
Ekonomipristagaren Esther Duflo lämnar USA – för att påverka Europa
Ekonomipristagaren om fattigdom, vetenskapliga bevis och uppbrottet från USA
Esther Duflo har nyligen flyttat in på sitt nya kontor vid nationalekonomiska institutionen vid Zürichs universitet. De vita väggarna är fortfarande lite kala, men rummet, som fylls av mjukt höstljus från de stora fönstren, är redan hemtrevligt med böcker i hyllorna, datorskärmar som surrar och prylar utspridda här och där – bland annat sonens trombon i ett fodral på golvet.
Den franska nationalekonomen flyttade till Zürich med sin familj i somras efter decennier av forskning och undervisning vid Massachusetts Institute of Technology (MIT) i USA. Hon skräder inte orden när hon förklarar varför hon lämnade landet:
– Jag har exakt noll inflytande i USA. Där bryr man sig inte särskilt mycket om intellektuella, i alla fall inte nu. Så jag känner att det inte finns någonting jag kan göra för att påverka i USA. Ingenting.
Hur mycket inflytande kan nationalekonomer egentligen ha över samhällsutvecklingen? Frågan har följt Esther Duflo genom hela karriären. Redan som 21-åring fick hon i Moskva uppleva vilken makt ekonomer kan utöva – och vilka risker det innebär när deras självsäkerhet överstiger deras kunskap.
Maktens lockelse
Det var i början av 1990-talet och Ryssland kämpade med efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps. Esther Duflo hade kommit till landet för att undervisa i franska och skriva sin masteruppsats i historia, men fick också möjlighet att assistera de ekonomer som var rådgivare åt det ryska finansministeriet. På nära håll såg hon dem utforma den ekonomiska politiken, med privatiseringsprogram och åtstramningspaket som skulle få långtgående konsekvenser för det ryska samhället. Lärdomen bär hon med sig än i dag:
– Det är svårt att säga vad ekonomer bör och inte bör ge råd om, men ekonomer borde åtminstone vara mycket försiktiga med vad de vet och inte vet, och med vilket inflytande de har, säger hon.

Samtidigt anade Esther Duflo i Moskva det hon länge hade sökt: möjligheten att påverka. Fröet som fick henne att byta spår från historia till ekonomi var sått.
– Jag insåg att ekonomer har makt över politiska beslutsfattare och att jag skulle kunna göra skillnad som ekonom, trots att jag är akademiker, säger Esther Duflo.
Men insikten i Moskva föll i redan beredd mark. Drivkraften att göra skillnad hade funnits där långt tidigare.
– Redan som liten ville jag en dag förändra världen eller åtminstone hjälpa på något sätt, säger Esther Duflo.
Önskan växte ur det obehag hon kände inför kontrasten mellan sitt eget relativa välstånd och situationen för de krigsskadade barn hennes mamma arbetade med som volontärläkare.
Drygt tre decennier senare har Esther Duflo inte bara påverkat livet för människor i fattigdom. Hon har också förändrat det nationalekonomiska forskningsfält som hon valde att ägna sig åt: utvecklingsekonomi.
Europas nya magnet?
Vid Zürichs universitet vill Esther Duflo bidra till att göra den akademiska världen lite mindre USA-centrerad. Här har hon och Abhijit Banerjee startat Lemann Centre for Development, Education and Public Policy. Förhoppningen är att studenter som annars hade sökt sig till amerikanska toppuniversitet ska stanna i Europa, och att centret ska locka fler framstående forskare att följa efter.
Sätter fattigdomen på prov
Hon gjorde lärdomen från Moskva till en metod. Där hade ekonomerna varit alltför säkra på sådant de egentligen inte visste. Esther Duflos svar blev det motsatta: att inte uttala sig förrän effekten var uppmätt. Förebilden fanns inom läkemedelsprövningar.
Den amerikanske ekonomen Michael Kremer hade under 1990-talet använt randomiserade kontrollerade studier (RCT) för att analysera avmaskningsprogram för kenyanska skolbarn. Inspirerade av hans arbete vidareutvecklade Esther Duflo och hennes kollega Abhijit Banerjee, som hon senare gifte sig med, metodiken för att mäta effekten av biståndsinsatser.
