Då skriker i alla fall jag som en tonårstjej

I mitten av 80-talet var det mest spännande med att gå på bio inte filmen utan om jag skulle komma in. 15-årsgränsen gällde även om man gick i målsmans sällskap. ”Om du slutar tvätta dig kanske du får finnar så att du ser lite äldre ut”, sade min far när Aliens-premiären närmade sig 1986. I stället stoppade jag en klädgalge i jackan för att se mer bredaxlad ut. Mitt hjärta bultade som om en alien var på väg att slå sig ut genom bröstkorgen. ”Du är ett geni, Fredrik”, tänkte jag när biografvaktmästaren släppte in mig.

James Camerons Aliens är den bästa uppföljare jag någonsin sett. Sedan dess har jag kastat mig över alla nya Alien-filmer i hopp om att någon ska överträffa den eller Ridley Scotts gastkramande original från 1979. Det har aldrig hänt men jag älskar ändå hela serien: David Finchers dystopiskt religiösa Alien 3, Jean-Pierre Jeunets gotiska scifi-satir Alien: resurrection, Ridley Scotts dramaturgiskt förvirrade men visuellt hänförande Prometheus och Alien: Covenant.

Jag hittar till och med försonande drag i de tämligen debila Alien vs Predator och Alien vs Predator: requiem, där alienmonstren drabbar samman med de dreadlockade rymdjägarna från Predator-filmerna.

Och jag uppskattade fjolårets Alien: Romulus, trots att den inte lyckades förklara hur besten från första filmen hade överlevt genom att bli en fossil i rymden.

Romulus var den första Alien-filmen producerad av Disney, som köpte rättigheterna 2019, och bemöttes med skepsis av fans som tyckte att nöjesimperiet hade misslyckats med sin Star wars-trilogi. Själv gillade jag att den äggläggande jättehonan från Aliens plötsligt kunde betraktas som Disneyprinsessa. Dessutom producerade Disney de omistliga Star wars-tv-serierna The mandalorian och An- dor – som nu får sin motsvarighet i Alien-universumet: den åtta avsnitt långa Alien: earth.

Tv-serien utspelar sig 2120 (två år före Ridley Scotts första Alien) på vår egen planet som då styrs av stora företag. Bland annat koncernen Weyland-Yutani, känd från de tidigare filmerna, som skickat ett rymdskepp för att samla fauna från galaxens mörkaste hörn.

När den farkosten kraschar i New Siam, en stad kontrollerad av Weyland-Yutanis konkurrent Prodigy, blir det bråk om lasten. Prodigy håller i sin tur på att överföra mänskliga medvetanden till syntetiska kroppar och leds av en valpig tech-bro-biljonär som påstår sig arbeta för mänsklighetens bästa. Han är lika hal som sina verkliga förlagor (och som den slemmiga Weyland-Yutani-yuppien Carter Burke i Aliens).

I Alien-mytologin har kapitalismen alltid varit det bakomliggande hotet, den mörka kraften som vill exploatera hemskheterna, parasitera på parasiterna (och som hjältinnan Ripley i Alien 3 bara kan bekämpa genom att ta livet av sig själv och ett nykläckt monster i en masugn). Filmerna må teckna en nidbild av entreprenörer, men en anledning till att de åldrats väl är att stora företag blivit lika mäktiga som Ridley Scott en gång förutspådde.

Dessa finansfasor sammanflätas med en djupt liggande skräck för fortplantning.

Varelserna ser ut som biomekaniska jättepenisar med dubbla tanduppsättningar. Och ingen går säker. ”När män penetreras, befruktas och föder barn, upplöses gränsen mellan manskroppen och kvinnokroppen som hela vår kultur bygger på”, skriver Ximena Gallardo och Jason Smith i boken Alien woman. ”Inför ’Alien’-monstret blir vi alla feminiserade.”

Man kan diskutera den queeranalysen men när tv-serien introducerar ett nytt odjur – en vandrande ögonglob som äter sig in i folks hjärnor – skriker i alla fall jag som en tonårstjej.