David Lagercrantz: Strindbergs tavla gjorde mig till författare

Min pappa, Olof, köpte August Strindberg-tavlan Fyrtornet II för 70 000 kronor 1979. Jag gillade den aldrig särskilt. Himlen på tavlan var fantastisk som himlarna är på alla August Strindbergs målningar. Men halva konstverket bestod av en gräslig gyttja, och jag trodde inte att det hade något större värde. Tio år senare lade Olof ut tavlan till försäljning på Bukowskis.

Det var hösten 1989, på toppen av högkonjunkturen. Jag var reporter på Expressen i Jönköping då, och mina föräldrar hade bara precis överlevt den kris jag skildrar i min bok Intränglingen (Norstedts, 2026). Men nu var stämningen en annan. Min mamma ringde mitt under auktionen, helt uppskruvad. ”De har bjudit elva miljoner”, sade hon. ”Tolv miljoner”, fortsatte hon, ”tretton, fjorton, femton, femton komma sex miljoner.”

Det ögonblicket förändrade mitt liv. Jag fick en del av pengarna, och det första jag gjorde var att gå till BMW-affären i Vättersnäs som jag länge tittat drömmande på. Den låg mitt emot redaktionen. Jag var orakad och sjavig, i alla fall vill jag minnas det så. Försäljaren blickade föraktfullt på mig.

”Vilken av sportbilarna är bäst?” frågade jag.

Han visade mig motvilligt en röd BMW cab 325:a och muttrade att den inte riktigt var i min prisklass. Jag avbröt honom.

”Jag tar den”, sade jag och bad honom ringa min kontakt på SE-banken, som det hette då.

Efteråt såg han mig på ett helt annat sätt, och jag kunde utan vidare övertala honom att låta mig ta butiksexemplaret. Femton minuter senare rullade jag ut ur butiken, ner längs Vättern och skrek av lycka. Det kändes som jag stod i färd att erövra världen.

Givetvis blev inget lika magiskt som jag trott, och snart började börserna falla – de föll tre år i sträck – och jag var en idiot som gjorde för många affärer, och jag förlorade en massa pengar och sålde BMW:n. Men kvar finns ögonblicket när jag rullade ut och skrek. Det har etsat sig fast, det och en annan grej som följde med de här pengarna som så oförtjänt kom till mig. Jag fick modet att säga upp mig och skriva på egen hand. I början gjorde jag som så många andra frilansjournalister: jag tog jobben som betalade sig bäst och skrev snabbt. Men så insåg jag att det inte skulle föra mig framåt. Skribenter som bara vill vara effektiva fastnar lätt i slitna stilgrepp, och jag började i stället arbeta med långa, litterära reportage och texter. Jag tog tid på mig med varje formulering. Ofta körde jag fast, svor och skrev om, och jag tjänade uruselt, flera månader ingenting. Killen som skötte min redovisning undrade vad som hänt. ”Håller du på att gå i konkurs?” Jag svarade att det gick bättre än någonsin:

”Jag har fått en novell publicerad i en litterär tidskrift”.

”Vad får du för den?”

”Ingenting”, sade jag.

Jag tänker på det ibland: att det var min bästa investering. Jag lärde mig hantverket den tiden och det var det som förde mig till mina första bokkontrakt och mina första större framgångar. Jag vet givetvis att det gör mig oförskämt privilegierad. Jag fick en chans andra inte får: jag hade råd att tjäna mycket lite. Jag böjer mig för det och medger gärna: utan pengarna August Strindberg oavsiktligt gav mig långt efter sin död hade jag kanske inte blivit författare.

Hör David Lagercrantz i Sikt podd: