Vi är fast i symbolpolitik – dags för riktiga reformer

Det ska fan vara statsminister i Sverige. Kommer ni ihåg Stefan Löfven till exempel? Den vänlige fackföreningsmannen hamnade i kulturkrigets skyttegrav. Det blev sju svåra år av flyktingkris, pandemi, gängvåld och regeringskriser, innan Stefan Löfven släckte svetslågan ett år före valet 2022.

Ulf Kristersson har inte haft det lättare. Enligt den senaste mätningen i Svenska Dagbladet litar färre än var tredje väljare på honom.

Krig och lågkonjunktur är det nya normala, men något mer rör sig i folkdjupet. Mönstret är detsamma i alla demokratier. Smekmånaden för regeringar är kort, sedan blir de lika populära som sur mjölk.

I Sverige är stämningen extra besvärande eftersom det offentliga slukar så stor del av bnp. Politiken lever aldrig upp till sitt eget trygghetslöfte, och missar mycket när den försöker.

Minoritetsregeringar är en del av problemet. Decemberöverenskommelsen, januariavtalet och Tidölaget var alla nödlösningar på diffusa valresultat. Man kan fråga sig vad en Stefan Löfven eller en Ulf Kristersson hade åstadkommit med 50,1 procent av rösterna, som Tage Erlander fick 1968.

Inte för att det var någon idyll förr. Två statsministrar har ju dött på sin post. Per Albin Hansson fick hjärtinfarkt på spårvagnsstationen i Ålsten 1946 efter att ha lotsat Sverige genom depression och världskrig. Olof Palme blev skjuten på Sveavägen 1986.

Det nya och oroande, inte bara i Sverige, är en ond cirkel av missnöje, sämre styrning och allt märkligare incitament att bli politiker. Vem står ut med att vara slagpåse på denna nivå?

Nytt för svensk politik är också att ekonomi hamnat i skymundan. Men allt som vi prioriterar numera – sjukvård, skola, integration, brottsbekämpning – hänger ju på tillväxten.

Väljarna må ha beställt strypt invandring till varje pris och en tredubbling av antalet fängelsekunder i förra valet. Att döma av opinionsmätningarna har de ändrat sig. Magdalena Andersson leder klart, fast med tidernas luddigaste regeringsunderlag.

Sverige har inte haft en expertstyrd reformvåg på 30 år. I stället har vi lappat och lagat, med valfläsk för utvalda grupper och fokus på symtom. Höstens budget verkar inte bli något undantag. Halverad matmoms är en investering i valet, inte i framtiden.

Det vore synd om finansministern föll för samma logik som kulturministern gjort med nationell kanon: populism och elitism som kortsluter varandra i ett fyrverkeri av symbolpolitik.

Även detta följer ett internationellt mönster. Bara i kris går det att ta rejäla systemgrepp. Vi gjorde det under 90-talet, med en arbetslöshet på 10 procent, så varför inte göra det med en arbetslöshet nära 9 procent?

Sverige ligger något över snittet i OECD:s välståndsliga. Det är för dåligt med tanke på våra resurser och vår historia i toppen.

Överst på företagens önskelista står lägre bolagsskatt och arbetsgivaravgifter. Mindre skatt på arbete vore också välkommet, liksom smartare beskattning av konsumtion, fastigheter och kapital. Allt vore investeringar i välfärden.

En om möjligt ännu viktigare fråga är korruptionen, lika frätande för näringslivet som för offentliga finanser och tillit mellan medborgare. Sverige har tappat oroväckande i denna rankning.

Socialdemokraterna och Moderaterna är lika medskyldiga, fast på olika sätt. Ytterligare ett argument för att de ska ta sitt ansvar, välja den förnuftiga lösningen när alla alternativ uttömts, och regera ihop.