Vad hände med naziguldet?

Bakgrund: Naziguldet

Naziguld är egentligen ett samlingsnamn för en rad olika saker. Hit räknas till exempel nazisternas byte från erövrade länder under andra världskriget. Det som i Tyskland kallas för ”Raubgold” – så kallat ”rånguld” – utgjordes av såväl guldtackor, guldmynt och sedelbuntar från plundrade centralbanker som av beslagtagna privatpersoners rikedomar. Men det handlade inte bara om konfiskerade egendomar. I koncentrations- och förintelselägren bestals offren även på det allra sista de ägde – till och med på sina tandlagningar, som smältes ner till så kallat ”tandguld”.

Redan innan andra världskriget bröt ut 1939 hade nazisterna börjat konfiskera judiska egendomar. Under 1930-talet finansierade plundringen delvis fyraårsprogrammet under en period när Hitler gjorde sig redo för att störta världen i ett nytt storkrig. Tillskottet var nödvändigt för återuppbyggnaden av den tyska krigsmaskinen. Vid annekteringarna av Österrike 1938 och Tjeckien 1939 tvingades nazisterna till sig ännu mer byte.

Under kriget använde Tyskland naziguldet som betalningsmedel för råvaror i affärer med neutrala länder. Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget konstaterade långt senare att naziguld även hamnade i Sverige efter affärer länderna emellan och att det inte kan uteslutas att en del guld kom från just tandlagningar som slitits ur munnarna på dödslägrens offer.

Nazisternas plundringståg satte Europas guld i rörelse. 1939 inleddes en global kurragömmalek med guld och valuta i en skala som världen aldrig skådat tidigare. I dramatiska evakueringsoperationer försökte länder som drogs in i kriget – till exempel Polen, Norge, Belgien och Nederländerna – att sätta sina reserver i säkerhet. Guld började anlända till det ännu neutrala USA och bankvalven på nedre Manhattan, som fylldes på i takt med att konflikten eskalerade. Neutrala länder skickade för säkerhets skull också delar av sina reserver över Atlanten.

Guld från Sverige och Portugal – även sådant som länderna fått i betalning för affärer med Nazityskland – hamnade i USA. Till och med Italiens diktator, Benito Mussolini, Hitlers egen allierade, tyckte att det var säkrast att skicka guld över Atlanten till New York.

Metallen nådde USA i en sådan omfattning att den amerikanska centralbanken såg sig tvingad att börja ta betalt för sina tjänster, något som dittills hade varit gratis centralbanker emellan.

Trots alla försiktighetsåtgärder som europeiska regeringar vidtog, hamnade enorma mängder guld och valuta hos nazisterna, vars ekonomiska stormtrupper genomförde plundringen av Europa med hjälp av hot, tortyr och mord.

”Devisenschutzkommandos”, DSK, hemsökte både privatpersoner och banker, där man tvingade personalen att öppna bankfack som sedan tömdes.

Den som blev bestulen på det här sättet ersattes oftast med en symbolisk summa som sällan eller aldrig motsvarade förlusten. Om ägaren dessutom var jude kunde jakten på dyrbara föremål sluta med misshandel, mord eller transport till ett koncentrationsläger.

DSK förlitade sig på informatörer, kollaboratörer och människor som gärna skvallrade på sina grannar. Denna paramilitära organisation – en handfull SS-män i civila kläder – sorterade under fyraårsprogrammet och rapporterade direkt till Hermann Göring.

Mot slutet av kriget – sedan krigslyckan vänt – drabbades den tyska riksbanken av det dilemma som många stater på den andra sidan redan hade brottats med. Var skulle nazisterna gömma sitt guld – rovbytet från Europa – när de allierade arméerna knackade på dörren och den tyskkontrollerade landmassan krympte?

De allierade förde ett omfattande luftkrig mot Tyskland och riksbankens byggnader var inte förskonade.

Den 3 februari 1945 fick människorna i Berlin känna på en försmak av apokalypsen när 950 allierade bombplan genomförde en morgonräd i dagsljus mot Tredje rikets huvudstad. Sikten var god och under flygbesättningarna bredde staden ut sig som på en karta. Med Brandenburger Tor som riktmärke tog piloterna sikte på de största regeringsbyggnaderna och annan viktig infrastruktur.

Den dagen släpptes 2265 ton bomber över Berlin. Hela kvarter förvandlades till ruiner. Över staden låg röken så mörk att ingen märkte när det blev kväll.

