Är du en skötsam och riskmedveten konsument, lille vän?

Mycket av vår konsumentlagstiftning bygger på traditionell konsumentteori och därmed på antagandet om att vi är fullt informerade individer som krasst kan väga olika alternativ mot varandra – och därmed fatta rationella konsumtions- och investeringsbeslut.

Här blir det krångligt direkt, nyckelordet är just ”teoretisk” och det finns en hel del luckor i teorins förmåga att förutsäga vårt faktiska beteende.

Eftersom teorin om den rationella konsumenten inte kan förutspå irrationella och suboptimala beslut kan den heller inte förutsäga att vi drar på oss skulder som vi inte kan hantera. Det kan bitvis förklara varför systemet tillåter och möjliggör en tilltagande konsumtionsrelaterad skuldsättning och individen behöver helt enkelt ta ett större eget ansvar för att förebygga den. Det kan vi åstadkomma exempelvis genom att varsebli våra fundamentalt mänskliga egenskaper.

Skuldsättning borde inte finnas – i teorin

Vi tar det från början. Enligt teorin om den rationella och informerade konsumenten borde det inte finnas någon ohanterlig skuldsättning över huvud taget. Kloka och informerade beslut skulle ju i så fall baseras på en vettig riskavvägning kring lån som medför en potentiell räntekostnad och extra avgifter. Ska man maximera sin konsumentnytta – och det ska man förstås – är det ju inte rimligt att låna för att konsumera någonting som man inte med full säkerhet vet att man har råd med. Med konsumentnytta menar ekonomer traditionellt ett mått på den totala vinst eller tillfredsställelse som individer (eller samhället) får av att konsumera varor och tjänster.

Men. Så funkar det ju inte nödvändigtvis i Sverige, det kan vi nog enas om. Cirka 440 000 personer, eller 4,1 procent av befolkningen, har skulder registrerade hos Kronofogden, som ju är den instans dit obetalda skulder går till för slutlig indrivning efter upprepade påminnelser.

En del av skuldsumman som KFM har att driva in består av allmänna mål, exempelvis skatte-, fordons- eller bötesrelaterade skulder. Men majoriteten är enskilda mål, lån och krediter som tagits men inte betalats tillbaka. I allt större utsträckning hänförliga till konsumtion.

Beteendeekonomin ger nya svar

För att få en bättre förståelse för hur den här utvecklingen har kommit till skulle vi kunna titta på beteendeekonomi, alltså kombinerad ekonomisk och psykologisk lära, som förklarar varför individer beter sig som de gör i den verkliga världen.

Ett i sammanhanget vedertaget och relevant begrepp är ”pain of payment” – vilket innebär att vi upplever ett visst obehag när vi ger ifrån oss pengar, en sorts betalningssmärta. Det gör ondare ju större summa vi spenderar.

Kreditsektorn och dagens återförsäljare har gjort allt de kunnat för att vi ska känna så lite betalningssmärta som möjligt och inte tveka att spendera pengar. Att skjuta upp betalningen genom att lägga notan på ett kreditkort gör också att vi skjuter upp den obehagliga känslan. Köp-nu-betala-sedan-mekanismen likaså.

Om man dessutom erbjuds ett avbetalningsalternativ, så kan man ju verkligen minimera betalningssmärtan. Det är för vår imperfekta hjärna betydligt mycket mer lättsmält att släppa ifrån oss 200 kronor per månad i tre år än att hosta upp 7 200 kronor på ett bräde.

Och även om många av betalningslösningarna stoltserar med 0 procent under en 14- eller 30-dagarsperiod, så kostar det rejäl ränta om man missar betalningsdatumen. Det gör inte sällan att konsumenten betalar kännbart mer för samma produkt/tjänst än om man hade betalat direkt.

Det är helt enkelt på sin plats med ett mått av självrannsakan kring de rationella riskmedvetna konsumenter vi tror oss vara. Lite ödmjukhet för att vi är människor gör det sannolikt enklare att inte döma egna eller andras stundtals irrationella beslut så hårt.