Ekonomerna: Forskningen som förtjänar Ekonomipriset

Snart får världen veta vilka som tilldelas årets ekonomipris. Fram till dess återstår spekulationerna. Vilka forskningsfält har förändrat nationalekonomin mest? Vilka frågor har blivit viktigare – och vilka forskare har ännu inte fått det erkännande de förtjänar?

Finansmagasinets Jacob Hede samlade nationalekonomerna Erik Lindqvist och Olof Johansson Stenman för ett samtal om möjliga pristagare, men också om vart ämnet är på väg. Hela samtalet finns också att lyssna på i vetenskapsredaktionens podd Bakom siffrorna.

Vad betyder ekonomipriset till Alfred Nobels minne?

Erik Lindqvist: Mycket för den som får det, men också för forskarsamhället och för svensk nationalekonomi. Betydelsen är större än för de enskilda pristagarna.

Olof Johansson Stenman: Jag vill vidga det ännu mer. Det finns inget Nobelpris i samhällsvetenskap, så nationalekonomin har fått den rollen också. Och många av världens stora utmaningar är av samhällsvetenskaplig natur.

Erik Lindqvist: Nobelveckan är också ett trevligt avbrott i nyhetsflödet. Forskare kommenterar ofta olika frågor i medier, men det är sällan som fokus ligger på själva forskningen och upptäckterna.

Får ekonomipriset extra tyngd i en tid av kunskapsresistens och fake news?

Olof Johansson Stenman: Ja, eftersom det handlar om samhällsvetenskap. Det är där vetenskapen oftast går i klinch med politiken, och där man använder uppenbart ovetenskapliga påståenden. Det förekommer även i naturvetenskapen – kring vacciner finns fullständigt galna påståenden från ledande politiker, utan att nämna namn.

Ni forskar om olika saker. Påverkar det vem ni tippar?

Olof Johansson Stenman: Ofrånkomligen funderar man mer på sitt eget område, och då blir det lättare att se stora bidrag där. Men det finns ingen automatik. Ibland har jag föreslagit vinnare som gör helt andra saker än jag.

Erik Lindqvist: Jag håller med Olof. Det är klart att man har lättare att se saker som ligger nära en själv. Men ekonomipriset är brett och ska vara brett, det tror jag att alla tycker. Man hejar inte nödvändigtvis på sitt eget lag.

Era favoriter bland vinnarna sedan 1969?

Erik Lindqvist: Ett pris som låg mig varmt om hjärtat, och som många tänkte måste komma snart, var det till Joshua Angrist, Guido Imbens och David Card för fem år sedan. Metoderna de var med och tog fram har haft en otroligt stor påverkan på hur vi gör ekonomisk forskning.

Olof Johansson Stenman: Då tar jag ett som inte ligger nära min egen forskning: det helt nyliga till Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson. Det handlar om hur institutioner påverkar väldigt fundamentala frågor. Varför är vissa länder rika och andra fattiga, och vad kan man göra för att fler ska bli rikare?

Nationalekonomin har gått från teoribyggen mot naturliga experiment och kausala samband. Har det gått för långt?

Erik Lindqvist: Utvecklingen har definitivt gått ditåt, men teorin blir inte irrelevant. Även med naturliga experiment behöver man teori för att tolka data och dra slutsatser. Man behöver båda.

Olof Johansson Stenman: I grunden är det sunt. I dag lär man sig redan på gymnasiet att korrelation inte är kausalitet. Men fokus kan bli för ensidigt: om man inte kan identifiera ett tydligt kausalt samband tenderar man att värdera forskningen lägre. Är marknadsekonomin bättre än planekonomin på att skapa välfärd? De flesta tror det, men det går knappast att mäta säkert. Man måste kunna ta sig an stora frågor ändå, och Daron Acemoğlu, Simon Johnson och James Robinson är en viktig påminnelse om det.

Erik Lindqvist: Det priset är ett bra exempel på hur man har belönat något som ekonometriskt kanske är lite skakigt. Men frågan är viktig och man har gjort det så bra man kan. Flera av de priser jag tror kan komma snart har en tät koppling mellan teori och empiri.

Så vem förtjänar priset 2026?

Erik Lindqvist: Om jag ska välja något policyrelevant vore det David Autor på MIT, kanske tillsammans med Larry Katz på Harvard. David Autor har framför allt studerat hur teknologi ersätter arbetsuppgifter, så att efterfrågan på vissa yrken minskar. Förr bokade vi flygresan på en resebyrå, i dag gör vi det på nätet. Det är ett relevant exempel när vi funderar på hur AI kan förändra arbetsmarknaden.