Angreppet totalförstörde även den tyska riksbankens enorma högkvarter. De sedelpressar som under hela kriget hade gått varma var nu förvandlade till förvridna metallskelett. Och de tjocka murar som hade skyddat guld- och valutareserven var borta. Ovanför valven gapade den rökfyllda himlen.

Nästa bombräd mot Berlin – alla förstod att en sådan skulle komma snart – riskerade att radera ut nazisternas största guld- och valutareserv om den lämnades kvar i riksbankshusets ruiner, utan tak och skydd.

Nu var goda råd dyra. Vad skulle riksbanken ta sig till?

Nazisterna kunde inte gärna göra som de fria staterna hade gjort och skicka sitt guld till bankvalven i New York. Nazityskland var ju vid det här laget i krig med USA.

Nej, den plan som slutligen formulerades gick ut på att frakta guld och valuta till djupa förråd under jorden, till förvaringsplatser dit de allierades bomber inte kunde nå. 

Detta beslut har gett upphov till en lång rad vandringssägner om naziguldet, moderna legender om vad som egentligen hände med den tyska riksbankens återstående reserver.

Saltgruvan i Merkers

Vi vet med säkerhet var merparten av den tyska riksbankens återstående tillgångar hamnade, efter den förödande bombningen av Berlin och riksbanksbyggnadens förstörelse.

En stor del – men inte allt – av det som riksbanken hade förvarat i Berlin sändes iväg. Den nya förvaringsplatsen låg cirka 400 kilometer sydväst om huvudstaden.

Anläggningen Kaiseroda, som valdes ut som förvaringsplats åt reserven, var en gammal saltgruva i det lilla samhället Merkers i Thüringen. Gruvan och den närliggande industrin ägdes av Wintershall, Tysklands näst största kemikoncern efter I.G. Farben.

I februari och mars 1945 fylldes det som av riksbanksledningen kallades för ”Rum nummer 8” av tusentals säckar, lådor och kappsäckar med guldtackor, guldmynt, valuta och smycken. I sidogångarna lyfte man in en enorm konstsamling – en fjärdedel av allt det som hade tillhört de 14 största statliga museerna i Tyskland.

Även terrororganisationen SS skickade delar av sitt rovbyte – bland annat tandguld – till gruvan i Merkers.

Nazisternas försök att hitta en trygg plats för riksbanksskatten misslyckades dock nästan genast.

Den 22 mars gick den amerikanske generalen George S. Pattons styrkor över floden Rhen, det sista större naturliga hindret före framryckningen in på tyskt kärnområde. Amerikanerna mötte nu föga motstånd. Våren 1945 var Hitlers en gång så oövervinnerliga krigsmaskin slagen. Pattons styrkor närmade sig Thüringen i månadsskiftet mars-april 1945. ”Pansargeneralens” blixtsnabba offensiv genom centrala Tyskland utlöste panik hos riksbanksledningen.

När Pattons soldater nådde fram till Merkers hade man knappt hunnit påbörja evakueringen av gruvan.

Nere i underjorden gjorde enheter ur den 9:e amerikanska divisionen den största upptäckten av en gömd skatt i världshistorien.

Kapplöpning mot klockan

Nu var det istället amerikanerna som inledde en desperat evakueringsoperation. Enligt den överenskommelse som de allierade hade slutit skulle området efter krigsslutet komma att ingå i den sovjetiska ockupationszonen.

Skatten måste omedelbart transporteras till det ockuperade Frankfurt. Annars riskerade allt att hamna hos Stalin. Sovjet hade drabbats hårt av den långa konflikten och ansåg sig ha rätt till kompensation.

Under stort hemlighetsmakeri och med kraftig militäreskort som inkluderade flygstyrkor fraktades skatten till Frankfurt där man så småningom började räkna på hur guld och valuta skulle kunna återfördelas bland länder som hade plundrats av nazisterna.

I ett enda slag hade amerikanerna erövrat en överväldigande del av den återstående tyska guld- och valutareserven. Senare samma vår och sommar hittades andra mindre tillgångar.

Men allt återfanns inte. Merkerstransporten var nämligen inte den enda guldskatt som lämnade Berlin våren 1945.

De allierade sökte över hela Tyskland. Så kallade ”goldrushteam” finkammade bankbyggnader, letade i gruvor och följde spår som redan hade börjat kallna.

