Trumps nödläge är bara en täckmantel

På 18th street i Washington hörs ibland nattliga skott. Bara några kvarter bort ligger Kaloramaområdet med sina ambassader, lyxvillor och Barack Obamas bostad. Området är i grunden tryggt, men kontrasten mot våldet på gatan säger något väsentligt.

Brottsligheten i DC föll kraftigt under 2024, enligt det federala justitiedepartementet med 35 procent jämfört med året innan. Mord minskade med 32 procent, rån med 39 procent, väpnade bilkapningar med 53 procent och grova misshandelsfall med 27 procent.

Statistiken visade den lägsta nivån på 30 år. Ändå låg mordnivån kvar på omkring 27 per 100 000 invånare, enligt Vita huset, mer än fyra gånger det amerikanska snittet på cirka 6. Trots att kurvan pekade nedåt hade Washington därmed den högsta mordfrekvensen bland USA:s större städer. Denna dubbelhet mellan historiskt låga siffror och fortsatt extremt våld är bakgrunden till Donald Trumps agerande.

Den 11 augusti 2025 utlyste president Trump ett så kallat brottsnödläge i huvudstaden med stöd av Home Rule Act från 1973, som gav District of Columbia lokalt självstyre men lät kongressen och presidenten behålla den yttersta makten.

Till skillnad från delstaterna saknar DC alltså egen kontroll över polis och nationalgarde. Donald Trump kunde därför ta över Metropolitan Police Department, MPD, och sätta in nationalgardet utan lokalt godkännande. Att brottsnivån låg långt över rikssnittet gav honom ett formellt argument, men tidpunkten väckte frågor eftersom utvecklingen pekade tydligt nedåt.

Många bedömare menade därför att beslutet mer handlade om politik än om faktisk trygghet på gatorna. Den djupare förklaringen låg inte i brottsstatistiken utan i invandringspolitiken.

USA:s immigrations- och tullmyndighet ICE (Immigration and Customs Enforcement) har länge verkat i Washington och ansvarar för inre utlänningskontroller, gripanden och utvisningar. Men DC är en så kallad ”sanctuary jurisdiction”, ett så kallat fristadsområde, en modell som växte fram i amerikanska storstäder på 1980-talet för att hindra att papperslösa automatiskt överlämnades till federala myndigheter. Därför samarbetade den lokala polisen inte i utlämningar eller vägspärrar, och lokala myndigheter kunde sätta gränser för federala ingripanden.

När Donald Trump tog kontroll över MPD försvann dessa spärrar. ICE:s arbete kunde då samordnas med den lokala polisen och genomföras mer öppet på gatorna. Vid federalt ledda vägspärrar rapporterade invånare om krav på id- och migrationshandlingar.

Donald Trumps agerande framställs ofta i medier som politisk show, men i Washington fick det påtagliga följder. Federala myndigheter tog kontroll över stadens polis, identitetskontroller blev vardag och näringslivet drabbades hårt.

Ett tydligt exempel är restaurangbranschen, där restaurangföreningen i Washingtonområdet uppskattar att nära 40 procent av stadens restauranger riskerar att tvingas stänga före årets slut på grund av den osäkerhet och arbetskraftsbrist som ICE-insatserna skapat.

Donald Trumps brottsnödläge blev därför ett verktyg för att driva igenom en hårdare migrationspolitik under täckmanteln av brottsbekämpning. Det är detta som nu prövas i domstol.

DC:s justitieminister och flera medborgarrättsorganisationer har stämt presidenten. De menar att han överskred sina befogenheter under Home Rule Act – och att vägspärrar med identitets- och invandringskontroller bryter mot fjärde tillägget i USA:s konstitution, som skyddar mot orimliga husrannsakningar och beslag. Domstolarna måste därför ta ställning till både presidentens makt över huvudstaden och de konstitutionella gränserna för vad som kan kallas brottsbekämpning.

Parallellen till Sverige är slående. Precis som i Washington har den totala brottsligheten minskat, men från en nivå som fortfarande sticker ut i jämförelse. Här sjönk antalet dödsoffer i dödligt våld under 2024 till 92, den lägsta nivån på tio år enligt Brå. Samtidigt ligger gängrelaterade skjutningar och sprängdåd kvar på nivåer som saknar motstycke i Norden.

Det har drivit fram nya lagar om visitationszoner, anonyma vittnen och skärpta straff, och regeringen har även utrett särskilda nödbefogenheter, även om Sverige inte infört något undantagstillstånd i fredstid. I den svenska debatten kopplas gängvåldet, precis som i USA, uttryckligen till invandring, och lagstiftningen har steg för steg rört sig mot hårdare verktyg för polis och åklagare.

Men det finns en väsentlig skillnad. I USA visar forskningen att invandrare inte är mer kriminella än inrikes födda, men ändå blev huvudstadens höga brottsnivåer en utgångspunkt för striktare migrationskontroller. Visserligen kan man diskutera vad sambandet beror på, men i Sverige har Brå visat att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i vissa grövre brottstyper, särskilt våldsbrott, samtidigt som den totala brottsligheten minskar. Det har gjort invandring till en kärnfråga i kriminalpolitiken och lett till skärpta lagar.

Frågan är därför inte om kriminalitet och invandring kommer att driva fram hårdare åtgärder, utan hur långt Sverige är berett att gå.