Ensamheten har blivit min största vän

Den här texten publicerades ursprungligen i Sikt nummer 5.

Ensamheten, Bodil, ensamheten är människans största fiende!” sa morbror Erik när vi stod där på gårdstunet i snålblåsten någon gång på 1990-talet. Skrapet i hans röst och allvaret i blicken fick mig att stanna upp. Hans uppenbara vånda inför vinterns isolering stämde inte alls överens med min egen ensamhetsglädje och prioritering.

Lite handlar det förstås om skilda bakgrunder, tänkte jag då. När morbror Erik växte upp på den gård där han sedan stannade hela sitt liv hade han varit omgiven av åtta människor. Hela tiden hade både farföräldrarna, föräldrarna och de fyra storasystrarna funnits med. Den enes sysslor hade gått in i den andras både vad gällde arbete, omsorg, skola och fritid. Social tid/tillsammanstid fanns med i allt man gjorde, och i praktiken fanns det då vare sig plats eller tid för mer än korta stunder av ensamhet. Så annorlunda nu på hans ålders höst, då han rös inombords inför den kommande isoleringen och övergivenheten.

Man skulle kunna tro att vår nuvarande samtids sociala tid skulle vara väl undersökt och dokumenterad men så verkar inte vara fallet. Den är inte så lättdefinierad: ibland uppträder den som fristående i egen majestät men oftare är den invävd i olika aktiviteter. Var och en av oss har individuella preferenser vad gäller hur mycket social tid vi vill ha. Och samspelet på nätet kan ibland vara väl så socialt som ansikte-mot-ansikte-möten i levande livet. Så vad ska egentligen räknas som social tid/tillsammanstid, och går den ens att skilja ut?

Utifrån såväl Michel Foucaults Subjektets hermeneutik som egen erfarenhet tror jag mig veta att ju äldre man blir, desto viktigare blir det för en att betänka sitt liv. Det är inte gjort i en handvändning att få alla dessa årsringar och inre gestalter att integreras till ett samlat helt, en individ, det vill säga en odelbaring.

Tre andra ingångar till funderingar över social tid 1. Den första ingången utgår från ett vykort som jag gjorde år 1998, strax före min bok Tio tankar om tid 1999, den som blev en kioskvältare i den svenska kulturen.

I mina egna ögon står den bilden fortfarande för en relevant och människonära uppdelning av vad vi har vår tid till. Samtidigt är det slående att även om det till synes bara sitter just medmänniskor i fack nummer 2, finns det social tid i samtliga fack.

I lönearbetsfacket (fack nummer 1) möter du många människor inte bara i form av arbetskamrater utan också vid aktiviteter och resor möjliggjorda av din lön. Därtill kommer allt det indirekta (till exempel det dina skatteinbetalningar möjliggör för andra människors sociala tid). Etc, etc.

I egenarbetstidsfacket (fack nummer 3) med miljö, natur och prylar där hemma ingår det också social tid med barn och familj och vänner. Samt samvaro med alla dem du möter i ideellt arbete (som tränare på fotbollsplanen, till exempel), ute i naturen, etc.

I inombordsdelen (fack nummer 4) finns det inte bara böcker utan också bibliotekarier, medlemmar i din bokcirkel, människor du träffar på Linkedin och Facebook och många många fler.

Det finns ett slagord som lyder ”You man, be human!” Vilket vi människor uppfyller och det med råge utifrån den strävan vi har efter integrerad social tid i så gott som alla sammanhang.

Det andra perspektiveringen består av en räkneexercis som jag började i boken Tio tankar om arbete 2016 och som jag nu drar ett steg vidare:

I boken skiljer jag mellan tid för lönearbete, egenarbete, ideellt arbete/frivilligarbete och fritid.

År 2016 var egenarbetetstiden 27 timmar/vecka för kvinnor och 21 för män. Produktionen inom egenarbetet uppskattades i ekonomiska termer till en tredjedel av lönearbetets. Detta till trots ingår det inte i bnp:n.

Hur mycket lönearbetar vi egentligen? Nominellt 40 timmar i veckan (tror vi), men många tycker att de jobbar alltid. I realiteten lönearbetar vi mycket mindre än vi tror.

