Carters presidentskap föll på ekonomin
Gentlemannen och humanisten Jimmy Carter är död. USA:s 39:e president blev 100 år, och hyllas världen över för sitt fredsarbete.
Annat var det under hans tid i Vita huset. Som president blev han synonym med ”The Carter Malaise”, den ekonomiska och kulturella sjuka som präglade 70-talets USA. Från början ett bildspråk från hans egna tal – som förde honom till makten 1976 i spåren av Vietnamkrig, Watergateskandal, oljekris – men till sist ett retoriskt vapen som vändes mot honom.
Inflationen och stagnationen fortsatte ju under decenniets sista år. Oljepriset rusade på nytt. När Sovjetunionen invaderade Afghanistan och USA förnedrades av den iranska revolutionen verkade Carter ha tappat greppet. Han förlorade stort 1980 mot Ronald Reagans löfte om ”Morning in America”.
A late bloomer
Republikanerna fick skörda både 80-talsboomen och segern i kalla kriget. Carter drog sig tillbaka med en enda fjäder i hatten: fredsavtalet mellan Israel och Egypten i Camp David. På den vägen fortsatte han, och växte år för år i rollen som ex-president med fredspriset 2002 som slutgiltigt erkännande. A late bloomer.
Tidpunkten för Nobelpristagarens frånfälle kunde inte vara mer symbolisk, tre veckor innan en statschef med helt andra reflexer installeras. Carter blev berömd för att kunna vartenda kommatecken i statsbudget, men som politiker saknade han en Donald Trumps fräckhet, timing och tur.
Det mesta kokade ner till ekonomin. Omvalet av Ronald Reagan 1984 eller av Bill Clinton 1996 var enkla matcher med sjunkande arbetslöshet och rusande börskurser i ryggen. Carter föll efter en mandatperiod på faktorer bortom presidentens kontroll, liksom Trump troligen föll på pandemin 2020.
Inför den stora osäkerheten 2025 ger denna historia en viss tröst. Många presidenter har kandiderat på storyn om det amerikanska syndafallet. Denna bibliska tankefigur hade faktiskt Carter gemensamt med Trump, till och med Kennedy och Reagan.
Ju mörkare färger man målar med under kampanjen, desto starkare känslor av moralisk mobilisering. Men väl vid makten blir presidenten snart bedömd på hur ekonomin utvecklas i verkligheten, på jobben och bensinpriset.
Här finns en vågrörelse i amerikansk politik som löper genom hela republikens historia. Här finns också hoppet om moderering av Donald Trumps vildaste idéer.
Marknaden kan sätta gränser
Varken handelskrig, massdeportationer, miljöförstörelse eller undergrävande av domstolar, statsapparat och internationella avtal är bra för affärerna. Marknaden kan sätta gränser.
Jimmy Carter hade mycket gemensamt med Harry Truman, president åren 1945 till 1953. Bägge uppvuxna under enklast tänkbara omständigheter, som de återvände till efter plikttrogen tjänst i Washington. Stenhårt kritiserade under tiden i Vita huset, desto mer beundrade i efterhand.
De var mänskliga och politiska motpoler till Donald Trump, inte minst när det gäller USA:s roll i världen. Truman lät sin utrikesminister ta äran för återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget – Marshallhjälpen – så att George Marshall fick Nobels fredspris i stället för honom. Carters diplomati i Mellanöstern 1978 renderade också ett Nobelpris – men då till hökarna Menachem Begin och Anwar Sadat.
USA:s 47:e president lär aldrig bli aktuell för den utmärkelsen. Man kan bara hoppas att hans maktutövning stöter på friktion, och att något av Jimmy Carters anda lever vidare.
Följ taggar