Vem förklarar världen bäst?

Riksbankens pris till Alfred Nobels minne har gjort för ekonomi vad Alfred Nobel gjorde för fysik, kemi och medicin. Priset har gett nationalekonomi större tyngd och stärkt kopplingen mellan forskning och politik. Även om vi inte märker det alla gånger så sköts världen proffsigare än förr.

Ekonomins begrepp och metoder har också blivit folkliga. Hur många hade hört talas om ”rationella förväntningar” eller ”asymmetrisk information” om inte för ekonomipriset?

Sedan första ceremonin 1969 (Ragnar Frisch och Jan Tinbergen för dynamiska analysmodeller) har kunskapen exploderat. Dagens småsparare kan mer ekonomi än 1960-talets bankmän och byråkrater. Men samtidigt växer klyftorna mellan dem som vet och inte vet, mellan dem som har och inte har. På sikt kan det slå tillbaka mot expertisen.

Hur står sig vetenskapen i ett politiskt klimat där Donald Trump sätter tonen?

TN: Om politiken är mindre villig att lyssna måste vi bli bättre på att föra ut forskningsrön. Donald Trump är en sak – i Norden finns en stark känsla av att vetenskap efterfrågas.

DW: Ja, i dag sitter 50 disputerade nationalekonomer på finansdepartementet och 70 på Riksbanken. Jag tycker inte att politikens mottaglighet har minskat, även om forskare ibland upplevs som störande moment. Ekonomisk forskning är för tiltad mot politiken i stället för att se på hur välstånd skapas. Entreprenörer har knappt funnits med i bilden.

EA: Tilliten till forskare är hög i Sverige, trots pandemin då man gjorde bort sig lite grann. Visst finns politiska rörelser som aktivt är mot expertis, men det är ingen allmän utveckling i samhället.

Senast vi hade en expertstyrd reformvåg var på 90-talet. Krävs det kriser för att politiker ska lyssna på forskare?

TN: Ja och nej. Lindbeckkommissionen hittade över 100 reformer där det mesta utom hyresreglering har hanterats. Då blir expertisen synlig. Men jag tycker vi efterfrågas annars också. Finland har till exempel inrättat ett råd med beteendeekonomer som guidar ministerierna.

Erik, din senaste bok heter En bättre värld är möjlig. Vad är det korta svaret med bäring på Nobelpriset?

EA: Nationalekonomin har varit praktiskt tillämplig i samhället och människors liv ända sedan Adam Smith, som i sin tur byggde på Aristoteles. Men det är viktigt att forskare är öppna med var de kommer från och om de är normativa. Annars liknar vi charlataner som smugglar in åsikter under sken av vetenskap.

Ekonomipriset instiftades av Riksbanken 1968. Era favoriter bland vinnarna?

EA: Jag är väldigt förtjust i Friedrich von Hayek (1974), för hans filosofiska inställning och historiska bildning. Han lyfte frågor om vad som genererar innovation och tillväxt, och om normers och rättigheters betydelse.

DW: Jag säger Douglass North (1993), en forskare med helhetsperspektiv på samhället. Han lyfte hur välståndsskapande är beroende av ett politiskt sammanhang. Vi kan uppfinna saker, men vem ska göra det om härskaren snor vinsterna?

Fjolårets pris handlade om det, institutionernas betydelse för global utveckling, eller hur?

DW: Ja, det var Douglass North 2.0 kan man säga.

TN: Douglass North är en av mina favoriter också, men jag vill nämna en i samma anda, fast på mikroplanet. Två veckor innan Elinor Ostrom (2009) fick priset träffade jag henne i USA. Hon ser på allmänningen, det gemensamma. Vi tror ofta att det ska misskötas, som köket i studentkorridoren.

DW: Jag håller med om Elinor Ostrom, hon är fantastisk. Men om vi pratar kanon så är det Milton Friedman (1976), Gary Becker (1992), George Stigler (1982), James M Buchanan (1986), Simon Kuznets (1971) och Kenneth Arrow (1972). Elefanter i rummet som format hur vi tänker kring det här.

Vem förtjänar då priset 2025?

EA: Anne Krueger tickar alla boxar. Hon myntade begreppet ”fördelssökande” (engelska rent-seeking) redan 1974. Hon har varit innovativ och skrivit artiklar som blivit citerade klassiker. Rent-seeking är högaktuellt nu när Donald Trump säljer frikort från tullar – eller om man tittar på skolan. Redan Adam Smith talade ju om motstånd mot välfungerande marknader, en klåfingrig stat, hur skrån kan gadda ihop sig.

TN: Det är svårt att gissa årets pristagare, men jag har två kandidater: Susan Athey och David Autor. Hon är en techekonom som håller på med auktioner och maskininlärning på stora datamängder. När man röstar om pristagare på sajten Ekonomistas ligger hon bra till, men David Autor ännu bättre med nydanande forskning om digitalisering och arbetsfördelningen människa–maskin. Relevanta när det gäller AI.

DW: Jag instämmer om David Autor, som i många år har bidragit till förståelsen för teknologiska förändringar. Han kan få priset ensam, även om det är nära förra årets tema. Ett forskningsfält som ligger bra till är marknadsmakt, med Timothy Bresnahan och Ariel Pakes, kopplade till 1980- och 1990-talets monopolrättegångar mot till exempel Microsoft. Det är intressant i dag när vi pratar matpriser. Ett annat fält är handel, med Gene Grossman och Elhanan Helpman som analyserat flöden och globalisering.

Politiskt heta frågor här. Kan årets ekonomipris bli ett statement, som fredspriset varit ibland?

EA: Fjolårets pris var så okontroversiellt det kunde bli, på ett etablerat fält. Det är möjligt att de tar ut svängarna mer i år, kanske med någon filosof.

DW: Dagsländor i politiken är något man skyr. Att relatera till Donald Trump vore jättekänsligt.

EA: De kommer inte att säga det rakt ut, men kanske antyda det indirekt.

TN: Jag tror inte heller på kopplingar till Donald Trump, men däremot något som alla förstår, om det så handlar om räntor eller handel.

Några som borde ha fått – eller inte fått – priset genom åren?

EA: En del menar att Gunnar Myrdal (1974) fick priset mest för att balansera Friedrich von Hayeks förmenta högervridning.

DW: En tagg i hjärtat är att Tony Atkinson – som forskade inom mitt fält ojämlikhet – inte hann få priset innan han dog.

EA: Könsfördelningen har förstås varit väldigt skev, men det har man försökt korrigera på senare tid.

TN: Historiskt har det förstås varit svårt att lyfta kvinnor, men framgent blir det annorlunda.