Carla Norrlöf: När pengarna inte kan fly behöver Putin inte lyssna

Washington DC. I slutet av september införde Vladimir Putin en ordning där staten snabbt kan beslagta och sälja privata tillgångar via försvarsindustrins egen bank, Promsvjazbank. Kreml kallar det ett svar på ovänliga västländer. Vladimir Putin har byggt en tratt. Frusna västtillgångar tvångsövertas, tvångsvärderas och förvandlas till rubel som pumpas in i krigsindustrin. Kapital som annars skulle ha flytt mals ned till krigsbränsle.

Den ryske författaren Lev Tolstoj visste vad en stängd dörr gör med en människa. I romanen Anna Karenina har Anna ingen väg ut. När Karenin förstår att hon inte kan fly försvinner viljan att kompromissa. Konflikten stelnar och förgiftar henne.

I dagens Ryssland sitter kapitalet inlåst.

Sanktioner och Kremls regler stänger dörren. Omvägar genom vänligt sinnade finns men de är dyra och riskabla. När kapitalet inte kan fly kan staten fortsätta sitt krig mot Ukraina och sitta kvar vid makten. Stabiliteten vilar inte på förtroende utan på tvång. Marknaden är bortkopplad.

Efter invasionen av Ukraina i februari 2022 kom västsanktionerna. Rubeln dök, folk köade vid bankomater. Kreml svarade med restriktioner. Centralbanken höjde räntan från 9,5 till 20 procent över en natt, beordrade exportörer att sälja 80 procent av sina dollar och euro för rubel inom dagar, stängde Moskvabörsen och ströp kapitalflykt.

Sedan gjorde Kreml det permanent. Från oktober 2023 tvingades energi och råvarubolag att ta hem minst 80 procent av sina intäkter i dollar och euro till ryska banker och sälja minst 90 procent hemma inom veckor. Det kallades tillfälligt men rullades vidare, trappades ned från 80 till 60 till 40 procent under 2024 och 2025. I augusti 2025 sade regeringen att kravet tas ned till noll med hänvisning till en starkare rubel. Poängen är inte lättnaden utan att brytaren sitter hos staten och kan slås på när som helst.

Utländska ägare låstes samtidigt in. Västerländska investerare får inte sälja fritt eller ta hem sina pengar. I stället hamnar utdelningar, räntor och försäljningspengar i ryska C-konton, spärrade konton för ägare från så kallade ovänliga länder. Pengarna får användas inne i systemet men kan inte lämna landet utan politiskt godkännande. Man får alltså spela på kasino men inte lämna med vinsten.

Under ytan ser det sämre ut. Teknikimport stryps och måste smugglas via omvägar. Industrin blir alltmer beroende av Kina. Högutbildade har emigrerat eller skickats till fronten. Produktiviteten faller utanför krigsindustrin. Flaskhalsar blir permanenta eftersom utländskt kapital och kunnande inte längre släpps in. Ekonomin vrids om till krig medan den civila sidan urholkas.

Varje gång rubeln har börjat rasa har svaret varit detsamma. Höjd ränta och ännu hårdare valutaregler. Det är inte styrka utan brandsläckning.

Normalt fungerar marknaden som febertermometer. Krig och chock gör att valutan rasar, räntan sticker, börsen faller, regeringen känner smärta och tvingas ändra kurs. I Ryssland är termometern bortkopplad. På ytan ser landet stabilt ut. Rubeln hålls uppe, arbetslösheten är låg, och bnp stiger. Men det är krigssiffror. Människor räknas som i arbete när de mobiliseras eller ställs vid en maskin som producerar ammunition. Staten lägger massiva beställningar på vapen och bokför det som tillväxt. Försvar och säkerhet slukar runt 40 procent av budgeten och över sju procent av hela ekonomin. Det som kallas stabilitet är i själva verket permanent krigsläge.

När pengarna inte kan fly behöver Kreml inte lyssna. Krigets kostnad blir därmed inte ett politiskt nödläge för ledningen. Den blir normalläge för resten. Trycket vänds nedåt, in i inflationen och in i en statsbudget som äts upp av armén. Det politiska priset bärs av hushållen och företagen i form av sämre köpkraft snarare än av ledningen i form av akut kapitalflykt.

Utifrån vill vi gärna tro att kriget till slut blir så dyrt att Kreml tvingas backa. Men den logiken kräver att kapital kan fly och väljare kan protestera. I Ryssland kan varken pengarna eller människorna röra sig. Därför kan regimen föra ett långkrig och ändå kalla läget stabilt. Det är inte fred. Det är mobilisering på lågvarv.

USA försöker nu höja priset för Kreml. Den 22 oktober 2025 slog Washington till med nya sanktioner mot Rosneft och Lukoil, Rysslands två största oljebolag. Målet är att strypa oljeinkomsterna som matar kriget och pressa Moskva mot eldupphör. Men marknaden är paj. Cirkeln bryts bara när kriget blir så dyrt att det hotar makten. När armén slits ner, tekniken stannar och lojaliteten spricker i Vladimir Putins innersta krets. Fred mellan Ryssland och Ukraina är inte till salu.