Vi ”mitties” har drömt om tv-serien
Fredrik Strage har en hyllmeter böcker om de sex systrarna Mitford. Efter att ha sett tv-serien Outrageous slår han fast att det är den perfekta sagan om 1900-talet. Tillrättalagd? Spelar ingen roll – han längtar redan efter nästa säsong.

Den 19-åriga Unity Mitford går in på restaurang Osteria Bavaria i München och säger att hon vill boka bord för lunch. ”Für welchen Tag?” frågar hovmästaren. ”Für jeden Tag”, svarar Unity Mitford. Hon tänker sitta där varje dag tills hon får träffa sin idol som brukar luncha på samma ställe. Han är hennes öde, säger hon till sina systrar. ”I åratal har jag förtryckts av den här familjen, precis som Tyskland förtryckts av Europa. Tyskland har rest sig och snart ska jag också resa mig.”

Kanske sade inte hon exakt så. Tv-serien Outrageous tar sig vissa friheter med överklassystrarna Mitfords historia. Men det råder inga tvivel om att Unity Mitford fick träffa Adolf Hitler den 9 februari 1935, när han bjöd henne till sitt bord. Enligt hennes dagbok sågs de ytterligare 139 gånger innan andra världskriget bröt ut.
Med tanke på hur hektiskt schema führern måste haft är det anmärkningsvärt att han tillbringade så mycket tid med en kärlekskrank studentska. Albert Speer och andra som stod Hitler nära har avfärdat ryktena om att de hade en affär. Som beundrare av det brittiska imperiet var Hitler helt enkelt fascinerad av systrarna Mitford. Och vem är inte det?
Jag har en hyllmeter böcker om och av de sex aristokraterna. På senare tid har de jämförts med den lika omsusade Kardashianklanen. Själv brukar jag tänka på dem som ett politiskt tvivelaktigt Spice Girls. Alla sex var förstås i någon mån Posh Spice, men författaren Nancy Mitford, född 1904, skulle kunna kallas Spicy Spice eftersom hon var fyndigast och elakast. Hon gjorde familjen Mitford odödlig genom att fiktionalisera den i bestsellern The pursuit of love 1945.

Efter henne kom Garden Spice, Pamela, född 1907, som helst påtade i trädgården och var så huslig att de andra kalllade henne Woman (lillasyster Jessica sade att hon var en ”youknow-what-bian”). Glamour Spice, Diana, föddes 1910 och ansågs vackrast av systrarna. Hon var också den första att ställa till med skandal när hon lämnade make och barn för att hjälpa sin nya kärlek Oswald Mosley och hans parti British Union of Fascists.
År 1914 föddes Nazi Spice, Unity, och 1917 Communist Spice, Jessica, som rymde hemifrån för att slåss mot fascisterna i spanska inbördeskriget. Yngst och mest traditionell var Baby Spice, Deborah, som föddes 1920 och bara chockade när hon som pensionär plötsligt blev ett dyrkande Elvisfan.
Vi ”mitties”, som Mitfordfans brukar kallas, har drömt om en tv-serie i decennier. Och Outrageous lever upp till förväntningarna trots att porträttet av lord Redesdale, flickornas far, är tafatt jämfört med böckernas rasande patriark. På ett liknande vis har den bitska Nancy blivit snällare.
Och en del skruvade detaljer har tagits bort, som att Unity, som hette Valkyrie i andranamn, blev till när hennes föräldrar låg med varandra i den kanadensiska byn Swastika, eller att Nancy var ännu sämre på att laga mat i verkligheten än i serien (där hon skryter om att hon kan koka te).
En gång hade kökspersonalen ledigt och Nancy var ensam med sin mor i familjens Londonlägenhet. Kocken hade förberett en makaronipudding och sagt att det bara var att ställa den i ugnen i en halvtimme. De följde hans instruktioner, men blev besvikna på maten eftersom ingen sagt att man också måste sätta på ugnen.
De skulle ha HATAT den.
Så vad skulle systrarna ha tyckt om tv-serien? ”De skulle ha HATAT den”, svarar Lyndsy Spence, författare till boken The Mitford girls’ guide to life, när jag frågar. Historien är för tillrättalagd. Ändå längtar hon lika mycket som jag efter nästa säsong.
Tv-serien om systrarna Mitford är sagan om 1900-talet. Men scenerna från fascistiska demonstrationer i London – och Nazi Spice som säger att det är dags att göra Great Britain great igen – gör att den också påminner om det mörker som vi är på väg in i nu.
Kulturellt kapital
Nektar, Den enda du har (singel). Makalöst indiemangel.
Jakob Hellman, Slutet gott (album). Tog han en 32 år lång paus för att kunna skriva så här bra låtar?
Robert Johnson and Punchdrunks, Box office poison (album). För oss som älskar distorsion kommer Robert Johnson från Solna alltid att vara en bättre gitarrist än Yngwie Malmsteen.