Vad vet vi redan om AI:s effekter?

Erik Lindqvist: Det som är tydligt i data är att uppgifter som kan ersättas av en dator, som man kan skapa en rutin för, ersätts. Effekten på lönestrukturen är mindre tydlig, där pågår en levande debatt. Men när ekonomer diskuterar AI är det i det här ramverket de hamnar.

Olof Johansson Stenman: Jag har två förslag. Det första är Partha Dasgupta och Geoffrey Heal, inom miljö- och naturresursekonomi. Partha Dasgupta är mest känd, men Geoffrey Heal är minst lika viktig och analytiskt kanske den starkare. De var tidiga och lade grunden för mycket av teorin om hur vi använder naturresurser klokt. Det handlar inte i första hand om klimatet, utan om hållbarhet i bredare mening, som biologisk mångfald.

Det andra är Thomas Piketty och Emmanuel Saez, för forskning om ojämlikhet. Teorin om optimal beskattning, alltså hur man får så mycket omfördelning och så lite snedvridning som möjligt, byggde på James Mirrlees arbete, som var elegant men svårtolkat. Framför allt Emmanuel Saez förde teorin närmare empirin, så att man kan räkna fram en klok skattenivå. Dessutom har de samlat in väldigt mycket data om hur ojämlikheten har förändrats över tid. Det är kanske kontroversiellt, eftersom båda är tydliga vänstersympatisörer, men de vetenskapliga bidragen är väldigt viktiga oavsett vad man tycker om det.

Erik Lindqvist: Där skulle jag nog lägga till Raj Chetty och kanske Richard Blundell, med mer fokus på arbetsutbud än ojämlikhet. Men Emmanuel Saez skulle vara med i båda våra priser.

Olof Johansson Stenman: Den konstellationen köper jag också. Och David Autor har gjort jätteviktiga bidrag. AI exploderar och samhällsvetenskapen borde forska ännu mer om det, med tanke på hur enorma transformationer vi står inför.

Fler namn i luften?

Erik Lindqvist: Ett pris i handelsteori vore ganska troligt, kanske till Elhanan Helpman och Marc Melitz. Eller i empirisk industriell organisation, alltså hur man bedömer marknadsstrukturer utifrån data, där Ariel Pakes är det största namnet. Amy Finkelstein, som forskar om sjukförsäkringsmarknaden i USA, är möjlig men mindre trolig, eftersom analysen är specifik för det amerikanska systemet.

Det som gör spekulerandet svårt är att flera av namnen har arbetat mycket med tidigare pristagare, som David Autor med Daron Acemoğlu. Och i vårt ämne har ingen fått priset två gånger. Det gör ett sådant pris svårare att motivera.

Olof Johansson Stenman: Det finns flera som har gjort banbrytande insatser på olika områden, Paul Samuelson är det mest uppenbara exemplet. Men det är osannolikt att priset går till någon som redan har fått det.

AI, klimat, ojämlikhet – kan priset bli ett politiskt statement, som fredspriset ibland?

Erik Lindqvist: Jag tror inte det, man försöker hålla sig borta från dagspolitiken. Men policyrelevans är en del av hur stort ett vetenskapligt bidrag bedöms vara. Det handlar inte bara om att någon har varit smart och listig, utan om hur viktigt det är för samhällsdebatten.

Olof Johansson Stenman: Ofta inser man inte hur stort ett bidrag är förrän man ser vilken påverkan det har fått på samhället. Det gäller även naturvetenskapen.

Hur når forskningen ut utanför föreläsningssalarna?

Erik Lindqvist: Nobelkommittén gör ett väldigt bra jobb med att presentera priset lättfattligt för allmänheten. Sedan får vi andra göra så gott vi kan.

Olof Johansson Stenman: Vi har alla ett ansvar, inte minst i undervisningen, eftersom väldigt många passerar våra universitetsutbildningar. Men också i bredare kommunikation, inklusive poddar som den här.

Hur följer ni tillkännagivandet?

Erik Lindqvist: Jag brukar följa direktsändningen på Nobelprisets webbplats, och det kommer jag nog att göra i år också. Jag tycker att det är spännande och roligt.

Olof Johansson Stenman: Ibland sitter jag med en matlåda framför datorn, ibland med kolleger i kafeterian, om någon har ansträngt sig lite mer. Det blir alltid en del diskussioner bland kolleger om vem det blir i år, och man tycker förstås lite olika, som sig bör. Varje år är det spännande.