Ekonomipriset Alfred Nobel aldrig ville ha

År 1968 firar Sveriges riksbank 300 år. Som världens äldsta centralbank vill man markera jubileet och den dåvarande riksbankschefen Per Åsbrink har en plan. I hemlighet sonderar han terrängen, vinner stöd från Nobelstiftelsen och får dessutom godkännande från Alfred Nobels ättlingar. Nu skulle nationalekonomin få en egen plats på den mest prestigefyllda prisscenen, vid sidan av de fem ordinarie prisen.

Sverige var vid den här tiden ett föregångsland inom nationalekonomin. Redan från början spekulerades det i när Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin skulle få motta det nya priset.

Tidpunkten då nyheten presenterades var politiskt orolig. Samma månad – i maj 1968 – pågick revolten i Paris. Vänstervindar spred sig till Sverige, och det västerländska ekonomiska systemet var hårt ifrågasatt. Även vetenskapens ställning började diskuteras, berättar Nobelexperten och idéhistorikern Gustav Källstrand.

– Det fanns en motrörelse mot vetenskapen, som påminner om debatten i dag.

Vetenskapen hade visserligen bidragit till katastrofer som atombomben. Men efterkrigstiden hade ändå gett forskningen en i grunden positiv aura. Forskarna hade gått från att ses som hjältar och upptäckare under 1800-talet till att framstå som samhällsbyggare. Men på 60-talet började synen skifta.

Ett avgörande ögonblick var Rachel Carsons bok Tyst vår, som kritiserade myggbekämpningsmedlet DDT och startade den moderna miljörörelsen. Samtidigt visade mätningar att barn i USA bar spår av strontium-90, radioaktivt nedfall från pågående kärnvapentester. Parallellt växte en vetenskapsfilosofisk diskussion om vetenskapens sanningsanspråk.

– Man började på allvar diskutera vetenskapens skadliga potential. Nobelstiftelsen ville visa att man insåg risken för att vetenskapen kunde hamna i vanrykte när den användes destruktivt, säger Gustav Källstrand.

Genom ekonomipriset ville stiftelsen flytta fokus. I stället för att vetenskapen skulle uppfattas som ett hot ville man framhålla det vetenskapliga tänkandet som en väg till lösningar på de problem som teknikutvecklingen skapat.

– Man ville lyfta fram hur ekonomisk forskning kan visa på rationella och vetenskapliga sätt att hantera samhällsproblem.

Vad hade Alfred Nobel själv tyckt?

Från början var man tydlig med att det inte fick kallas för ett Nobelpris, eftersom det saknade stöd i Alfred Nobels testamente. Ändå hävdade riksbankschefen Per Åsbrink självsäkert när han presenterade priset för medierna att han ”mycket väl skulle kunna tänka mig att Alfred Nobel skulle ha tilldelat [nationalekonomin] ett pris om han hade skrivit sitt testamente i dag”, citerar Svenska Dagbladet i maj 1968.

– Det går naturligtvis inte att veta. Han kanske hade blivit förbannad, vem vet. Men argumentet var, och är fortfarande, att priset belönar rationellt tänkande som kan skapa nytta för mänskligheten, säger Gustav Källstrand.

Gabriel Söderberg, docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, menar däremot att Alfred Nobel själv sannolikt inte skulle ha skapat ett ekonomipris. I boken The Nobel factor, skriven tillsammans med Oxfordprofessorn Avner Offer, hänvisar han till ett brev där Alfred Nobel uttryckte att han ”hatade affärer med hela sitt hjärta”.

– Jag tror inte att han hade velat ha ett ekonomipris. Han var ganska hands-on och valde priser som var praktiska och applicerbara, säger Gabriel Söderberg.

Ideologisk slagsida

Enligt kritiker som Gabriel Söderberg och Avner Offer har nationalekonomin alltid haft politiska implikationer. Ekonomipriset har dessutom, menar de, haft en slagsida till förmån för marknadsekonomin. Ämnet gav visserligen samhällsbyggandet en vetenskaplig aura som socialdemokrater som Tage Erlander välkomnade. Med Stockholmsskolan och John Maynard Keynes fick ekonomin drag mot social ingenjörskonst. Men idén om den fria marknadens effektivitet återkom under 60-talet och slog igenom på allvar på 80-talet, säger Gabriel Söderberg.

– Då stod Ekonomipriskommitténs ordförande Assar Lindbeck och varnade för att samhället skulle gå under om vi inte helt bytte fot och införde total marknadsekonomi. Samtidigt gick de flesta priserna under den perioden till ekonomer som utvecklade teorier i linje med den agendan, säger Gabriel Söderberg.

Gabriel Söderberg och Avner Offer menar också att riksbankschefen Per Åsbrink delvis instiftade priset för att använda Nobelprisets status för att höja sig själv och sina kollegor. Från att ha varit politiska ämbetsmän så ville de framstå som objektiva experter på samhällsekonomi. På så sätt kunde Riksbanken stärka sitt eget oberoende gentemot Socialdemokraterna, som styrt Sverige sedan 1930-talet.

– Han hävdade systematiskt centralbankens oberoende, både mot regeringen och mot Socialdemokraterna. Att då associera sig med vetenskap blev ett viktigt sätt att skapa legitimitet, säger Gabriel Söderberg.

Gustav Källstrand tycker att resonemanget är intressant, men håller inte med om slutsatsen att ekonomipriset haft en politisk slagsida.

– Kritiken har funnits länge, och från olika håll. Vissa på högerkanten tycker att priset är vänstervridet, medan kritiker från vänster menar att det är högervridet, säger han.

Till skillnad från fredspriset, som Gustav Källstrand beskriver som uttalat politiskt och tydligt placerat till vänster om mitten genom sin betoning på mänskliga rättigheter, är det svårare att placera ekonomipriset på en sådan skala. Bland pristagarna återfinns både marknadsliberaler som Milton Friedman och socialdemokratiska ekonomer som Paul Krugman.

– Ett bra exempel är 1974, då Gunnar Myrdal och Friedrich von Hayek delade priset. Gunnar Myrdal var djupt förankrad i socialdemokratin, medan Friedrich von Hayek var nyliberalismens husgud, säger Gustav Källstrand.

Gunnar Myrdal var själv med och instiftade priset på 60-talet. När han fick dela det med Friedrich von Hayek blev han besviken.

– Han tyckte att priset inte hade blivit som han föreställt sig, att det var för politiskt, och föreslog att det borde läggas ner.

Efter hans kritik diskuterades frågan seriöst, men beslutet blev att behålla priset.