Hotet mot LKAB: ”Det är det obehagliga”

KIRUNA. På 910 meters djup, rakt under Kiruna, har LKAB sprängt fram en tre kilometer lång tunnel som sträcker sig från den nuvarande gruvan till den statliga järnmalmsjättens framtid.

I slutet av tunneln börjar den så kallade Per Geijer-malmen, en jättefyndighet som förutom järnmalm innehåller betydande mängder fosfor och sällsynta jordartsmetaller.

Inom omkring tio år behöver LKAB gå i malm på Per Geijer, det vill säga ha byggt en producerande gruva, och helst samtidigt bryta malm från en ny huvudnivå i den befintliga Kirunagruvan.

Detta eftersom produktionen från den nuvarande huvudnivån börjar minska på allvar mot mitten/slutet av 2030-talet.

Annars hotas gruvans och därmed själva stadens framtid – ännu en gång.

– LKAB är jättestarkt i dag, men misslyckas vi med att hålla uppe volymerna i Kiruna om tio år så ligger vi pyrt till. Får vi malmbrist här så blir vår styrka inte en tillgång utan en belastning. Det är det obehagliga, tidsperspektivet, säger Jan Moström när EFN träffar den avgående vd:n i tunneln under Kiruna inför att han den 31 mars i år lämnar sin post.

Om han hävdar att LKAB står jättestarkt i dag, så var det annat när han inledde sitt vd-pass för elva år sedan. Då blödde Europas i särklass största järnmalmsproducent pengar.

LKAB:s tidigare ledning med vd Lars-Eric Aaro i spetsen hade misslyckats med att kompensera ett järnmalmspris i fritt fall med kostnadsbesparingar och hade spenderat i storleksordningen 10 miljarder kronor på nya dagbrott i Svappavaara som skulle visa sig ha för låg malmkvalitet.

Lars-Eric Aaro fick hastigt lämna och styrelsen rekryterade Jan Moström som då var affärsområdeschef för Bolidens gruvor, ett bolag han till dess hade varit trogen i stort sett hela sitt yrkesliv.

– Jag måste erkänna att jag trodde att jag hade en bättre insikt i LKAB än vad det visade sig. Att få ordning på lönsamheten tog väldigt mycket tid de första åren och det var först efter det som vi på allvar kunde börja jobba med strategisk planering, säger Jan Moström.

”En av de tyngre stunderna i mitt yrkesliv”

Och lönsamt har LKAB blivit. Efter att ha tvingats ställa in utdelningen under sitt första helår som vd har Jan Moström som koncernchef nu skiftat ut mer än 50 miljarder kronor till den svenska statskassan.

Men det har inte saknats utmaningar längs vägen. Efter att ha anpassat kostnadskostymen och fått se järnmalmspriset börja en återhämtning kom nästa stora smäll 2018.

Jan Moström har länge hävdat att LKAB då i åratal hade slarvat med ett gruvbolags kanske viktigaste investering för framtiden – prospekteringen. Därför rekryterade han Bolidens Pierre Heeroma som prospekteringschef och denne satte i gång med att borra, bara för att upptäcka att Kirunas malmkropp under nuvarande huvudnivå inte alls var vad man hade trott.

Jan Moström tvingades varna för att gruvans och därmed stadens framtid var hotad.

– Det var en av de tyngre stunderna i mitt yrkesliv. Pierre kom ned till Luleå och visade profil efter profil: tomt, tomt, tomt, säger Jan Moström, som då öppnade för att förvärva gruvor utomlands för att kompensera för Kirunagruvans förmodade produktionsbortfall.

Men med ökade investeringar i prospekteringen har bolagets kända malmtillgångar vuxit kraftigt, inte minst tack vare Per Geijer.

Om det 2018 var malmen som var Jan Moströms främsta källa till oro för Kirunas framtid är det nu något helt annat.

