Är matpriserna inflationens svarta svan?

Under de senaste sex åren har matpriser förutspått nästa års kärninflation bättre än vad kärninflationen förutspår matpriserna. Det skrev Financial Times ekonomikommentator Chris Giles nyligen (7/10–2025). Kärninflationen är ett mått på prisökningar som exkluderar livsmedel och energi, eftersom de antas gå upp och ner så ofta att de inte säger så mycket om den generella trenden för prisnivån. 

I takt med att inkomster ökar blir matpriser en allt mindre andel av hushållens utgifter. Hos centralbankerna har det därför antagits att prisökningar på livsmedel inte spelar så stor roll för inflationsförväntningar. Det är inflationens svarta svan. Så länge man antar att alla blir rikare och därmed lägger mindre av sin inkomst på mat, desto mer omöjligt anses det att matpriserna skulle rucka på inflationsförväntningarna. 

Men så kom inflationskrisen 2021–2023. Energikrisen i Europa drev upp matpriserna. Helt plötsligt har inflationsförväntningar börjat anas i hur mycket varorna i kundvagnen kostar. Samtidigt har dessutom klimatförändringar fått kaffeskördar att slå fel i Sydamerika och svininfluensa fick matpriserna att tillfälligt öka i Kina. USA har klarat sig bättre än Europa av den enkla anledningen att amerikanerna till över 80 procent konsumerar inhemskt producerade matvaror. Trumps tullar har mycket liten effekt här. 

Prisökningar på livsmedel har helt plötsligt blivit vad centralbanker oroar sig för. Om det är så att matpriserna förutspår den generella inflationstrenden bättre än motsatsen är det relevant att följa hushållens förväntningar om sin konsumtion av livsmedel. Politiska insatser som sänkt matmoms har på samma sätt gått från att vara omöjliga att ta på allvar till att alla partier kämpar om att ta åt sig äran för att ha varit först med att föreslå det. 

I höstbudgeten lanserade regeringen en tillfällig halvering av matmomsen från april 2026. När Riksbanken i september lämnade sitt senaste räntebesked konstaterades att momssänkningen kommer ha tydliga effekter på inflationen. Få ekonomer tror att sänkningen verkligen blir tillfällig och därmed finns det en hel del som talar för att inflationsbekämpningen har fått ytterligare ett ben förutom räntan. Varför denna åtgärd inte gjordes när inflationen var 10 procent framstår därmed också som en gåta, men bättre sent än aldrig. 

Finanspolitiska åtgärder av det här slaget innebär att Riksbanken antagligen inte sänker räntan mer. Men även det kan ha fördelar. Nationalekonomen Lars Calmfors har till exempel i senaste Långtidsutredningen resonerat om att det kan vara en fördel att ha en högre ränta så att den går att sänka rejält om det blir djup kris. Om det skulle bli en finanskris till à la 2008 behöver experimentet med minusräntor inte upprepas. 

Svarta svanar visade sig existera och på samma sätt har varuinflation dykt upp på den penningpolitiska horisonten igen. Efter 1970- och 1980-talens oljeprisdrivna inflation fanns det en uppfattning hos centralbanker om att 1990- och 2000-talen visade att inflationen framgångsrikt hölls under kontroll av dem. Mycket tyder på att det var en tillfällighet driven av den globaliserade handeln.

Nu håller en ny era på att ta form. I den verkar råvaru- och varuinflation vara något vi får vänja oss vid. Ska vi då också slippa räntor som åker berg- och dalbana behöver finanspolitiken hjälpa penningpolitiken, som den nu gör med matmomssänkningen. Varken företag eller hushåll orkar med en räntechock till.