Var ligger sommaren?
Så snart ”Den blomstertid nu kommer” har klingat ut börjar det klia i benen. För många av oss är skolavslutning, syrener och midsommar en given signal om att det är dags att packa väskorna och ge sig av.
Att sommarveckorna bör tillbringas på landet är en relativt fast förankrad föreställning i Sverige, där över halva befolkningen har tillgång till ett sommarboende och än fler lämnar sin permanentbostad under en begränsad tid för att hyra på annan ort. Förflyttningen ses som central för sommarupplevelsen, och i de flesta fall går den från städer och tätorter till landsbygden. Att fira sommar utan att byta plats är för många om inte otänkbart, så åtminstone starkt icke önskvärt.
Vanan att flytta på sig när sommaren kommer har praktiserats så länge som det har funnits någon ekonomiskt bemedlad stadsbefolkning att tala om; i värmen blev stanken tidvis outhärdlig och de som hade råd flyttade temporärt ut på landet för att undkomma de sjukdomar som frodades i de överbefolkade städerna.
I Stockholm höll sig 1600-talets överklass med malmgårdar där man levde lantliv och odlade grönsaker, tills staden växte ut över malmarna och man fick söka den pastorala tillvaron lite längre bort.
Vid slutet av 1800-talet hade denna tradition breddats till medelklassen, mycket tack vare tåg- och ångbåtstrafiken som hade kommit i gång, och det är under denna period som mönstren för dagens svenska sommarkult börjar ta form. Fortfarande var dock sommarlivet främst en angelägenhet för dem som hade råd att ta ledigt, resa iväg och vädra lungorna på annan ort under en tid.
Det var först med semesterreformerna under 1900-talet som en bredare del av befolkningen gavs tidsmässigt utrymme att flytta ut till landet. Och trots dagens lagstadgade femveckorssemester tycks denna förflyttning alltjämt vara socialt stratifierad. Det kostar att resa till sommaren, och för dem som saknar resurser och kontakter som kan ta dem ut på landet blir det till att stanna i stan.
För att kunna gå in i sommartillståndet tycks det för många krävas såväl en fysisk som mental förflyttning, under vilken man hinner ställa om till sommartid. Denna rörelse in i sommaren innebär inte bara att man lämnar sin bostad; under färden lämnar man också i viss mån sitt vardagsjag med dess vanor bakom sig. Sommarhusets tröskel markerar inte bara gränsen mellan ute och inne, utan också mellan vardag och semester. Det är där man vänder sin vardag – och kanske också i viss mån den man vanligtvis är – ryggen, tar steget in i sommaren och till den person man hoppas bli där.
I Kiruna går solen ner klockan 00:00 nu, samma klockslag som den går upp. Den ljusa nattens tvekande skymning, som samtidigt är gryning, är en passande bild av sommarens karaktär av gränsland.
För att förstå den kulturella innebörden i denna kan man vända sig till begreppet ”third space” som beskriver ett mellanrum, rumsligt eller kulturellt, där de omgivande tillstånden blandas till något eget och annorlunda. Sommaren kan beskrivas som ett sådant mellanrum i tiden för återhämtning och reflektion: en värld som vi i tanken kan fly till, som vi öppnar dörren till i juni och stänger igen i slutet av augusti. Den är en tänkt plats som vi reser till, helst fysiskt men främst mentalt. Och det är i detta undantagstillstånd som transformationen sker: frikopplad från vardagens krav på handlingskraft och lönsamhet släpper man på kontrollen, tar lite lättare på saker och ting och förvandlas så långsamt från stadsmänniska till sommarmänniska.
Köp:
Stefan Zweigs Världen av igår. En nekrolog över en förlorad värld som inte bara är ruggigt aktuell, utan också en fenomenalt välskriven skildring av hur ett toleransens och mångfaldens Europa smittas av nationalism och börjar sin resa ner i avgrunden. De mörka processer som Zweig beskriver känner en nutida läsare alltför väl igen, ibland är det ångestladdat likt de strömningar som på sina håll tar över världen av idag. Men just därför är den så viktig att läsas igen. Inte bara för att bli vaksam på vad som håller på att hända – mitt i allt det förfärliga påminns man som läsare om att det ändå ljusnade efter katastrofen, även om Zweig själv valde att sätta punkt innan han fick uppleva det. När vårt eget världsläge balanserar på tröskeln till en återupprepning av historien är det upp till oss alla att vara det ljuset, innan urspårningen är ett absolut faktum.
Sälj:
Vidriga övergrepp på civila, tusentals döda, avhumanisering av medmänniskor, blockerad humanitär hjälp och medveten utsvältning av dem i akut nöd. Den systematiserade ondskan i vår omvärld svävar över försommargrönskan som en ständigt närvarande påminnelse om den egna maktlösheten, om historiens grepp om nuet, och om att de drabbade lika gärna kunde ha varit du och jag.
Följ taggar