Vad är egentligen coolt? En misslyckad stagediving?

Vad är coolt? Distade gitarrer. Stagediveing. Smala jeans. Apatiska rockmusiker från New York. Lana Del Rey som röker (eller vejpar, hon är en av få som kan få det att se coolt ut).

Tyvärr börjar jag, på grund av åldrande, att tappa kollen på vad som egentligen är coolt. I nollnolltalets begynnelse skrev den trendiga tidningen Vice: ”När du hör ordet ’cool’ tänker du förmodligen på att ta LSD och lyssna Black Flag medan du har sex. När din mamma hör ordet ’cool’ tänker hon på den här killen.” Bredvid var en bild av en man i solglasögon som åkte skateboard medan han spelade saxofon. Jag fnissade första gången jag såg honom. Nu tycker jag, besvärande nog, att han ser ganska cool ut.

För att få bättre koll gick jag i höstas på ett seminarium under bokmässan. Det leddes av journalisten Essy Klingberg och hade rubriken ”Vad är coolt?”. Panelen, som bestod av entreprenören Amanda Schulman, litteraturpoddaren Myrna Lorentzson och mina kollegor Andres Lokko och Kristofer Andersson (som jag brukar kalla Hipster-Kristofer eftersom han är oerhört trendkänslig) kunde inte enas om vad som var coolt.

Närmast ett samförstånd nådde man när artisten The Dare nämndes. Alla tyckte att han var cool – förutom Amanda Schulman som inte hade hört talas om honom. Det hade inte jag heller. Samma kväll lät jag hans utmärkta debutalbum ”What’s wrong with New York?” dränka rösten i mitt huvud som sade att det var extremt ocoolt att gå på ett seminarium för att få reda på vad som var coolt.

The Dare är ett alias för Harrison Patrick Smith. Han kommer från Seattle men är sedan några år synonym med den klubbscen som vuxit fram vid Dimes Square, ett område mellan Chinatown och Lower East på Manhattan. Han klär sig i slimmade svarta kostymer och gör spattig syntpop med sexuellt frispråkiga texter. Tidningarna kallar honom kungen av ”indie sleaze”, ett namn som i efterhand har satts på det tidiga nollnolltalets dekadenta rockscen med stilikoner som Pete Doherty, Kate Moss och Amy Winehouse.

The Dare föddes 1996 och hade knappt tappat mjölktänderna när gitarrband som The Libertines, The Strokes och Yeah Yeah Yeahs sparkade i gång det nya årtusendet. Musikaliskt påminner han dock mer om de åttiotalsinspirerade och Talking Heads-doftande indie-disco-fusioner som kring millennieskiftet skapades av New York-grupperna LCD Soundsystem och The Rapture. Han har också lyssnat på electroclash, den åttiotalssyntiga genre från Brooklyn som ansågs oerhört cool 2001. ”Gör er redo att dansa som om det vore 2005”, skrev häromveckan Way Out West efter att ha bokat The Dare till årets festival. Med andra ord har han stulit sin stil från 20 år gammal musik som på sin tid också stal stilen från 20 år gammal musik. Så brukar det popkulturella kretsloppet se ut.

Men när olika typer av coolhet ska förenas uppstår ibland problem. Det blev uppenbart härom veckan när The Dare uppträdde i Bristol. Som sista nummer framförde han hitten ”Girls”, en hyllning till tjejer som han gillar – exempelvis tjejer som röker längst in i klubben, tjejer som hatar polisen, tjejer som har jättemycket sex och tjejer som har penis. Mitt i låten testade han en av de coola grejer som jag nämnde i början av den här texten: stagediving. Tyvärr hade The Dare glömt att hans unga fans inte nödvändigtvis är nikotinister eller nymfomaner, men definitivt hör hemma i kategorin ”tjejer som ser hela konserter genom sina mobiltelefoner”. När han kastade sig från scenen tog ingen emot. Alla var upptagna med att filma.

Som representant för generation X, som uppfann stagediving, borde jag kanske betrakta detta som en kulturskymning. I stället blir jag djupt imponerad av att The Dare, en så kallad millennial (alltså född mellan 1980 och 2000), riskerar livet för att introducera den yngre generation Z för en gammal coolhet som annars riskerar att bli lika passé som cigaretter.