Människor i fattiga områden delades slumpmässigt in i grupper. Vissa fick ta del av en biståndsinsats, medan andra fungerade som kontrollgrupp. Därefter jämfördes resultaten. Experimenten handlade om allt från att höja skolresultat till att få fler föräldrar att vaccinera sina barn. Principen var enkel, men långt ifrån alla var övertygade.
– I början stötte vi på motstånd. Vissa trodde inte att metoden skulle fungera, att den skulle vara för dyr, ogenomförbar eller att det var oetiskt att experimentera med människor på det här sättet. Men jag försökte aldrig övertyga dem som inte var övertygade, säger Esther Duflo.

I stället lät de resultaten tala. Experiment för experiment fick allt fler forskare och biståndsorganisationer upp ögonen för metoden. Det som började med åtta forskare och en handfull studier växte till en verksamhet med tusentals studier och blev det Esther Duflo beskriver som ”en rörelse”.
– Med tanke på hur det ser ut i världen i stort är det verkligen ett tacksamt uppdrag att vara utvecklingsekonom, eftersom det är ett område där det har skett verkliga framsteg under de senaste 30 åren, säger hon.
En stor del av framstegen kan kopplas till den organisation som Esther Duflo och hennes kolleger grundade 2003: Abdul Latif Jameel Poverty Action Lab ( J-PAL). Med resurser från bland andra Världsbanken och Interamerikanska utvecklingsbanken kunde studierna genomföras i allt större skala. Enligt J-PAL har programmen i dag nått miljontals människor.
– Programmen skulle inte ha existerat om vi inte börjat med ett experiment och de skulle inte kunna ha skalats upp utan evolutionen i arbetet med studierna.
Esther Duflo är ofta ute på fältbesök för att följa program som bygger på RCT-studier. Hon har nyss kommit tillbaka från ett besök i delstaten Bihar i östra Indien, där delstatsregeringen sedan 2018 driver ett program mot extrem fattigdom med J-PAL som rådgivare.
Omkring 210 000 hushåll har fått en inkomstbringande tillgång, exempelvis boskap eller ett litet företag, i kombination med utbildning, coachning, möjlighet att spara och ett mindre ekonomiskt stöd. En randomiserad utvärdering visar att deltagarnas månadsinkomster i genomsnitt var dubbelt så höga som inkomsterna hos jämförbara hushåll utanför programmet – och att effekterna kvarstår även efter att stödet har upphört. Nu anpassas modellen till fler delstater och kan enligt Esther Duflo nå en miljon människor.
– Jag tror att det här programmet är omvälvande, för fram till nu har det inte funnits någon tydlig bild av vad vi kan göra för att verkligen komma åt extrem fattigdom på ett varaktigt sätt. Det fanns en idé om att det finns så kallade fattigdomsfällor, men hur man bryter dem hade inte visats i någon större skala. Men här har vi ett mycket kraftfullt verktyg, säger Esther Duflo.
Så fungerar ett randomiserat fältexperiment
Randomiserade kontrollerade studier, RCT, har länge använts inom medicinsk forskning för att pröva nya behandlingar. Esther Duflo och hennes kolleger bidrog till att göra metoden central även inom utvecklingsekonomin. Forskarna delar slumpmässigt in deltagare i två grupper. Den ena får ta del av en insats, exempelvis gratis skolmat, vaccinationer eller ekonomiskt stöd. Den andra fungerar som kontrollgrupp. Genom att jämföra gruppernas resultat går det att uppskatta vilken effekt insatsen faktiskt har haft. Metodens styrka är att den kan skilja orsak från samband. Svagheten är att resultaten inte nödvändigtvis gäller på andra platser eller i större skala. Dessutom lämpar sig inte alla samhällsfrågor för experiment.