Delar av riksbankens sista tillgångar – visserligen inte jämförbara med fyndet i Kaiserodagruvan, men ändå till ett ofantligt stort värde – var fortfarande spårlöst försvunna. 

Vad hände egentligen?

I dag är de två tackorna värda 24 miljoner kronor

Få vet mer om Nazitysklands försvunna guldtackor än entreprenören, historikern och författaren Ian Sayer.

Boken ”Nazi Gold: The Story of the World’s Greatest Robbery – and its Aftermath”, som han skrev tillsammans med tv-producenten Douglas Botting, är en klassiker i ämnet.

Duon var faktiskt delaktig i att två guldtackor som förekommit i historien om naziguldet till slut återfanns.

– Guldtackorna försvann i Bayern 1945 och jag började undersöka deras öde 1975. Jag letade inte bara efter tackorna utan försökte på samma gång spåra över 426 000 dollar och några brittiska pund som också var borta.

De två författarna bombarderade myndigheterna med frågor om guldtackornas öde. 

– När jag var säker på att jag visste var de fanns skrev jag till den amerikanska regeringen. Guldet hade försvunnit i den amerikanska zonen i Tyskland och var därför den amerikanska regeringens ansvar. Trots intensiva undersökningar som utfördes under ett antal år efter kriget av olika utredningsorgan – FBI och den tyska polisen med flera – lyckades de inte hitta några spår efter tackorna, säger ”Nazi Gold”-författaren.

Författarna skickades istället runt mellan amerikanska myndigheter.

– Så småningom tog jag kontakt med den biträdande juridiska rådgivaren vid utrikesdepartementet. Han hade varit involverad i den kommission som var ansvarig för återlämnandet av stulet guld sedan 1946. Han var helt omedveten om de två gultackorna. Han mer eller mindre bad mig att dra dit pepparn växer.

I början av 1980-talet bestämde sig Ian Sayer och Douglas Botting för att skriva en bok om naziguldet. Detta skedde i samarbete med Sunday Times, vilket gav fallet större uppmärksamhet än tidigare och tvingade det amerikanska utrikesdepartementet att undersöka de två gultackornas öde mer noggrant än tidigare.

Åren gick, men till slut avslöjades sanningen. Om vi ska tro den officiella versionen hade de två guldtackorna egentligen aldrig lämnat sin förvaringsplats i ett specialvalv i München. Däremot hade de glömts bort – av alla.

I september 1996, efter åratal av byråkratiskt krångel, skickade Bundesbank tackorna vidare till Bank of England. Guldet fördes sedan in på ett konto som ägdes av den amerikanska regeringen. 1997 gick Bank of England ut med nyheten i ett pressmeddelande. De två guldtackorna, med stämplar från det preussiska myntverket och industrikoncernen Degussa, var i dess förvar.

Den 11 december bjöds en alldeles särskild gäst in till Bank of England. Ian Sayer klev in i banken nästan 23 år efter att han hade inlett sitt eget sökande efter det försvunna naziguldet. Nu fick han hålla guldet i sina händer.

– De här två är faktiskt de enda plundrade och försvunna guldtackor som någonsin återfunnits sedan slutet av andra världskriget. De är för närvarande värda 2 242 435 dollar (nästan 24 miljoner kronor), berättar Ian Sayer.

Enligt Ian Sayer var myndigheterna aldrig särskilt intresserade av att förklara var guldtackorna hade varit under alla år de var borta. Eller vad som hände med den valuta som Ian Sayer också försökt spåra och som fortfarande är borta. Författaren beskriver det som en politisk pinsamhet.

Hur allt egentligen hänger ihop har aldrig berättats. För några år sedan fick Ian Sayer höra talas om ett tidigare hemligstämplat CIA-dokument. Det ledde honom vidare. Nu planerar han att berätta hur allt gick till:

–  Det är min avsikt att publicera hela historien om hur de amerikanska, brittiska, franska och tyska regeringarna alla konspirerade för att hålla historien om de två guldtackorna hemlig i 20 år. Mycket av berättelsen kommer från det hemliga CIA-dokumentet och en del från opublicerade brev från Mrs Thatcher som var premiärminister när det albanska guldet också var en ”officiell hemlighet”. Vi får se. (1985 hölls samtal i Paris om en eventuellt återlämning av albansk guld som stals av Mussolini. /reds kommentar).

Riksbanksskatten och de invigda

De två guldtackorna – och den valuta som Ian Sayer och Douglas Botting försökte spåra – var en del av en större mängd guld och valuta som också skickades bort från Berlin. Denna transport var dock mindre än den som amerikanerna lyckades hitta i Merkers.

