Elon Musks plan för mars – vision eller dyr illusion?

Människan kan, från och med denna dag, färdas varthelst i universum hennes sinne önskar och hennes uppfinningsrikedom förmår … till planeterna – förr snarare än senare – är hon nu säker på att bege sig.”

Det är 1969 och The Economist sammanfattar den eufori som miljoner människor känner när Neil Armstrong tar mänsklighetens första steg på en annan himlakropp. Solsystemet låg näst på tur – evigheten tycktes inom räckhåll. Så blev det inte. Sedan Apolloprogrammet avslutades 1972 har ingen människa varit längre bort från jorden än vad det är från Skånes sydspets till Treriksröset. Mellan Internationella rymdstationen och jorden är det lika långt som från Stockholm till Göteborg.

Det senaste decenniet har förändrat spelplanen. En revolution inom raketteknik, till stor del driven av Elon Musks kommersiella rymdbolag, har sänkt kostnaden för uppskjutningar dramatiskt – mätt i kostnad per kilo last till omloppsbana. Intresset för Mars, vår närmaste granne, har väckts till liv igen.

När Elon Musk talar om framtiden handlar det om överlevnad. Målet är att göra mänskligheten multiplanetär. Argumentet är krasst: förr eller senare drabbas jorden av en katastrof, och utan en självförsörjande koloni på en annan planet kan vår art försvinna.

Visionen driver vad som kanske är världens mest ambitiösa ingenjörsprojekt. All teknisk utveckling inom Elon Musks bolag – internetsatelliter, tunnelborrning, solceller, självkörande bilar, AI, energilagring och humanoida robotar – är i grunden pusselbitar i samma plan: att ge mänskligheten de verktyg som krävs för att leva bortom jorden.

En splittrad framtidstro

Bakom visionerna finns också en ekonomisk lockelse. Asteroider och månens yta tros rymma enorma mängder metaller – platina, nickel, kobolt och sällsynta jordartsämnen – till ett värde av biljoner dollar. En enda metallrik asteroid kan innehålla mer ädelmetall än all gruvdrift i mänsklighetens historia. Om tekniken för utvinning och transport blir lönsam kan rymden öppna en helt ny råvaruekonomi, där energi, data och mineraler bryts bortom jordens ekosystem. För investerare är det den sista verkligt orörda marknaden.

Men alla delar inte framtidstron. I en ny antologi, Mars and the earthlings: a realistic view on Mars exploration and settlement (Springer), ifrågasätter forskare från flera discipliner hela idén om att kolonisera Mars. De menar att visionen om en ”plan B” för mänskligheten bygger mer på teknisk optimism snarare än vetenskaplig realism.

Strålningen på Mars är dödligt hög, gravitationen för låg för att kroppen ska fungera normalt och avstånden gör psykologiska och logistiska kriser svårhanterliga. Att bygga en självförsörjande bas kräver material, energi och livsuppehållande system som ännu inte existerar.

Forskarnas invändningar handlar inte bara om tekniska hinder, utan om själva tanken att en expansion skulle lösa mänsklighetens problem. En Marskoloni, menar de, skulle vara helt beroende av resurser, kunskap och kommunikation från jorden under överskådlig framtid. Snarare än en ny början skulle den bli en extremt sårbar utpost, ekonomiskt och ekologiskt knuten till sin hemplanet.

Dessutom varnar forskarna för att människans exploateringsmönster riskerar att följa med till den nya världen – med konflikter, föroreningar och etiska övertramp som följd. Om det finns liv på Mars, skriver de, bör vi skydda det, inte konkurrera med det. Koloniseringen, menar redaktören Cyprien Verseux, är inte en lösning på jordens problem utan ett sätt att exportera dem.