När experimenten inte räcker
Trots de goda resultaten är programmet i Bihar snarare ett undantag än ett typiskt exempel. Kritiker menar att just detta blottlägger modellens svaghet. Endast ett fåtal av de tusentals RCT-studier som genomförts har kunnat skalas upp med bibehållen effekt. Samma program kan ge olika utfall på olika platser, och även fungerande program kan fallera på grund av lokalpolitiska förhållanden, medger hon.
En annan invändning går djupare: metoden riskerar att styra forskningen mot det som är lätt att mäta snarare än mot det som är viktigast att lösa. Avmaskningsmedel är lättare att utvärdera än institutioner, handelspolitik eller ekonomiska maktförhållanden. Men så länge ingen har hittat ett säkert recept för ekonomisk tillväxt anser Esther Duflo att RCT-studier erbjuder ett effektivt sätt att hjälpa människor i fattigdom här och nu.
– Jag gick inte in i det här med en stark uppfattning att randomiserade kontrollerade studier är den enda lösningen för att bekämpa fattigdomen. Vi vet att det krävs olika insatser beroende på vilka aspekter av fattigdom man tittar på. Det finns frågor av makrokaraktär som inte lämpar sig för randomiserade kontrollerade studier. Någon behöver jobba med dem, men den personen är inte jag, säger Esther Duflo.

Även valet av vad som ska undersökas har ifrågasatts: resultaten går att mäta, men vilka experiment som genomförs bygger delvis på gissningar. Esther Duflo hoppas att forskarnas övertygelser inte styr, men medger att den mänskliga faktorn spelar in.
– Allt handlar om vad vi är intresserade av att fokusera på och vad vi tycker är viktigt. Det kan finnas döda vinklar och områden som därför lämnas outforskade, men de data vi samlar in visar åtminstone vad som inte fungerar.
Men att visa vad som inte fungerar kan också ha ett pris. Att stå fast vid obekväma resultat har kostat Esther Duflo popularitet, och få exempel illustrerar hennes beslutsamhet lika tydligt som den utvärdering av mikrokrediter som hon och Abhijit Banerjee presenterade 2015.
Resultaten slog hål på föreställningen att mikrolån skapade massföretagande, stärkte kvinnor och lyfte miljontals ur fattigdom. När studien presenterades blev missnöjet utbrett inom biståndssektorn.
Tilltron till data är en viktig del av förklaringen till Esther Duflos övertygelse. Resten vilar på hennes driv. Hon beskriver sig själv som tuff och menar att kvinnor inom forskningsfältet måste vara det för att bli hörda och tagna på allvar. Kanske är det därför ingen tillfällighet att hon är en av endast tre kvinnor som någonsin har tilldelats Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Priset fick hon 2019 tillsammans med Michael Kremer och Abhijit Banerjee.
Brytningen med USA
USA var länge den självklara platsen för en forskare av Esther Duflos kaliber. Men enligt henne förändrades förutsättningarna för att bedriva forskning radikalt när Donald Trump tillträdde som president. Pressen ökade på ledande amerikanska universitet som MIT och Harvard, samtidigt som forskningsfinansieringen mer generellt hamnade under press. För Esther Duflo blev utvecklingen ett tecken på hur skört systemet var. Hon insåg också att hennes eget handlingsutrymme hade krympt. Frustrationen över att inte längre kunna göra sin röst hörd fick henne till slut att bryta upp.
– När Donald Trump stoppade biståndskontrakt och kort därefter körde USAID genom flishuggen var jag till slut tvungen att fråga mig själv: Varför är jag här? Hur kan jag med gott samvete göra den typ av arbete jag gör i ett land som inte har någon som helst respekt för det?
Ekonomipriset gav henne en plattform, och nu använder hon den för att göra sin röst hörd i Europa.
Vid Zürichs universitet har hon och Abhijit Banerjee startat Lemann Centre for Development, Education and Public Policy. Esther Duflo menar att Europa redan borde ha byggt ett forskningsekosystem i nivå med det amerikanska. Nu vill hon bidra till att Europa ska bli den nya världsledaren.