– Det jag hade hoppats att vi skulle ha haft klart innan jag lämnar är grundtillstånden i både Malmberget och Kiruna. Vi har en bra underliggande teknisk plan på hur vi vill köra vår verksamhet, men vi har fortfarande inte fått miljötillståndet i Malmberget och i Kiruna har vi ju inte ens lämnat in ett nytt efter att det avvisades 2022, säger Jan Moström.

Om begreppet käpphäst någonsin har varit motiverat så är det när Jan Moström pratar om svenska tillståndsprocesser. Mark- och miljödomstolens avvisning av LKAB:s miljöansökan 2021 och därefter Mark- och miljööverdomstolens avslag på överprövningen året därpå beskriver han som en ”bottenkänning” i karriären. Den omfattande ansökan, som hade kostat LKAB i storleksordningen 100 miljoner kronor att ta fram, avvisades på grund av en teknikalitet. Domstolen ansåg att LKAB borde ha bjudit in särskilt berörda till samråd i stället för att bjuda in alla Kirunabor som bolaget valde att göra. LKAB kallade då utslaget för ”Kafkaliknande”.

Jan Moström är märkbart frustrerad när han glider in på ämnet.

– De senaste 30–40 åren har samhället byråkratiserats helt enastående, vi har skjutit in enorma resurser på regelefterlevnad. Det bästa staten kan göra för oss är att underlätta tillståndsprocesserna, så att vi som industri kan koncentrera oss på teknik- och processutveckling, säger han och fortsätter:

– Det är inte industrin som har problem med omställning, det är staten som inte styr sina myndigheter. Problemet är att Sveriges regering under många decennier har delegerat bort ansvaret att hantera målkonflikter. De tunga målkonflikterna borde vara en politisk fråga, inte en juridisk, och det som gör mig mest orolig är att vi stryper möjligheten att ställa om och anpassa oss, för det är uppenbart farligt i en värld som håller på att delas upp.

Viljan att ställa om har inte saknats hos Jan Moströms LKAB. I november 2020 presenterade han tillsammans med dåvarande ordförande, den tidigare statsministern Göran Persson, bolagets nya strategi. Huvudpunkten i strategin var att på sikt ställa om hela produktionen från järnmalmspellets till så kallad fossilfri järnsvamp. Kostnaden för den nya strategin: upp till 400 miljarder kronor över 20 år.

Genom att direktreducera pellets med vätgas tillverkas järn som har fördelen att vara fri från koldioxidutsläpp men nackdelen att kräva enorma mängder el.

Planerna innebär inte bara att LKAB tar ett tydligt steg uppåt i värdekedjan, de har också väckt omfattande kritik.

Men även om bolaget har pausat omställningsplanerna i Kiruna för att fokusera på att öka produktionen är Jan Moström fortfarande övertygad om att det är rätt väg att gå. I ett första skede ska bolaget ställa om produktionen i Malmberget.

Detta eftersom europeisk stålindustri de kommande decennierna väntas ersätta masugnar med så kallade ljusbågsugnar. De senare kan inte matas med LKAB:s pellets utan körs antingen med skrot eller järnsvamp eller en blandning.

– Jag är övertygad om att LKAB kommer att driva igenom den här strategin, helt enkelt av konkurrensskäl. Men det är en fråga om tajmning, säger Jan Moström.

Det fossilfria stålet är också en av anledningarna till att relationen mellan LKAB och det börsnoterade stålbolaget SSAB har blivit allt tätare under Jan Moströms vd-tid.

I årtionden har integrationen mellan LKAB och SSAB varit en av grundbultarna i den nordiska verkstadsindustrins försörjning av stål. Via det så kallade södra omloppet på Malmbanan får SSAB:s nordiska stålverk järnmalmspellets från LKAB:s gruva i Malmberget.

Sedan 2016 har de två bolagen också haft ett nära samarbete, tillsammans med Vattenfall, för att utveckla teknik för fossilfritt stål, inom ramen för det omtalade Hybritprojektet.

