Veckan då borgerligheten gjorde uppror mot regeringen
Det finns veckor då allt kantrar – utan att det för den skull riktigt märks.
Mycket tyder på att veckan som gick var en sådan för regeringen i den mycket viktiga energifrågan.
Fråga borgerliga opinionsstrateger eller forskare i Göteborg när Tidöpartierna vann valet 2022 och de flesta kommer antagligen svara i augusti samma år.
Vintern var svår och lätt att komma ihåg med sitt hot om gasstopp nere på kontinenten och sina elstöd till villaägare över Sverige, men priserna skenade redan under sommaren, mest för att det var ihållande stiltje i och kring Skåne. Energifrågan seglade snabbt upp som en av väljarnas viktigaste. S-regeringen saknade tydliga svar. Högerpartierna lovade mer kärnkraft och mindre vind.
Det gick hem.
”Resultaten från alla de undersökningar som gjordes (…) tyder på att kärnkraftsfrågan var en av faktorerna som ledde till att Magdalena Andersson fick lämna statsministerposten”, skrev statsvetaren Sören Holmberg några månader senare.
Eller annorlunda uttryckt: ”Valet 2022 var ett kärnkraftsval”.
Började svänga om vindkraften
Den nya energipolitiken formaliserades någotsånär i Tidöavtalet. Sveriges elproduktion behövde fördubblas till ”minst 300 terawattimmar (om året) 2045”. Investeringar i kärnkraften skulle säkras genom 400 miljarder kronor i statliga kreditgarantier, förenklade regelverk och ett nytt energipolitiskt mål, 100 procent ”fossilfri” istället för ”förnybar” elproduktion till 2040. Vindkraften var ”viktig” men skulle hädanefter ”byggas på konkurrensneutrala villkor”, varför bland annat de statligt sponsrade anslutningskablarna till parkerna ute i havet stoppades.
”Teknikneutraliteten återställs”, var budskapet.
Sedan skedde i praktiken två saker. Regeringen insåg att färre hinder, enklare regler, en ny målformulering och kreditgarantier inte räckte för att få statliga Vattenfall och andra aktörer att sätta spaden i marken. ”För att stärka förutsättningarna och ge ytterligare incitament att investera i kärnkraft” krävs att ”staten delar risken”, förklarade man och tillsatte en utredning hösten 2023.
Den offentliggjordes i augusti och slår i praktiken fast att staten täcker 75 procent av investeringskostnaderna genom lån – mellan 300-600 miljarder kronor, gissningsvis – samt att skattebetalarna i 40 år ersätter kärnkraftsbolagen när elpriset blir så lågt (under 80 öre per kilowattimme) att de inte går med vinst.
Det andra som hände var att regeringen började svänga till synes kraftigt i vindkraftsfrågan.
Jag tycker att skyttegravssituationen, där det på ena sidan skriks om kärnkraft och på andra om vindkraft, är väldigt fördummande
”Den osäkerhet som har funnits kring huruvida havsbaserad vindkraft är välkommen eller inte, den kan jag stilla, det är den”, förklarade plötsligt energiminister Ebba Busch (hon hade tidigare rasat mot ”stålskogar av vindkraftverk som tvingas på svenskarna och som förstör vår natur”).
”Jag tycker att skyttegravssituationen, där det på ena sidan skriks om kärnkraft och på andra om vindkraft, är väldigt fördummande”, sa lite senare klimatministern Romina Pourmokhtari (L).
”Lokala miljöintressen kan ibland behöva stå tillbaka för långsiktiga klimatintressen”, framhöll statsminster Ulf Kristersson i maj 2023 när regeringen gav klartecken till två nya vindkraftsparker till havs.
”Nu blir de ändring på saker och ting”, tillade Busch.
Det vill säga: tills Försvarsmakten gjorde tummen ner och regeringen förra månaden beslutade att stoppa 13 planerade vindkraftsparker i Östersjön motsvarande 130 terawattimmar per år, nästan lika mycket som Sveriges hela nuvarande produktion.
Allt blev med ens ganska dimmigt.
Tydligt irriterad mellan raderna
Men så finns det veckor då mycket klarnar, den gångna var en sådan, i varje fall i viktiga avseenden.
Det började förra lördagen med en allvarstyngd debattartikel i Dagens Nyheter av Svenskt Näringslivs Jacob Wallenberg och Jan-Olof Jacke, inte precis några dussinnamn.
