Ekonomiska modellerna visar: Tegnell hade inte fel

För fem år sedan fick pandemin världen att stanna. I januari 2020 stängde miljonstaden Wuhan i Kina.

Den nionde mars försattes hela Italien i karantän. Två dagar senare höjde Folkhälsomyndigheten i Sverige risknivån för samhällsspridning till ”mycket hög” och snart förbjöds allmänna sammankomster och offentliga tillställningar.

Trots att restriktionerna var relativt milda i Sverige blev pandemins påverkan både djup och långvarig. Sveriges BNP minskade med 3 procent under 2020. Hälften av alla företag rapporterade omsättningstapp på grund av pandemin och drygt 30 000 företag påstod att de var på gränsen till konkurs.

Staten satte in omfattande stöd. Kostnaderna för pandemistöden var drygt 136 miljarder kronor. Som jämförelse uppgick statens extraordinära kostnader för stöd till företag till 15 miljarder kronor under finanskrisen 2008–2009.

Utan de statliga korttids- och omställningsstöden skulle inkomstbortfallet blivit nästan dubbelt så stort har Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi och programchef vid Institutet för Näringslivsforskning, konstaterat.

– Men det fattade vi inte då, för vi saknade till en början data.

Hur gick det för ekonomin?

Hälsotalen kunde följas nästan i realtid, men hur gick ekonomin? Nu i efterhand konstaterar Daniel Waldenström att Sverige gjorde i stort sett rätt. Tillsammans med Nikolay Angelov, forskare vid Uppsala universitet, har han analyserat pandemins ekonomiska effekter för företag och individer i Sverige.

Waldenström och Angelov upptäckte att Skatteverkets månatliga register över företagens skatteinbetalningar och löneutbetalningar kunde användas för att göra bedömningar av konjunkturläget med kort tidseftersläpning.

– Vad gäller forskningsläget och förberedelser så skulle jag säga att det är bättre än vid pandemins start, säger Tom Britton, professor i matematik vid Stockholms universitet, som tidigt engagerade sig i forskningen kring pandemins effekter.

Han beskriver hur forskningen nu sker på flera fronter: man förfinar metoder för att under en ny pandemi avgöra vilka data som bör samlas in och hur man utifrån olika datatillgång kan avgöra hur mycket spridning som nu sker, hur många sjukhusinläggningar som kan väntas närmaste veckorna och hur läget kommer vara längre fram under olika antaganden om preventionsåtgärder.

– Detta görs ofta med data från pandemin, inte bara för att man vill grotta ned sig i den, utan för att det ju finns massa data, säger Tom Britton.

Till sommaren ordnar han för andra året i rad en sommarskola för personer med bakgrund inom statistik, epidemiologi, datavetenskap, matematik, fysik och sociologi/folkhälsovetenskap.

– Pandemiforskning kan nog huvudsakligen delas upp i två kategorier: vad som sker inuti kroppen – molekylärbiologi, medicin, immunologi, vaccionologi med mera – och hur spridningen sker i samhället. 

Nya modeller

Det är också denna tvärvetenskapliga forskning som gett upphov till nya modeller och en djupare förståelse för hur samhället och ekonomin och smittspridningen sammantaget påverkas av olika åtgärder.

För snart tre år sedan ordnade John Hassler, professor i makroekonomi vid Stockholms universitet, ett Nobelsymposium där makroekonomer och epidemiologer träffades för första gången.

– Vi ekonomer hade mycket att lära av epidemiologerna vad gäller smittspridning och virusets farlighet. Men vi ekonomer kan å andra sidan bidra med modeller som beskriver hur människors beslut om sitt beteende, till exempel om de går på restaurang eller äter hemma och träffar vänner i verkligheten eller via nätet, påverkas av pandemin och andra faktorer. Vi kan också bidra med modeller som beskriver kostnader och vinster med olika typer av åtgärder i ett bredare perspektiv än bara antalet som dör eller blir sjuka, säger John Hassler.

Symposiet gav insikter som lett vidare till ny forskning. Jonna Olsson, nationalekonom och forskare vid Handelshögskolan i Bergen, är medförfattare till en ny rapport där mikroekonomisk struktur integreras med epidemiologiska aspekter. De presenterar en modell som kan användas för att analysera och utvärdera policybeslut under pandemier.

– Det som utmärker modellen är att vi ser välstånd i ett större perspektiv. Vi väger in värdet av sociala kontakter. Enkelt uttryckt: att få träffa mormor, säger Jonna Olsson.

Några av modellens huvudresultat är att man utöver dödsfall och BNP måste ta hänsyn till socialt umgänge och fritid för att utforma en optimal policy. I modellens marknadsjämvikt anpassar äldre sitt beteende kraftigt för att undvika smitta, medan yngre inte ändrar sitt beteende lika mycket. Forskarna kallar det som skapas för intergenerationella konflikter.

– För de yngre var ju inte corona så farligt, men det var de äldre som drabbades av de yngres smittspridning.

När allt fler hörsammade restriktionerna, ekonomin bromsade in och människor stannade hemma, gick forskarna upp i stabsläge. Under pandemin var forskningen fokuserad på att rädda liv och minska smittspridningen. Efter hand har den alltmer inriktats på att utvärdera vad som kunde gjorts bättre.

– Vi lärde oss något. Nu kan vi modellera betydligt bättre och mer finkalibrerat. Vad kostar det att byta ett restaurangbesök mot att ses över zoom?

Modeller kan också vara ett verktyg för beslutsfattare när olika intressekonflikter ska vägas mot varandra. Modellen är komplex och de många formlerna är inget för en lekman.

Jonna Olsson försvarar komplexiteten med att de behövs för att dubbelkolla att man inte missat något. Sedan kan de enklare modellerna användas för att de är snabbare och begripligare.

– Alla modeller är fel, men vissa är mer användbara än andra, avslutar Jonna Olsson.