Dessutom har LKAB seglat upp som SSAB:s största ägare. Det har skett samtidigt som Industrivärden med ordförande Fredrik Lundberg lämnat ägarlistan.

När LKAB under några månader kring årsskiftet 2019/2020 i två steg fyrfaldigade sitt ägande i SSAB uppgav Jan Moström att det skedde för att säkra att stålbolaget behöll en ledande position i omställningen.

Sedan dess har dock SSAB sprungit förbi LKAB i omställningen. Samtidigt som SSAB:s stålverk i Oxelösund nästa år överger masugnen för en elektrisk ljusbågsugn har bolaget påbörjat bygget av ett nytt fossilfritt stålverk i Luleå för 50 miljarder kronor.

LKAB å andra sidan är kraftigt försenat. Ursprungsplanen var att LKAB skulle börja tillverka 1,3 miljoner ton järnsvamp per år vid Malmberget från och med 2026 och därmed kunna försörja Oxelösund med råvara. Men ännu har inte bolaget fattat ett investeringsbeslut, bland annat på grund av att det saknas ett samlat miljötillstånd i Gällivare och kostnadsutvecklingen kopplat till vätgastekniken.

Givet att SSAB nu leder omställningen, bedömer du det som lika självklart i dag att LKAB ska vara SSAB:s största ägare?

– Vi hade gärna sett att Industrivärden var kvar som största ägare. Givet det fruktansvärda tryck som europeisk stålindustri har på sig så behöver det ha en stark huvudägare, säger Jan Moström och fortsätter:

– Det som är viktigt för oss är att fortsätta göra LKAB mer konkurrenskraftigt och då behöver vi ligga nära en kund som vi kan samarbeta med vad gäller högkvalitativt stål.

Hur ser du på att järnsvampsanläggningen har tagit så mycket längre tid än ni först trodde och sa?

– Tittar man på de här 5–6 åren som har gått sedan vi började med det här på allvar, så är omvärldsläget extremt förändrat och med de stora investeringar vi har framför oss så måste vi som alla bolag vara väldigt försiktiga, säger Jan Moström och fortsätter:

– Vi har folk som hela tiden jobbar med hur vi ska hantera investeringsvolymen och hur vi ska få bättre effekt i anläggningen. När vi känner oss till freds så trycker vi på knappen.

Kommer SSAB, som man gjort i decennier, att kunna fortsätta köpa sin järnråvara från LKAB?

– Det får framtiden utvisa och beror ju på hur länge SSAB kan försörja sig enbart med skrot. Vi jobbar nära SSAB med de här frågorna och jag hyser personligen en förhoppning om att vi ska kunna fatta ett investeringsbeslut under det här året, senast nästa år.

Det är inte bara LKAB:s ägande i SSAB som varit en omdiskuterad fråga under Jan Moströms tid som vd. Statens ägande i LKAB har stundtals kritiserats både från politiskt håll och från näringslivspersoner.

Du har arbetat både på börsnoterade Boliden och statligt ägda LKAB. Är staten som ensam ägare verkligen rätt för LKAB?

– Som vd ska man hålla väldigt låg profil när det gäller ägarfrågor. Det jag tror är viktigt från statens sida är att man är tydlig med att bolagen ska styras efter aktiebolagslagen och svensk kod för bolagsstyrning i första hand och att en ägares viktigaste roll är att tillsätta en kompetent styrelse.

Har staten ur det perspektivet skött sig som ägare?

– Jag har inte haft några större problem med det. Jag tror inte att LKAB hade styrts på något stort avvikande sätt om vi hade varit börsnoterat.

När den här artikeln går i tryck återstår det bara dagar innan Jan Moström lämnar vd-posten. Efterträdaren är Johan Menckel, som kommer från rollen som vice vd och investeringschef på familjen Douglas investmentbolag Latour. Som EFN rapporterat väckte det stor förvåning i den svenska gruvbranschen när LKAB:s styrelse med ordförande Anders Borg valde Johan Menckel som Jan Moströms efterträdare. Medan den senare allmänt anses vara Sveriges mest erfarne gruvchef saknar den förre erfarenhet från att driva gruvor.

