Därför utlöser ekonomipriset kontroverser
Ekonomiämnets natur, mellan vetenskap och politik, och många pristagares personliga engagemang i allt från klimatet till derivatmarknaden är grogrund för återkommande debatter.
Kritiken mot ekonomipriset kommer nästan lika regelbundet som priset självt. En återkommande invändning är att det inte är ett ”riktigt Nobelpris”, att ekonomi inte är vetenskap. En annan återkommande kritik hänger samman med ekonomiämnets, och särskilt nationalekonomins, nära koppling till politik. Men även hedgefonder och klimatberäkningar har skapat kontrovers under åren.
Nationalekonomen Lars Calmfors menar att ekonomi och samhällsvetenskap är lika viktiga som naturvetenskap, och kanske till och med svårare, eftersom mänskligt beteende påverkas av så många faktorer.
”Hur som helst är det en orimlig ståndpunkt att samhällsvetenskap är mindre vetenskaplig än naturvetenskap. Det är i stället forskning som måste bedrivas med delvis andra metoder”, skrev han i Dagens Nyheter 2015.
"En del val har varit kontroversiella av politiska skäl"
På senare år har de politiska kontroverserna varit färre, men 2022 års ekonomipris till bland andra Ben Bernanke, chef för Federal Reserve under finanskrisen 2008, blev omdiskuterat. Ben Bernanke kan kallas för lågräntepolitikens fader – en politik som just hade börjat ifrågasättas när priset delades ut.
2018 års pris till William D Nordhaus ”för att ha integrerat klimatförändringar i långsiktig makroekonomisk analys”, utlöste en kritikstorm. Samtidigt som William D Nordhaus belönades för att ha haft framsyntheten att integrera klimatet som en aspekt av makroekonomi, menade kritikerna att hans modeller i praktiken bidrar till att skjuta den nödvändiga omställningen på framtiden.
År 1997 belönades Robert Merton och Myron Scholes, ”för en ny metod att värdera derivatinstrument”. Året därpå kollapsade hedgefonden LTCM, som de båda grundat, och som under sina första år gav en årlig avkastning på över 40 procent.
Händelsen är pikant, men duons akademiska bidrag har inte ifrågasatts, menar Robert Östling, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan.
– När det gäller kontroversiella priser har priskommittén varit väldigt bra på att välja pristagare som inte är kontroversiella ur akademisk synpunkt. Det har nog gjorts få riktiga misstag. Men en del val har varit kontroversiella av politiska skäl, säger han.
Kritiken: En politisk eftergift
De två enda svenska forskarna som tilldelats ekonomipriset, Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, var inte bara forskare utan högprofilerade politiker och ministrar. Många tror att det var en politisk eftergift att ge halva priset till socialdemokraten Gunnar Myrdal samma år som Friedrich von Hayek fick det. En vänsterprofil balanserade en högerprofil.
Milton Friedman, förgrundsfigur i den så kallade Chicagoskolan, en neoklassisk riktning inom nationalekonomin, är ett ofta citerat exempel på kontroversiella pristagare. Men det som gjorde Milton Friedman kontroversiell 1976 var inte hans forskning, utan att han fungerade som ekonomisk rådgivare till den chilenska staten under Pinochetdiktaturen.
En samtida politisk nationalekonom som ibland förekommer i spekulationerna om möjliga ekonomipristagare är den franske vänsterinriktade nationalekonomen Thomas Piketty.
Politisk hållning är aldrig något som tas in i beaktande när forskningen utreds, förklarar Kerstin Enflo, professor i ekonomisk historia och ledamot i priskommittén.
– Det som belönas är inte politiska ställningstaganden, utan samhällsvetenskapliga framsteg och insikter. Ibland har människor svårt att skilja på insikterna som sådana och vad de har lett till i form av politik, eller hur de uppfattas politiskt. Men det är inte politiska resultat eller tolkningar som premieras, utan det vetenskapliga arbetet.