En del av den försvunna reserven spårades till området kring den tyska Alpstaden Garmisch-Partenkirchen, där en liten grupp invigda – officerare från den tyska arméns bergstrupper samt några privatpersoner – var inblandande när dyrbarheter gömdes på sluttningarna ovanför den djupa och turkosfärgade sjön Walchensee, vid foten av Alperna.

Det fanns fler gömställen. En av de invigda hette Hubert von Blücher och var gudson till den svenske författaren och upptäcktsresanden Sven Hedin. Hubert och hans äldre bror grävde ner stora summor valuta i metallburkar i sina föräldrars tomatland vid familjevillan i Garmisch-Partenkirchen.

I ett brev som Hubert von Blücher skickade till sin gudfar sommaren 1945 bad han Sven Hedin om hjälp med att ordna inresetillstånd till Sverige och förklarade för den äldre mannen att pengar inte var något problem.

Långt senare gjorde Hubert von Blücher karriär inom filmen. Ännu senare startade han tillsammans med en kusin företaget Blücher GmbH, som blev världsledande på skyddsutrustning mot kemisk krigsföring och som har haft Pentagon som kund.

Flera av de andra invigda inledde nya liv i Argentina, där de investerade en större summa pengar i ett företag.

Det råder oklarheter kring det guld och de säckar med valuta som de invigda grävde ner i bergen och hur mycket som försvann. En stor del återfanns av allierade trupper, även om en del av fynden enligt uppgifter i böcker som ”Nazi Gold” kan ha hamnat i mindre nogräknade amerikanska officerares egna fickor.

Mysteriet Otto Skorzeny

En del valuta – oklart hur mycket – hamnade också hos en tysk SS-officer som en gång kallades för ”Europas farligaste man”.

Två veckor före Tredje rikets slutliga undergång, den 22 april, inträffade en händelse som får alla andra rån som någonsin genomförts att framstå som små.

När hela den nazistiska statsapparaten höll på kollapsa, rånade en grupp SS-män – anförda av brigadgeneral Josef Spacil, den 39-årige byråchefen för Amt II, budgetsektionen vid den tyska rikssäkerhetsöverstyrelsen – den tillfälliga riksbanksbyggnaden i Berlin på det mesta av det som fanns kvar och som inte hade sänts söderut till Merkers eller Alperna.

"Det stora uttaget” genomfördes under vapenhot och skedde på order av Ernst Kaltenbrunner, nummer två i SS efter Heinrich Himmler.

Josef Spacils grupp tvingade till sig juveler, värdepapper och all utländsk valuta som fortfarande fanns kvar hos banken.

I ett av de sista plan som lämnade det omringade Berlin satt Josef Spacil. Med sig hade han bytet från riksbanken. Kursen var utstakad. Planet var på väg mot Alpfästningen, bastionen där Führerns mest indoktrinerade medhjälpare planerade att rida ut undergången.

En del av Josef Spacils byte gömdes och hittades senare av de allierade. I boken ”Nazi Millionaires” konstaterar dock Kenneth D. Alford och Theodore P. Savas att det är omöjligt att rekonstruera det exakta händelseförloppet: ”Motsägelsefulla vittnesmål, den allmänna förvirringen som rådde under krigets sista dagar och det faktum att mer än ett halvt århundrade har passerat, grumlar bilden av händelserna. Med stor sannolikhet kommer vi aldrig att få veta hur mycket pengar som delades ut under krigets sista dagar, vem som tog emot dem och var de hamnade.” 

Man tror dock att del av valutan hamnade hos en ökänd SS-officer, den mytomspunne kommandosoldaten Otto Skorzeny, som var lika omtalad för sina bedrifter på slagfältet som för sitt utseende. Han var lång, mätte närmare 195 centimeter och bar på grova ärr i ansiktet, minnen från en gammal fäktningsduell. 

Det var Skorzeny som befriade diktatorn Benito Mussolini från det bergshotell där fascistledaren hade hållits i förvar sedan han fråntagits makten i Italien. Det var också den Hitlertrogne Skorzeny som ledde kommandocentralen i Berlin under de första dramatiska timmarna när revolten som följde på 20 juli-attentatet mot Führern slogs ner.

