Dyra vägen ur elkrisen: ”De har fått en gräddfil”

Att reda ut olika kraftslags systemnyttor samt hur EU-kommissionen gör när den godkänner statliga subventioner är inte lätt, men Carl Berglöf visar sig vara en mycket tålmodig man – trots att förutsättningarna knappast är idealiska. 

Efter många år på KTH, Vattenfall och Energiföretagen utsågs han av regeringen till nationell kärnkraftssamordnare i januari. 

Egentligen skulle vi ha setts på det så kallade ”Superdepartementet” (som hanterar både energi- och klimatfrågorna efter att Tidöregeringen valde att slå ihop energidepartementet och miljödepartementet), men Carl Berglöf blev förkyld. 

Nu sitter han framför en skärm i sonens rum hemma i Vasastan eftersom hustrun lagt beslag på arbetsrummet. Ovanför kör Flygvapnets Jasplan sin traditionsenliga julgransformation. I övermorgon reser han själv till London, därefter till Haag. Förra veckan var han i Japan.

– Att lära av hur andra länder gör och tänker är en stor del av mitt jobb, säger han.

Jag frågar om den delvis häftiga kritiken från myndigheter och marknadsliberala tankesmedjor mot regeringens förslag på finansiering av ny kärnkraft. Den kritik som i princip nådde stormstyrka  förra veckan då remissrundan efter regeringens utredning löpte ut. Hur ser Carl Berglöf på den?  

– Jag har inte varit med i diskussionerna kring remissvaren, däremot kan jag absolut ha synpunkter på dem. Det är klart att det hade varit bra med en mer grundlig utredning som bättre redogjorde för kärnkraftens systemnyttor och diskuterade alternativa lösningar, men också vad de faktiska alternativkostnaderna blir för att inte införa kärnkraft. Men det var ju inte en del av uppdraget.

Han fortsätter: 

– En viktig aspekt som jag tycker remissvaren och reaktionerna missar, och det gäller även i energidiskussionerna generellt, är leveranssäkerheten. Man kan prata om elsystemets tre ben. Man måste kunna leverera tillräckligt med el över ett år och tillräckligt med effekt i varje sekund, men man måste också säkerställa elsystemets leveranssäkerhet. 

– Rent tekniskt är kärnkraftens styrka att man, om man får in den på rätt ställe, kan styra flödena på sådant sätt att man kan nyttja elledningarna fullt ut. Många av de systemutmaningar som finns i dag är kopplade till hur flödena har påverkats av att vi har stängt sex reaktorer. Det har påverkat överföringskapaciteten mellan olika elområden och i förlängningen lett till stora prisvariationer.

De så kallade flaskhalsintäkterna

Här kommer den ekonomiska biten in. Anledningen är de så kallade flaskhalsintäkterna, som uppstår när priserna varierar mellan elområden, hamnar på ett konto hos staten och tenderar att uppgå till tiotals miljarder kronor varje år (73 miljarder 2022 och 21 miljarder  2023).

– I dag har vi ett elsystem som kostar konsumenter och producenter många miljarder om året i form av högre priser och uteblivna intäkter på grund av den tidvis begränsade överföringskapaciteten (som ger upphov till flaskhalsintäkter). Det glöms bort i diskussionen tycker jag, hur dyrt dagens system faktiskt är.

– Säg att flaskhalsintäkterna uppgår till 20 miljarder per år i snitt i tio år framåt. Det blir 200 miljarder, alltså i praktiken samma kostnad som för att bygga två nya reaktorer till 2035. Det är en del av alternativkostnaden för att inte bygga ny kärnkraft, som bidrar till att återställa överföringskapaciteten. Så jag menar att det är helt rimligt att investera i elproduktion som gör att vi minskar de här flaskhalsavgifterna.

I Tidöavtalet slår regeringspartierna och Sverigedemokraterna fast att en central princip i energipolitiken är att ”teknikneutraliteten återställs”. Hur går det ihop med omfattande subventioner av ett enskilt kraftslag?

– Jag tror att tiden för att tala teknikneutralitet har passerat. Det som behövs nu är specifika instrument för att driva fram de tekniker som samhället behöver. Det är klart att det innebär en inverkan på marknadsmekanismer, men är det otillbörligt eller oproportionerligt? Nej, det tycker jag inte.

– Och, varför säger jag det då? Jo, den som i slutändan ska avgöra detta är EU-kommissionen i sin statsstödsbedömning. De godkände tidigare i år den tjeckiska modellen därför att de anser att dess påverkan på elmarknaden står i proportion till nyttan som ny kärnkraft ger. Och jag bedömer att det svenska förslaget är mindre marknadspåverkande än det tjeckiska.

Samtidigt får ju regeringen nu kritik av flera marknadsliberala tankesmedjor för att man, som de säger, ”socialiserar” priset på kärnkraft till 80 öre, det vill säga ger vissa producenter ett slags gräddfil. Hur ser du på det?