Som EFN rapporterat finns det nu en oro i svensk basindustri över att det växer fram ett kompetenshål i LKAB när Jan Moström lämnar. Detta eftersom även styrelsen i stort sett helt saknar gruverfarenhet.

Hur ser du på bristen på gruvkompetens i styrelsen?

– Jag tror att jag och ordföranden har en gemensam uppfattning i att det vore väldigt bra att få in mer gruvkompetens. Jag utgår ifrån att man från ägarhåll tittar på den frågan, att man har en dialog mellan ordförande och ägare om att anpassa styrelsen och för den delen bolagsledningen framåt utifrån de behov som finns, säger Jan Moström och fortsätter:

– Vi har väldigt stora utmaningar framför oss och det handlar om klassiska gruvfrågor där man med ett minimum av information ska fatta beslut med maximal utdelning över lång tid. Ska du, i min värld, kunna göra ett riktigt bra jobb så är det klart att du behöver någon form av grundkompetens, antingen själv eller runt omkring dig.

Ser du det som ett misslyckande från din sida att du inte fick fram en intern ersättare till dig själv som vd?

– Jag vet inte om jag vill kalla det ett misslyckande. Vi hade ett antal kandidater som kom inifrån systemet, men i vilken omfattning de utvärderades kan jag inte svara på eftersom jag inte var med i processen.

Hade det varit bra för LKAB med en internt rekryterad vd?

– Jag vill inte uttala mig om det är bra eller dåligt. Det är klart att ett bolag som inte utvecklar sina egna chefer förr eller senare hamnar i en problematisk situation, men det behöver vara en balans mellan externt och internt rekryterade chefer. I slutändan är det som är viktigt att du har rätt person.

Vad har varit ditt viktigaste råd till din efterträdare?

– Det har jag tagit med honom och vill han förmedla det så får han göra det. Självklart har vi haft ett antal samtal där jag har förklarat vad jag tycker är viktigt, men sedan måste han sätta sig in i bolaget och skapa sin egen väg framåt.

Även om Jan Moström uppmanar Johan Menckel att hitta sin egen väg framåt saknar han inte en tydlig vision för LKAB:s framtid. På frågan var Jan Moström ser LKAB om 20 år är svaret mycket konkret:

– Malmberget utanför Gällivare är utbyggt och har ställt om helt till järnsvampsproduktion där både järnsvampsverket och pelletsverket drivs med vätgas. Svappavaara är självförsörjande efter att ha byggt en satellitgruva i Gruvberget. I Kiruna har produktionen ökat med 50 procent efter att bolaget parallellt har börjat bryta från en ny huvudnivå och från Per Geijer, och i Luleå finns en industripark som producerar fosfor och sällsynta jordartsmetaller.

– Då har vi en cash cost (kostnad för att bryta järnmalm, EFN:s anm.) som ligger rejält på minussidan. Då är vi urstarkt som bolag.

Du säger att LKAB har enorma utmaningar för att nå dit. Hur ser du på tajmningen att du lämnar när så mycket fortfarande hänger löst?

– Det kommer aldrig att finnas ett dukat bord, någon gång ska man lämna och jag fyller 67 till sommaren. Möjligen känner jag mig lite nöjd med att många av de problem som jag hanterade när jag kom in borde ha varit hanterade tio år tidigare, nu är våra stora problem det som kommer att hända om tio år.

Vad är ditt bästa minne från dina 47 år i gruvbranschen?

–Det var nog när jag var gruvchef för Långselegruvan och även fick bli projektledare för Petiknäs. År 1988 börjar vi borra i Petiknäsmalmen vid Skellefteälvens strand och 1992, ganska exakt fyra år senare, gick vi i malm.

Jan Moström fortsätter:

– Det var på den tiden det gick att göra omställningar fort, idag hade vi inte ens hunnit få en koncessionsansökan på samma tidsperiod.