Den höll den vanliga hövliga tonen men var tydligt irriterad mellan raderna. Näringslivet hade hyst förhoppningar om att regeringsskiftet 2022 ”skulle innebära slutet på den osäkerhet och de låsningar som länge präglat svensk energipolitik”, men så hade ”tyvärr inte blivit fallet”. Situationen var ”ohållbar”, ”tempot i utbyggnaden av vindkraften” måste öka och försvarets ”synpunkter” på snurrornas placering ”hanteras”.
I Finland tog det 18 år att färdigställa den senaste kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3, 14 år försenad och tre gånger så dyr som planerat. Hoppas att energiminister Ebba Busch har koll på det.
Inget mindre än ett ”glasklart” och helst blocköverskridande besked om både kärnkraften och vindkraften ville Wallenberg och Jacke se.
På måndagen slöt Dagens industri upp med en stort upplagd vindkraftskampanj, uppbackad av en bred vd-enkät (bygg mer, var budskapet) samt förordad av chefredaktören Peter Fellman.
”Med den nuvarande regeringen läggs av någon anledning stora vindkraftsprojekt ner på löpande band och i stället satsas allt på kärnkraft. I Finland tog det 18 år att färdigställa den senaste kärnkraftsreaktorn Olkiluoto 3, 14 år försenad och tre gånger så dyr som planerat. Hoppas att energiminister Ebba Busch har koll på det”, skrev han.
Ser fortfarande stora risker
På tisdagen gick remisstiden för regeringens kärnkraftsutredning ut, och kritiken från instanserna mot finansieringsplanerna var inte nådig. Energimarknadsinspektionen avstyrkte helt. Konjunkturinstitutet hittade ingen tydlig samhällsekonomisk motivering. Energimyndigheten efterfrågade en grundligare utredning. Vattenfall såg fortfarande stora risker. (Intressant, tyckte finansmarknadsminister Niklas Wykman, M, och bekräftade att regeringens linje på det stora hela ligger fast.)
Parallellt tog de tre stora marknadsliberala tankesmedjorna i Stockholm IFN, Ratio och Timbro bladet från munnen i ett gemensamt utspel. Regeringens argument var ”svaga” och underlagen ”tunna”. De ”direkta subventionerna” av kärnkraften var ”anmärkningsvärda” och byggde på en glädjekalkyl. Teknikneutraliteten hotades.
Förödande underkännande
På onsdagen knöt Timbrochefen och Ulf Kristerssons tidigare statssekreterare PM Nilsson, som har regeringens öra, ihop alltsammans i ett diplomatiskt formulerat men rätt förödande underkännande av regeringens sammantagna energipolitik.
Tidöpartierna förordar i praktiken ett ”socialiserat” elpris för somliga aktörer – de väljer vinnare, kan man säga – vilket riskerar att ”lägga en våt filt över andra” och i förlängningen leda till massiva kostnader för svenska skattebetalare eller elkunder, lite beroende på vilken finansieringsmodell man till sist väljer.
PLANEN
Regeringens plan är att bygga två nya reaktorer till 2035 och sedan skala upp utbygganden till 2045.
Utredningen som presenterades i augusti föreslår en finansieringsmodell där staten bekostar som mest 75 procent av investeringskostnaderna genom lån (300-600 miljarder) och garanterar ett elpris på 80 öre per kilowattimme för att undvika att kärnkraftsproducenterna går med förlust.
Mellanskillnaden mellan marknadspriset och det fasta priset (80 öre) täcks genom en särskild elskatt.
Beslutet att stoppa vindkraftsparkerna i Östersjön var samtidigt ”brådstörtat”, och förklaringen låg inte i militära bedömningar så mycket som en vilja att ge kärnkraften ett slags strukturellt övertag över vindkraften, det kunde man utläsa av ”energiministerns retorik”.
Regeringen, skrev Nilsson, borde ”tänka om" sin energipolitiska linje.
Fritt översatt: skrota finansieringsplanerna som regeringen har för avsikt att klubba i riksdagen redan under våren för att för att därmed hinna sätta åtminstone en symbolisk spade i marken före valet 2026.
Ge eventuellt även Försvarsmakten kalla handen om vindkraften – eller ”hantera” åtminstone ”synpunkterna”, med Wallenbergs och Jackes ord.
Det är inga små uppmaningar. Men det är ungefär vad det samlade svenska näringslivet och marknadsliberala idésmederna nu säger öppet och högt – till en borgerlig regering, väl att märka.
Ett slags brett internuppror i den ödesfråga som man i praktiken vann valet på.
Vilken vecka!