Men att Skorzeny kallades för ”Europas farligaste man” berodde på någonting helt annat. Under den andra Ardenneroffensiven i slutet av 1944 ledde Skorzeny en grupp kommandosoldater som ställde till med bekymmer för de allierade på de snöiga vägarna på gränsen mellan Tyskland och Belgien. Under denna tid cirkulerade obekräftade rykten om att ett av sabotörernas uppdrag var att mörda de västallierades överbefälhavare, Dwight D. Eisenhower. Det var på grund av det som Skorzeny fick sitt öknamn.

I slutet av kriget, när Josef Spacil och Otto Skorzeny möttes i Alperna, tränade den Hitlertrogne kommandosoldaten de så kallade ”varulvarna”, en hemlig motståndsarmé som skulle fortsätta att göra motstånd bakom de allierades linjer.

Det var till honom som Josef Spacil lämnade över en del av bytet. Det exakta beloppet är okänt. Pengarna återfanns aldrig.

När Skorzeny dök upp igen i Francisco Francos fascistiska Spanien i slutet av 1940-talet hade han gott om pengar. Den forne SS-mannen levde i en flott villa i Madrid och handlade med vapen och järnvägsaktier. Han extraknäckte som rådgivare åt diktatorer världen över.

Skorzenys namn dyker ibland upp i legenderna om de hemliga råttrutter som förde nazister, SS-män och överlöpare till nya världen efter krigsslutet. Han har pekats ut som ledare för den hemliga organisationen ”Die Spinne”, som kan ha hjälpt så många som 600 SS-män att fly Tyskland.

Skorzeny gick bort 5 juli 1975. Vilken roll han spelade i riksbanksaffären får vi med allra största sannolikhet aldrig veta. Däremot tog historien om honom en överraskande vändning 2016, sedan det avslöjats att han efter kriget spelade dubbelt. Samtidigt som Skorzeny utförde uppdrag för arabstater, samarbetade han också med den israeliska underrättelsetjänsten Mossad för att likvidera åtminstone en tysk vetenskapsman som tagit tjänst hos fiender till staten Israel.

Byte för 20 miljarder kronor

Det finns även frågetecken kring den transport som brukar kallas för ”det ungerska guldtåget”.

Tåget transporterade gods som nazisterna främst hade stulit från de 800 000 judar som då levde i Ungern. Bytet inkluderade guld, diamanter, smycken, juveler, vigselringar, pärlor, klockor, orientaliska mattor, bordssilver, porslin, antika möbler, kameror, frimärkssamlingar och omkring 200 konstverk. En majoritet av föremålens ägare skickades till koncentrationsläger, främst till Auschwitz-Birkenau.

När Röda armén närmade sig Budapest i slutet av 1944 blev det bråttom.

Snart var det ungerska guldtåget med sina 46 vagnar på väg mot Berlin via Österrike. 

Transporten skyddades av kraftig militäreskort och hade fått order om att gräva ner lasten längs vägen, om de allierade kom för nära.

Under resan genom Ungern stannade tåget några gånger för att plocka upp mer byte.

Strax före gränsen tog man paus man för att noggrant räkna igenom och katalogisera värdeföremålen. Den sammanlagda summan beräknas ha uppgått till minst 20 miljarder kronor i dagens värde.

Våren 1945 fortsatte det ungerska guldtåget resan västerut. Under de 92 dagar man varit stillastående hade läget vid fronten förändrats dramatiskt. Det tyskkontrollerade området hade nu krympt till en smal landremsa.  

Redan vid österrikiska gränsen försvann en del av lasten när ungraren Árpád Toldi, som utsetts av SS till organisatör, och dennes familj lämnade tåget med stora mängder guld.

Toldi försökte ta sig in i Schweiz, men nekades inträde. Då vände han sig till SS och använde 10 procent av konvojens guld för att muta till sig tyska pass och schweiziska visum. Toldi och hans familj tog sig sedan in i Schweiz. Senare under 1945 greps dock Toldi i Österrike där han förhördes av allierade myndigheter, som sedan försatte honom på fri fot.

Där upphör alla spår efter Toldi.

Återbetalades först på 2000-talet

Efter att kört in i Österrike försvann mer guld från tåget när en del av den värdefulla metallen lastades över på lastbilar, vars slutdestination är okänd.

Den 16 maj, nio dagar efter Tysklands villkorslösa kapitulation, stoppades tåget i Werfen av allierade styrkor, först av fransmän och sedan av amerikaner.

En dragkamp om vad som skulle hända med bytet på tåget började.

