Bakom kulisserna på Nobelpriset i ekonomi

Det är bråda dagar för Per Krusell. I sin ena roll som professor i nationalekonomi på Stockholms universitet pågår lönesättning och handledning av doktorander. I sin andra, som ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien och sekreterare i ekonomipriskommittén, lägger han sista handen vid förberedelserna innan priset delas ut på måndag förmiddag.

Om allt går som det ska, det vill säga.

– Jag känner viss glädje, men det är mest oro. För det är så himla viktigt det här. Man kan känna att vi har ett toppenpris på gång, men det är ett antal grejer som man ska genom. Och mitt ansvar är att hålla det så bra som möjligt. Ytterligare ansvar vill jag inte ha just nu, för då exploderar jag.

Kraven på mottagarna är höga – de ska bli pristagare i Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Men kraven är lika höga på kommitténs val. Håller valet Nobelnivå?

– Vi måste ju ge priser som vår forskarprofession tycker är oantastliga. Det är så man håller uppe ryktet och statusen. Då är det viktigt att alla toppuniversitet i världen känner att det är bra.

”Vi är hårda”

Priskommitténs rekommendationer bestäms ofta så tidigt som i juni. De elva ledamöterna i priskommittén har då setts en gång i månaden under ett års tid för att banta antalet förslag från ett stort antal till ett enda. Som ett resultat av kommitténs extra långa möte i februari ser de till att ha åtminstone tio bidrag att utgå ifrån.

Då börjar också diskussionerna ledamöterna emellan. De kan vara hätska.

– Vi är hårda. Exempelvis ber jag en ledamot att skriva om någons forskning. Så ses vi om en månad och så läser vi det. Då kan vi fullständigt såga det du har skrivit. Är man inte beredd på det, då är det jobbigt. För det är personligt, man måste förklara varför forskningen är viktig och varför den har Nobelhöjd. För i slutändan är det här kunskap som ska vara viktig för samhället.

Nya ledamöter behöver skolas in, berättar Per Krusell, för att förstå vilken dynamik gruppen har. Han pekar ut sig själv som bidragande faktor till den informella tonen på mötena. Mycket av det kommer från hans akademiska karriär i USA.

– Där är man mycket rakare och kan säga typ: Det där suger. Man säger inte fula ord till varandra, men det skiljer sig från svenska möten där man lindar in kritik och börjar med att berätta hur bra något var innan man kommer till kärnan.

Ekonomipriset är det enda i Nobelfamiljen som hör till samhällsvetenskapen. En annan skillnad jämfört med övriga pris är att det är skattefinansierat. Prissumman på elva miljoner kronor betalas helt av Riksbanken, och i förlängningen av skattebetalarna. 

Är det ett politiskt pris?

– Nej, det är det inte. Vi skulle kunna säga att den här finanspolitiken har fungerat bättre än den här, och har ett politiskt parti tidigare sagt att det ena är bättre än det andra, så kan man anklagas för att tycka att det ena partiets politik är bättre än det andras. Men vi har aldrig gett priset baserat på politisk hemvist. 

– Vi ger priser till forskare som vi ibland vet är mer vänster eller höger. Men priset baseras på forskningens relevans för samhället. Samtidigt är vi inte heller woke. När vi gav priset till Claudia Goldin för forskning om kvinnor på arbetsmarknaden var vi väldigt noggranna med att priset inte gavs för att hon var kvinna, eller för att vi skulle vara politiskt korrekta. Hon fick det för att hon är en stor forskare och för att hon kommit fram till stora saker.

Påverkar finansieringen vilken forskning som belönas?

– Nej. Men vi är ju ansvarsfulla personer skulle jag säga. Det här är inget man gör för att glänsa.

Vill slopa sekretessen

Som om det inte vore nog med arbetet med tillkännagivandet vill priskommittén öppna ekonomiprisets arkiv för forskare och journalister. Tidigare har arkivet omfattats av sekretess utan bortre tidsgräns. Men nu vill kommittén göra som Nobelprisen i fysik och kemi där arkivmaterialet görs tillgängligt för forskning efter 50 år.

