina inte bara oönskat, det är ett existentiellt hot. Hela hans krig handlar om att avsluta den ukrainska identiteten. För Volodymyr Zelenskyj är varje eftergift, vare sig det handlar om territoriella kompromisser eller neutralitet, ett svek mot det moderna Ukraina och dess folk. Det skulle underminera regeringen och bryta med befolkningens vilja. Därför har tidigare vapenvilor kollapsat. Därför har inga avtal hållit. Det finns inget att dela på. Att förhandla om identitet är ett nollsummespel.

Det andra problemet är att detta blivit en personlig maktkamp mellan två auktoritära ledartyper, fixerade vid prestige, kamerabilder och inrikespolitiska vinster. Förhandlingsteorin visar att hållbara fredsavtal kräver institutionellt stöd, internationell legitimitet och fungerande mekanismer. Inget av detta existerar i ett Trump–Putin-samtal. Vi bevittnar i stället en förhandling mellan två starka ledare, där båda är besatta av att framstå som segrare där ingen har incitament att ge efter. Resultatet är inte fred, utan strategiskt dödläge.

Att Ukraina dessutom i praktiken står utanför förhandlingsbordet gör processen till ett spel över huvudet på den part som faktiskt utkämpar kriget. Det undergräver inte bara chanserna till legitimitet utan förintar förutsättningarna för en varaktig fred.

Varför skulle Vladimir Putin gå med på Donald Trumps villkor? Ryssland håller fortfarande territorium, gör små men ihållande framsteg, och står inte inför något omedelbart internt hot. Att acceptera ett amerikanskt ultimatum vore att erkänna amerikansk dominans över krigets utgång. Det är politiskt otänkbart för Vladimir Putin. Men det betyder inte att Ryssland inte kan spela med. Om Donald Trump erbjuder ett symboliskt avtal som kan presenteras som en strategisk paus snarare än en eftergift kan det vara användbart för Kreml. Ett temporärt eldupphör, som fryser frontlinjerna och ger intryck av diplomati utan att något förändras i praktiken, kan vinna tid. Det ger Ryssland möjlighet att omgruppera, befästa kontrollen över ockuperade områden och splittra väst genom att tvinga EU och Ukraina att reagera på ett bilateralt avtal de själva inte varit delaktiga i.

Fred är teoretiskt möjligt

Och kanske är det just det som redan pågår. Om samtal bakom kulisserna har lett till en informell överenskommelse blir ultimatumen bara en fasad, ett spel för gallerierna där Donald Trump får framstå som den som tvingade fram fred, och Vladimir Putin får frysa konflikten utan att formellt backa. För Donald Trump är vinsten politisk, ett foto, en rubrik, en berättelse om seger, kanske ett Nobelpris. För Vladimir Putin är den strategisk. Tid att konsolidera vinster utan att ge upp något reellt.

Starka män gör inte eftergifter under press. De gör dem först när de saknar alternativ, eller när de kan presentera reträtt som seger.

Trots Donald Trumps förenklade retorik sätter hans utspel ändå fingret på något verkligt. Frustrationen över ett krig utan slut och en diplomati som tycks ha nått vägs ände. Men verklig fred kräver mer än hot. Den kräver en långsiktig strategi som både stärker Ukrainas försvarsförmåga och försvagar Rysslands incitament att fortsätta kriget. Det handlar om uthålligt stöd från väst, men också om att bygga ett nytt säkerhetspolitiskt ramverk där Ukrainas suveränitet garanteras genom internationella institutioner, snarare än bilaterala uppgörelser.

I stället för snabba segrar krävs en politik som bygger på trovärdighet, konsekvens och legitimitet och som inkluderar Ukraina som en fullvärdig part. Annars riskerar varje fredsplan att bli ett skenavtal, där starka män sätter scenen men lämnar problemet olöst.

Fred är teoretiskt möjligt. Men bara om flera specifika villkor sammanfaller: ett militärt dödläge, ekonomisk kollaps eller politisk kris i Moskva. Den kräver också att konflikten upphör att vara existentiell, att Ukrainas rätt till självbestämmande erkänns som förutsättning, och att parterna faktiskt ser ett trovärdigt alternativ till fortsatt krig.