Representanter för Ungerns judar krävde, hårt pressade av Sovjetunionen som nu ockuperade landet, att det som återstod av lasten skulle föras tillbaka till Ungern, för att där fördelas bland de rättmätiga ägarna.

I slutändan återlämnades nästan ingenting.

Det mesta av lasten skickades istället till den amerikanska ockupationsmyndigheten byggnad i Salzburg. Man ansåg det vara omöjligt att avgöra vem varje enskilt föremål hade tillhört och föreslog istället att sakerna skulle fördelas till hjälporganisationer som var verksamma i Europa efter kriget i enlighet med internationella överenskommelser om återuppbyggnaden av kontinenten.

Därför såldes den största delen av nazisternas rånbyte från det ungerska guldtåget bort i Europa 1946 och på auktioner i New York 1948.

Men en del av egendomen, främst möbler, husgeråd och dyrbara mattor, användes i bostäder där det aldrig hade varit meningen att de skulle hamna – hemma hos höga amerikanska officerare som tjänstgjorde i Europa. 

Vad som hände med de tavlor som fanns på tåget vet man i stort sett inte. Dessa konstföremål sorterade enligt amerikanska regler under kategorin ”kulturella tillgångar” och borde därför egentligen ha återlämnats till ursprungslandet Ungern. Detta skedde aldrig.

Den amerikanska regeringen teg om det ungerska guldtåget fram till 1998. Rapporter och dokument hemligstämplades. 1999 gav dock president Bill Clinton en kommitté i uppdrag att börja nysta i härvan.

Det konstaterades att en rad oegentligheter hade begåtts i samband med hanteringen av tåget och man beklagade att nästan ingenting av lasten hade återlämnats till de rättmätiga ägarna eller till deras efterlevande.

Först på 2000-talet, efter domstolsförhandlingar och förlikningar, började den amerikanska regeringen att betala ut ersättningar till organisationer som företrädde ungerska judar och till deras arvtagare för den egendom som stals 1944.

En god historia – som inte var sann

Det ungerska guldtåget är inte det enda guldtåg man talat om i samband med naziguldet. Sensommaren 2015 slog nyheten om ett annat tåg ner som en bomb bland Europas skattletare. Under en presskonferens i augusti berättade polska myndigheter att amatörforskare hade lokaliserat en alldeles fantastisk skatt.

Det fanns ett guldtåg – fullastat med dyrbarheter och värdefulla dokument – som hade gömts under marken i sydvästra Polen. Detta bevisades av skattjägarna Andreas Richters och Piotr Kopers markpenetrerande radarbilder, påstod myndigheterna tvärsäkert. Skattjägarna krävde 10 procent i hittelön.

Nu var det bara att börja gräva på platsen, ett stycke mark mellan järnvägen och en Toyotahandlare utanför staden Wałbrzych Världens tidningar skrev om upptäckten. Utländska tv-stationer besökte fyndplatsen och rapporterade.

Egentligen fanns det bara ett enda problem med berättelsen om det polska guldtåget.

Den var alldeles för bra för att vara sann.

Snart stod det klart, sedan grävandet börjat, att det inte fanns någonting under marken.

Visserligen var slutsatsen pinsam för polska myndigheter, men vid det laget hade turismen i området – en trakt med hög arbetslöshet – nått rekordnivåer.

Skattkartan över Ommeren

Så sent som förra året gick larmet bland världens skattletare än en gång när fler än 1300 historiska dokument – handlingar som tidigare varit hemligstämplade – gjordes tillgängliga för allmänheten.

– Många forskare, journalister och amatörarkeologer är verkligen intresserade och upphetsade, sa Annet Waalkens, en medarbetare på myndighetsarkivet, till The Guardian.

Bland alla papper i dokumentsamlingen, som var mer än sju centimeter tjock,  fanns en skattkarta av det klassiska snittet, där ett handmålat X i rött markerade en plats nära en landsväg.

En del av de forskare och skattletare som gick igenom materialet drog slutsatsen att en skatt hade grävts ner vid det röda krysset i april 1945, i ett skede när de allierade stod utanför den nederländska staden Arnhem, som hade varit ockuperad av tyskarna sedan 1940.

Tesen gick ut på att en grupp flyende tyska soldater hade grävt ner dyrbarheter i jorden, vid krysset.

Sannolikt hade ingen fått reda på händelsen om det inte hade varit för den tyske soldaten ”Helmut S” – myndigheterna har inte lämnat ut hans fullständiga efternamn – som föddes 1925. Han var inte med när skatten hittades, men han ska däremot ha befunnit sig på platsen när den grävdes ner.