Visserligen jobbar vi måndag–fredag 8 av 24 timmar, det vill säga en tredjedel av dygnet. Men lördag–söndag är lediga, det vill säga sett över hela veckan utgör lönearbetstiden inte 33 procent utan bara 24 procent. Sedan arbetar vi inte på helgdagar och inte heller på semestrar, så sett över året upptar lönearbetet bara 20 procent. Sett över hela livet blir det ännu mindre. Det är få som uträttar något lönearbete över huvud taget under de dryga första och sista 20 åren av livet, sammantaget dryga 40 år, det vill säga ungefär halva livet. De 20 procenten lönearbetstid under arbetslivet blir alltså bara 10 procent ur ett livstidsperspektiv.

Summerat: Arbetslivsinsatsen på livstidsnivå är alltså inte högre än 2–3 timmar/dag, det vill säga den är ungefär i nivå med egenarbetstiden. Så sammanlagt arbetar vi kanske (i ett livsgenomsnitt) ungefär som de tidiga jägare och samlarna vilka sägs ha arbetat 4 timmar om dagen. Att vi ändå nästan knäcker oss på kuppen beror på alla praktikaliteter runt omkring som drar så mycket ork.

Vad säger nu allt detta om utrymmet för social tid? Jo, att det faktiskt både tillåts och ofta också är synnerligen omfattande.

Människan blir till tillsammans med andra. Rent existentiellt är ju var och en av oss beroende av ett WE för att få fatt på det egna ME:et och för att alls kunna leva och utvecklas tillsammans. Också sett mot bakgrund av det perspektivet blir det uppenbart att det är så gott som omöjligt att avgränsa social tid från annan tid i livet.

Vars och ens ”ME” vill inte och kan inte växelverka med alla tänkbara ”WE:n” på jorden även om detta numera är tekniskt möjligt. Kan då kanske dagens individuella vilsenhet och de ökande klyftorna mellan olika grupper vara ett tecken på att man numera använder sin sociala tid mer riktat, mer medvetet och mer konkret när man bestämmer sig för vilka WE:n som ska få växelverka med ens ME? Är det i så fall just sådana kvalitativa förändringar av ME–WE-samspelen som vi borde försöka förstå oss på snarare än att botanisera i den kvantitativa sociala tiden som visat sig så svårfångad och som kanske också i praktiken är tämligen ointressant?

Morbror Erik var ungefär 75 år när han sa det jag började den här artikeln med: ”Ensamheten är människans värsta fiende.” Hur är det då för mig, nu när jag till och med är äldre än vad han var då?

Ja, garanterat är det inte ensamheten som är min värsta fiende. De enda tillfällen då jag kan känna mig äkta ensam är när jag är omgiven av många människor, ofta efter det att jag har presterat något publikt. Den känslan (som jag alltså haft all anledning att fundera över) tror jag kommer sig av att jag då för en stund tappat taget om min inre samvaro med mig själv och att jag ännu inte hunnit återvinna denna. Den ensamheten utgör ett synnerligen obehagligt tillstånd och jag tar till allehanda knep för att snabbast möjligt ta mig ur det och förena mig med mig själv, vem nu det är.

Där inne är jag nämligen aldrig ensam. Där finns många av de människor som står eller stått mig nära i livet. Inte bara familj, nära vänner och tidigare och nuvarande arbetskamrater utan också medmänniskor som påverkat och påverkar mig i vad jag känner och tänker. En del av dessa har jag ”bara” mött som gestalter i böcker, företrädesvis skönlitterära. Också de utgör en sann guldgruva och ingår i min närkrets. I levande livet hinner man ju inte träffa så många människor. Just därför är det så oerhört berikande att i böcker kunna möta en myriad av utmejslade personligheter och skeenden och kunna ta emot all den närhet de erbjuder utan att detta kräver någon som helst motprestation från min sida förutom denna att aktivt inlemma dem i min egen inre värld. Där jag ju också har fullt upp med att integrera alla mina egna tidigare årsringar.

Som du märker skiljer jag inte en immateriell samvaro från en fysisk och inte heller direktkontakter i tid och rum från de asynkrona och avståndsöverbryggande. Till en del kan det ha att göra med min personlighet – också som barn var jag något av en semieremit. Om tillfälle gavs, vill säga, vilket inte var så ofta – på den tiden hörde det introverta garanterat inte till dygderna.

Men tänk om en tidsresa hade varit möjlig, tänk om jag hade kunnat möta den 75-årige Erik nu och hade kunnat svara honom med: ”Men morbror Erik, ensamheten har ju blivit till min största vän, mer nu än någonsin tidigare i livet!” Jag tror att jag skulle kunnat förklara för honom på mitt sätt, och jag tror att han skulle kunnat och velat förstå på sitt sätt. Och vi hade garanterat velat lyssna på varandra, så vi hade gett samtalet tid. Mycket tid.