– När ekonomipriset kom till gällde den oändliga sekretessen. Men så bestämde akademierna sig i något skede på 70-talet för att lägga en bortre gräns för sekretessen. Man resonerade att det fanns vetenskapshistoriker som ville veta mer om arbetet bakom besluten, vilket alla – även vi – tyckte var bra. Men så blev det ingen ändring.

Vi leds ned till arkivet av Karl Grandin, professor och föreståndare vid Centrum för vetenskapshistoria på KVA. I en inhägnad bur längst inne i rummet finns alla handlingar som legat till grund för de olika kommittéernas beslut. Här hittar man bland annat kommitténs mötesprotokoll, nomineringsbrev samt interna och externa utredningar sedan priset instiftades 1968.

Innanför buren råder en känsla av exklusivitet. Karl Grandin berättar att EFN blir de första journalisterna någonsin att stå innanför buren. Ett japanskt tv-team fick en gång tillträde till arkivet, men fick inte gå in i buren. De fick nöja sig med att filma hur dörren öppnades och stängdes.

Nu ska kommitténs önskan gå vidare till Kungliga Vetenskapsakademien, och sedan till regeringen. Men just på den punkten är Per Krusell inte orolig.

– Jag känner mig inte orolig för den processen. Och jag tror det kan gå snabbt. När KVA väl sätter ner foten och klubbar ett sådant beslut, då ändras det. Sen vet jag ju inte hur lång tid beredningen tar i regeringen.

Krusell har själv inte tagit en närmare titt, men en lågoddsare för egna efterforskningar är att titta på vilka som utredde Milton Friedmans forskning inför priset 1976. En tid när Krusell själv inte var med.

– Det var ett jättebra pris, men jag tycker att det vore kul att titta på vilka som utredde honom. När vi i kommittén ska utreda ett visst område som involverar vissa personer, då vill man ju främst veta vad de som inte gillar den forskningen säger. Så man vill ha ett brett spektrum av åsikter för att kunna fatta beslut.

”We need to get in touch with you”

Tillbaka till föremålet för Krusells oro. 

På måndagsmorgonen anländer han till Kungliga Vetenskapsakademien klockan 8.30. Då ska ekonomikommittén presentera sitt val i Beijersalen framför ledamöter från andra kommittéer innan valet förhoppningsvis kan klubbas igenom av Sven Lidin, professor i oorganisk kemi vid Lunds universitet.

Klockan 10 går ekonomikommittén till ett annat rum där KVA:s ständige sekreterare Ellen Moons kommer in. Därefter ringer kommitténs elva ledamöter upp pristagaren eller pristagarna.

– Då börjar vi försöka med olika telefonnummer som vi hoppas når fram, vilket är svårt. I Sverige är ju de flesta offentliga, men om pristagaren inte är svensk är det annorlunda. Och jag kan ju inte ringa forskarens kompisar i förväg, för då avslöjar jag för mycket. Så det blir detektivarbete.

Krusell minns särskilt hur det var för två år sedan, när Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson tilldelades priset.

– Då fick vi inte tag på någon och Daron jobbar ju i Boston. Vi bör ju inte använda mejl, men vi blev stressade så ett mejl skickades med texten: ”If you're available, we need to get in touch with you”. Och då svarade han direkt. Han var tydligen på semester i Grekland.

Sedan är det pressträff. Klockan 11.45 slås dörrarna upp till Sessionssalen där pristagaren eller pristagarna läses upp. Det kan bli uppskjutet om något strular eller om någon blir sjuk. Sen är det frågor från journalister, vissa ledamöter drar iväg till tv-studior.

– Sen blir det lugnt. På kvällen träffas alla vi från kommittén och tar en öl. Då behöver man inte sitta och försvara sina ståndpunkter.