Enligt uppgifter som han lämnade efter kriget gick det till så här: Skatten hittades i Arnhem i samband med att staden utsattes för en flygräd. Bomberna slog upp ett hål till bankvalven i Rotterdamsche bank-byggnaden i staden. Explosionen fick juveler, värdefulla mynt, klockor, diamanter och andra ädelstenar att hamna på en närliggande gata.

En grupp tyska soldater plockade på sig allt de kunde hitta. De gömde bytet i en ammunitionslåda av zink. Senare befann sig soldaterna på reträtt österut.

– De bestämde sig då för att begrava skatten, eftersom de fått det hett under fötterna och blivit rädda, sa Annet Waalkens till Observer.

Zinklådan grävdes ner vid rötterna av några gamla popplar, 70–80 centimeter under marken, precis i utkanten av den nederländska byn Ommeren. Då ingick Helmut S i gruppen, som bestod av tre soldater. Bara en dem, Helmut S, överlevde kriget.

Soldaten var av den snacksaligare sorten. Senare, i Berlin, berättade Helmut S vad han visste om skatten. Uppgifterna letade sig fram till nederländska myndigheter som efter kriget genomförde tre resultatlösa sökningar i Ommerens utkanter. Till det sista fruktlösa försöket hade man hämtat dit Helmut S. Men inte ens med ögonvittnets hjälp lyckades myndigheterna spåra dyrbarheterna.

Man är osäker på vem som ritade skattkartan. Och det finns uppgifter som skaver i Helmut S berättelse. Enligt soldaten bombades bankbyggnaden i Arnhem i augusti 1944. Men det kan inte stämma, eftersom staden inte utsattes för några bombningar den månaden. Det var inte förrän i september 1944, under den katastrofala ”Operation Marketgarden”, som de allierade försökte återerövra staden. Forskare tror att det istället kan varit i november som skatten stals från Rotterdamsche bank i Arnhem, sedan tyska soldater satt eld på byggnaden i ett försök att dölja rånet.

När dokumenten – och skattkartan – gjordes offentliga förra året blev det startskottet på en kapplöpning bland skattjägare, som översvämmade den lilla byn.

Inga kända fynd har dock gjorts.

Däremot har letandet väckt stor ilska hos bybor som fått planteringar och åkrar vandaliserade av grävande lycksökare, trots att byn redan före kartans offentliggörande hade infört ett förbud mot metalldetektorer.

– Naturligtvis hittades ingenting och nu är egendom förstörd. Detta händer ganska ofta. Jag har sett det många gånger. Vid några tillfällen, om markägarna råkat vara privatpersoner, kan det hända att de trott på dessa historier om de själva kunnat göra anspråk på eventuella fynd. Men så vitt jag vet är hål i marken det enda de någonsin hittat efteråt, säger Ian Sayer.

Många experter är nu ganska säkra på att man aldrig kommer att finna någon skatt i Ommeren. Området utsattes för kraftiga bombningar av Royal Air Force natten till den 24 april 1945. Kanske förstördes lådan i samband med det. Eller så har den redan grävts upp – av tyska eller allierade soldater.

Ett annat alternativ är att det aldrig funnits någon Ommeren-skatt.

Ian Sayer trodde aldrig på Ommeren-spåret. Han är inte överraskad över att sökandet hittills varit resultatlöst.

– När man har letat efter plundrade nazistiska skatter i över 50 år utvecklar man någonting som påminner om ett sjätte sinne. En karta och ett kryss? Du får ursäkta, men då blir jag genast skeptisk. Jag har blivit kontaktad av personer med X-märken utmärkta på kartor flera gånger, ofta av ”skattjägare” som velat ha med mig, säkert för att få lite trovärdighet. Men jag brukar alltid vägra.

Världens åttonde underverk

Ett skatt som vi däremot med säkerhet vet att har existerat är Bärnstensrummet.

Detta mästerverk – en hel sal av dyrbara bärnstenspaneler – byggdes egentligen i det gamla Preussen i början av 1700-talet och gavs i gåva till Rysslands tsar Peter den store.