– Jag tänker att det är märkligt, ärligt talat. Att denna modell ska kunna användas som utgångspunkt för ny elproduktion förhandlades inom EU under 2023 och klubbades igenom av rådet och parlamentet i våras. Varför hade vi inte den här diskussionen då? Nu har vi redan bestämt detta på EU-nivå och Sverige röstade ja. Men visst, de får en sorts gräddfil. Det är ju en form av obalans i förhållande till andra aktörer, men kärnkraftsproducenterna bidrar samtidigt med nyttor som väger upp, eller rättfärdigar det.  

Men är inte risken som kritikerna säger att ett förbestämt pris där staten står för mellanskillnaden under lång tid riskerar att kosta skattebetalarna väldigt mycket pengar? 

– Låt oss säga att vi bygger de här två reaktorerna till 2035 – men elektrifieringen tar inte fart. Avståndet upp till det satta priset på 80 öre/kwh blir högt, vilket kostar staten pengar och belastar elkunden i form av en skatt, men samtidigt är ju elpriset lågt eftersom det finns ett överskott på el. Så de två effekterna arbetar i motsatt riktning och kan ta ut varandra. Tar elektrifieringen istället fart som förutspått och priset blir högt eller över 80 öre, betalar producenterna samtidigt tillbaka. Man kan tänka på det som att man köper en sorts försäkring, eller ett mer förutsebart elpris. 

Både Konkurrensverket och tankesmedjan Timbro varnar att regeringens finanseringsmodell för kärnkraften hotar att snedvrida konkurrensen och hämma investeringar i andra kraftslag, kanske framför allt vindkraft. Har de en poäng?

– Jag delar inte riktigt den bilden. Det byggs ju vindkraft hela tiden. Bara i år väntas ju en utbyggnad på drygt 2,5 gigawatt sol och vind i Sverige, och det är ju lika mycket som de två första reaktorerna som regeringen planerar.

– För det andra handlar ju detta i grunden om att bygga ut en infrastruktur som underlättar eller till och med krävs för att bygga mer sol- och vindkraft. Ta vindparkerna i Östersjön som stoppades (av regeringen på försvarets inrådan). Jag tycker det var tråkigt beslut. Men det är samtidigt inte säkert att all den vindkraften hade gått att ansluta av driftsäkerhetsskäl. Det är inte ett argument mot vindkraft, men jag tycker att man måste vara medveten om att om man ansluter så mycket vindkraft så måste man också investera i planerbara kraftkällor så att man har resurser som kan hantera fluktuationer och driftsäkerhetsaspekter, till exempel säkerställa att man har rätt spänning i nätet. Det räcker inte med bara vindkraften.

Regeringen vill enligt ganska samstämmiga uppgifter klubba sin finansieringsmodell i riksdagen före sommaren. Så sent som i september sa statsminister Ulf Kristersson i en intervju med DN att det kommer att börja byggas nya kärnkraftsreaktorer i Sverige före valet 2026. Är det realistiskt?

– Mycket av detta handlar ju om vad EU-kommissionen säger och den kommer ta den tid den behöver. Regeringen har redan inlett en dialog, men den som ytterst skickar in en ansökan om statsstöd är aktören som ska bygga. Och innan den kan skickas in måste lagen om finansiering ha klubbats av riksdagen, vilket kan ske innan sommaren. För att aktören sedan ska kunna ta emot statsstödet måste aktören i fråga fått alla övriga tillstånd som krävs, enligt miljöbalken, kärntekniklagen och så vidare. Utgångspunkten i det pågående förberedelsearbetet är att det kan ta ungefär två år i bästa fall. 

Det låter med andra ord som att det blir väldigt svårt att faktiskt komma igång med bygget av reaktorer före nästa val?

– Ja, det blir svårt.

Hur sannolikt är det att vi har el motsvarande två nya stora reaktorer på plats till 2035 som planerat?

– Jag är mitt uppe i att bedöma det. Jag vill inte riktigt föregå min analys, men ja, det går att få två stora reaktorer på plats till 2035. Under förutsättning att man så fort som möjligt, vi pratar i år, tecknar avtal med någon leverantör och börjar agera riktigt snabbt och det innebär i praktiken att man går med på leverantörens alla villkor och då blir det sannolikt dyrt. Så det är egentligen en kostnadsfråga. 

Vad betyder det konkret?

– Jo för att då säger leverantören okej, vi kan få de här rektorerna på plats, vi flyttar upp er i kön, ni får gå före Polen, Tjeckien och alla andra, men det kommer att kosta. Det skulle kunna handla om ett högre lösenpris (än 80 öre per kilowattimme, reds.anm). 

– Därför kan det finnas skäl att ta det lite lugnare än regeringens tidplan. Så ja, regeringens tidplan ligger kvar. Men om någon kommersiell aktör faktiskt vill hoppa på ett sådant snabbt tåg under rådande villkor, det är en annan sak.

LÄS MER: Då är elpriset som högst: ”En bastu dyrare än en lunch”

LÄS MER: Kartläggning: De får betala mest för sin el

LÄS MER: Då är elen som dyrast i dag – chefsekonomens kritik mot systemet