– Att vi är här innebär att studenter som annars kanske hade åkt till USA för att studera nu är intresserade av att stanna här. Det bidrar till vårt försök att göra den akademiska världen lite mindre USA-centrerad. Samtidigt fungerar det faktum att vi är här lite som en magnet, som gör att även andra forskare vill komma hit, säger hon.
Esther Duflo föreläser också vid det prestigefyllda Collège de France i Paris, om allt från brister i Draghirapporten till fransk sjukvård och skola, inför uppemot 1 500 åhörare per tillfälle.
Ekonomipriset som förändrade utvecklingsekonomin
År 2019 tilldelades Esther Duflo, Abhijit Banerjee och Michael Kremer ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sitt experimentella sätt att bekämpa global fattigdom. I stället för att enbart söka övergripande förklaringar till varför länder är fattiga delade de upp problemet i mindre, empiriskt prövbara frågor.
Michael Kremer var en av pionjärerna under 1990-talet. Esther Duflo och Abhijit Banerjee utvecklade sedan metoden inom bland annat utbildning, hälsovård och kreditmarknader. Deras forskning bidrog till att förändra utvecklingsekonomin från ett område starkt präglat av övergripande teorier till ett där fältexperiment fick en central roll.
Från forskning till politik
Här finns en motsägelse. Hon kritiserar ekonomer som uttalar sig om sådant de kanske inte behärskar, men kliver samtidigt själv utanför sitt eget forskningsfält för att påverka samhällsdebatten. Hon har inga illusioner om att föreläsningarna ska förändra Frankrike, men hon vill ge en sammanhängande bild av vad som pågår i hennes hemland.
Engagemanget sträcker sig också bortom Europa. Esther Duflo argumenterar för att rika länder ska kompensera fattiga länder för en klimatskuld.
– Vi måste sätta fattiga människor och fattiga länder i centrum för klimatsamtalet. De är klimatförändringarnas främsta offer. De rika borde erkänna hur stora utsläpp de står för och vilket lidande det orsakar de fattiga, säger Esther Duflo.

Hon föreslår en förmögenhetsskatt på 3 procent för världens 3 000 rikaste personer, som enligt henne skulle ge 400 miljarder dollar per år. Därtill vill hon att företag världen över ska betala mer skatt, vilket enligt hennes beräkningar skulle ge ytterligare 300 miljarder dollar per år.
Det är långtgående förslag som hör mer hemma i den politiska debatten än i experimentens värld. På ett sätt framträder här en annan Esther Duflo än forskaren som byggde sin karriär på principen att inte uttala sig förrän effekten var uppmätt. Men det finns också en tydlig kontinuitet. Som 21-årig student i Moskva såg hon vad som kan hända när ekonomer har makt men saknar ödmjukhet inför den egna kunskapens begränsningar. Som forskare utvecklade hon en metod som skulle tvinga fram just den ödmjukheten. Och som ekonomipristagare i Zürich försöker hon nu använda sitt inflytande utan att förlora den ur sikte.
Enligt Esther Duflo är det bestående arvet inte nödvändigtvis en enskild studie eller ett enskilt förslag, utan ett sätt att ställa frågor: att testa innan något tas för givet och att ändra sig när resultaten talar emot.
– Även om alla mina vetenskapliga artiklar raderades skulle det ändå finnas kvar en rörelse som har satts i gång, och som i dag är mycket mer ambitiös och nyskapande än jag själv hade kunnat föreställa mig.
REFERENSER
Abdul Latif Jameel Poverty Action Lab. (2026). Government of Bihar, JEEViKA and J-PAL South Asia present impact evaluation findings from Satat Jeevikoparjan Yojana (SJY). Banerjee, A., Duflo, E., Glennerster, R., & Kinnan, C. (2015).
The miracle of microfinance? Evidence from a randomized evaluation. American Economic Journal: Applied Economics, 7(1), 22–53. DOI: 10.1257/app.20130533 Olken, B. A. (2020). Banerjee, Duflo, Kremer, and the rise of modern development economics. The Scandinavian Journal of Economics, 122(3), 853–878. DOI: 10.1111/sjoe.12418