De spröda panelerna fraktades i delar till floden Nevas träskmarker, till den plats där tsaren byggde sin nya huvudstad, St Petersburg. Bärnstensrummet hamnade efter en rad turer i tsarfamiljens sommarresidens, det vackra rokokoslottet Katarinapalatset söder om staden. Salen kallades ibland för världens åttonde underverk. Speglar och bladguld fulländade rummet som, enligt besökare, vibrerade när skenet från hundratals ljus träffade bärnstenen.

St Petersburg, som då hade bytt namn till Leningrad, hotades av Nazitysklands norra armégrupp sensommaren och hösten 1941, sedan Hitler inlett sin stora invasion av Sovjetunionen.

I Katarinapalatset försökte den röda kulturförvaltningen desperat tänka ut en plan som kunde rädda Bärnstensrummet från tyskarna.

Det fanns inte tid att flytta de ömtåliga panelerna. Lösningen blev att klä väggarna med falska tapeter som dolde bärnstenen.

Den falska väggen lurade inte tyskarna, som efter erövringen av palatset monterade ner panelerna på mindre än 36 timmar.

Man ställde tillfälligt ut Bärnstensrummet i slottet i Ostpreussens gamla huvudstad Königsberg (dagens Kaliningrad). Där blev panelerna kvar fram till kort före krigsslutet.

Königsberg föll i sovjetiska händer senvåren 1945 efter hårda strider som i det närmaste jämnade staden med marken.

Det mäktiga slottet, där Bärnstensrummets paneler hade förvarats, låg till stora delar i ruiner. Av Bärnstensrummet fanns inte en enda spår. Det finns tre huvudteorier om dess öde.

En teori gör gällande att panelerna gömdes i en hemlig bunker under staden före Königsbergs fall.

En annan tes är att Bärnstensrummet gick under och slutade på havets botten när evakueringsfärjan M/V Wilhelm Gustloff, fullastad med flyktingar, sänktes av en sovjetisk ubåt. Ögonvittnen påstod sig ha sett hur det nedmonterade Bärnstensrummet lyftes ombord på fartyget före den ödesdigra avresan.

Den tredje teorin är dock den mest accepterade. Den gör gällande att rummet förstördes av bomb- och artilleriangrepp under de våldsamma striderna om Königsberg.

Ian Sayer tror inte att rummet räddades och gömdes undan.

– En sådan transport skulle ha involverat några dussintal personer som demonterade och flyttade rummet. I en krigszon dessutom? Detta finns inte på min lista över möjligheter och har aldrig gjort det, säger ”Nazi Gold”-författaren.

Det första Bärnstensrummet må vara förlorat för alltid, men år 2003 återinvigdes ett rekonstruerat rum i Katarinapalatset, en kopia av originalet. Projektet var ett tyskt-ryskt samarbete som genomfördes vid en tidpunkt då relationen mellan länderna inte var lika frostig som den är idag, efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.

Nya fynd kommer att kräva tur

Har spåret efter naziguldet kallnat helt? Finns det fortfarande några skatter kvar från andra världskriget kvar att upptäcka?

– Ja, jag tror att det fortfarande finns skatter där ute, ungefär som när folk hittar medeltida mynt på åkrar. Men det enda sättet på vilket vi kommer att göra nya upptäcker idag är med ren tur. Berättelserna om oupptäckta naziskatter kommer dock aldrig att sluta florera. Då och då kommer de att skapa rubriker eftersom det har växt fram en kult kring dem. Vi har till och med skattjägarklubbar som består av medlemmar som letar efter nazistiskt guld med hjälp av metalldetektorer, gamla kartor och oläsliga bekännelser från människor som påstås ha gömt dem.

– Ibland får jag samtal från ett tv-program eller en skattjägare som ber mig hjälpa dem. Sedan förklarar de att en gammal man – det är alltid en gammal man – har bott i en koja de senaste 80 åren intill en sjö där han sänkte x antal tackor med naziguld i slutet av kriget. Han har aldrig berättat det för någon eftersom han inte velat dela med sig av bytet, men nu har han plötsligt ändrat sig. Vem är han? Vanligtvis en soldat från SS eller Wehrmacht, eller någon som helt enkelt gömde sig bakom ett träd och såg bytet sänkas i sjön… 

Sådana historier tror Ian Sayer inte alls på. Men han har ett gott och kostnadseffektivt råd till alla som vill söka efter försvunnet naziguld:

– Det bästa stället att söka på? Det är din egen bakgård. Det är gratis, du behöver inte resa någonstans och du har förmodligen större chans att hitta något där, än om du gräver upp ett halvt berg eller dyker i någon bayersk sjö.