White Lotus påminner oss om vår dödlighet

OBS! Spoilervarning!

White Lotus har lämnat oss för den här gången efter en magnifik, nervprövande final. Vid det här laget känner den erfarne WL-tittaren till upplägget. Säsongen inleds med en död, anonym kropp och sedan spolas bandet tillbaka en vecka till när paradisets gäster anländer med båt, lyckligt omedvetna om den katastrof de alla obönhörligt färdas mot. Strukturen är nu så välbekant att serien alltmer tycks anta formen av ett sorts memento mori-motiv: hur mycket livslust som än tycks driva huvudpersonerna, är tittaren plågsamt medveten om att en av dem ofrånkomligt kommer att stryka med i sista avsnittet. Vem som helst, hur som helst.

Den här gången fick inte bara en utan faktiskt fem personer sätta livet till – plus unge Lochlan som tillfälligt dör, ser Guds ansikte och sedan får återvända till de levandes krets. Att Lochlan låg i riskzonen kunde man ju ha räknat ut från början, med anledning av hans namn: samtliga offer hittills har mött sitt öde i samband med vatten (Armond gick in i evigheten i ett torrlagt badkar, men ändå).

Och eftersom detta är White Lotus sker dessa hädanfärder med en massivt symbolmättad tragik med teman från operans och det grekiska eposets värld: fadermord, förlorad oskuld och, såklart, den godhjärtade hjältinnan som måste dö på slutet (”It’s not over until the soprano dies”, som var New York Times rubrik på en recension av filosofen Catherine Cléments bok om hur operadivornas mest centrala funktion är att gå under, som en sorts pervers katharsis för resten av ensemblen).

Med anledning av detta var det heller ingen överraskning att den renhjärtade Chelsea slutade sina dagar bland näckrosorna – symboler för återfödelse – efter att ha förespått sin egen död. Därmed förlorade hon den kamp mellan hopp och lidande som inte bara hon och hennes pojkvän, utan också några av de andra gästerna, har ägnat sin semester åt. För det är inte bara döden som har satt tonen för den här säsongen: den buddhistiska läran och dess idéer om karma, kretslopp och frihet från begär har genomgående färgat narrativ och samtal, och dragkampen mellan kött och ande går som en röd tråd genom hela berättelsen.

Som kanske allra tydligast hos Frank, som har dragit expatens tendens att ”go native” ett par extra varv. Eller hos lejonparten av familjen Ratliff, i deras lycksaliga, skärmfria ovisshet om hur deras välmående tillvaro kommer att slås sönder i samma sekund som de träder ut ur paradisets portar och återvänder hem till North Carolina. I slutändan är det just denna skyddade avskildhet som framstår som lyxhotellets främsta USP, det som gästerna är beredda att betala dyrt för: privilegiet i att få lämna sin mobil i receptionen och låta sig omslutas av Olympens trygga murar, utan att omvärlden kan komma åt en.

Problemet är bara att omvärlden alltid finns där ändå – om man inte blir så uttråkad av paradiset att man självmant söker spänningen utanför, hittar verkligheten alltid små hål där den kan sippra in. Michel Foucault beskrev något han kallade för ”heterotopias”: slutna rum som rymmer en rad andra världar inom sina väggar, och samtidigt erbjuder avskildhet. Bibliotek och teatrar är exempel, och det är också hotell: med sina trådar utåt står de i ständig kontakt med omvärlden, samtidigt som de vill skydda besökaren likt en kokong.

Men som White Lotus visar är denna kokong ytterst porös, trots den höga notan: rätt vad det är skär ljudet av skottlossning genom meditationssessionen, och innan man vet ordet av kommer en död kropp flytande bland näckrosorna.