Essä: Källan till nordisk lycka: förmågan att glömma

I dag kan uttrycket never forget ses som både ett tvingande påbud och ett normativt trumfkort. Bakgrunden är givetvis Förintelsen: idén om att hågkomsten av den skulle kunna förhindra liknande händelser i framtiden. Som historiker har man lätt att förstå dynamiken, att vilja ta fram och beskriva tragedier, orättvisor och förtryck som döljs i det historiska mörkret för att belysa i samtidens obarmhärtiga ljus.

Men detta har också lett till en besatthet som fått destruktiva politiska uttryck: länder som hänger sig åt en revanschistisk strävan att återerövra förlorad mark; minoriteter som gör anspråk på gottgörelse för majoritetssamhällets historiska synder.

I det perspektivet utgör de nordiska länderna, inklusive Sverige, undantag. I stället för att likt ett Ryssland, ett Ungern, ett Serbien eller ett Palestina hänge sig åt politiserat ressentiment, har de nordiska länderna lyckats med konstycket att glömma – i stället för att komma ihåg. De nordiska länderna har i stället vänt blicken mot framtiden – och därmed mot lyckan. Likt en människa som vaknar upp och omedelbart glömmer nattens mardrömmar för att i stället blinka mot solljuset och tänka på vad den nya dagen har att erbjuda.

Den danske historikern Uffe Østergaard brukade dra ett skämt när vi arbetade tillsammans på 1990-talet. Det var i samband med det jugoslaviska inbördeskriget – ett blodigt krig som ledde till landets upplösning i etniskt definierade småstater. Han älskade att provocera oss andra, mer allvarsamma, kollegor som var djupt bekymrade över denna utveckling med att utbrista:

Skåne är Danmarks Kosovo! Första reaktionen var alltid att skratta åt det absurda i detta påstående. Alla visste ju att Danmark med sin fryntliga och lättsamma kultur, i stort sett utan militär och vapen, inte hängav sig åt aggressiv utrikespolitik. Men sedan, vid lite eftertanke, insåg vi andra att Uffe faktiskt hade en intressant poäng. Skåne var ju verkligen Danmarks hjärtland: bördigt, rikt, i Köpenhamns omedelbara närområde. Förlusten och försvenskningen av Skåne var ingen liten sak som berörde något marginellt område i Danmarks utkant. Det var som om Sverige skulle ha förlorat Sörmland eller Uppland.

Att Danmark ”glömt bort” Skåne, att Sverige inte ältar förlusten av den östra rikshalvan efter 1809, att finländarna hanterat den ryska annekteringen av Karelen med jämnmod och att norrmännen inte tjatar om Jämtland, Härjedalen och Bohuslän är remarkabelt. Ur ett jämförande perspektiv är det nästan inga andra länder som hanterat förluster på det sättet. Vad de nordiska länderna har lyckats med är i stället att gå vidare, att tämligen osentimentalt lämna gårdagens förluster bakom sig.

Nyckeln har varit framtidstron. I Sveriges fall kom man att se sig som ”framtidsfolket”, som en svensk valaffisch från 1936 uttrycker det. Detta framåtblickande kan härledas till Stockholmsutställningen 1930, men också till den starka ställning som äktenskapet mellan ingenjörskap och entreprenörskap fick i Sverige under den 100-årsperiod av rekordstor ekonomisk tillväxt som kännetecknade Sverige mellan 1870 och 1970. Fokus kom att ligga på uppfinningar, ingenjörskap och entreprenörskap, på en symbios mellan industri och demokrati, välstånd och välfärd.

Sverige kunde, liksom de andra nordiska länderna, gå vidare med sin nationella stolthet intakt trots sin krympande geografi, med 1600-talets stormaktstid bara som ett avlägset minne.

Denna framtidsfokuserade litenhet har översatts till gigantiska anspråk i andra hänseenden. Sverige kom redan på 1930-talet att uppfattas – såväl inom Sverige som utomlands – som en ”modell”. I paritet med stora stater som Frankrike och USA utmärkte sig Sverige genom att torgföra sin egen partikulära kultur och sitt extremt distinkta samhällskontrakt som en progressiv universalism med giltighet även för andra länder.

I det avseendet stack Sverige redan tidigt ut i ett bredare europeiskt perspektiv. Tillsammans med USA var det ett av få länder som inte ägnade sig åt antimodernism och en nostalgisk, tillbakablickande föreställning om förlust, nedgång och förfall – i synnerhet under mellankrigstidens Europa. En radikal och orädd modernism blev en bärande del av svensk nationell identitet.

Detta var en tankefigur som även gick på export med stor framgång. I böcker som David Jenkins Sweden: the progress machine (1969) och Richard F. Tomassons Sweden: prototype of modern society (1970) kom tanken om Sverige som världens mest moderna land att lanseras, oftast med entusiasm och även viss avundsjuka.

Även svenska intellektuella anslöt sig till tesen om Sverige som den progressiva modernismens hemort i världen. År 1984 kom detta till uttryck i ett specialnummer om Sverige i den ledande amerikanska tidskriften Dædalus. Sverige presenterades av Arne Ruth, dåvarande chefredaktör och chef för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, som ”the second new nation” – det vill säga precis bakom den ”första” moderna nationen: USA. Och ett tjugotal år senare visade SVT serien Världens modernaste land med Fredrik Lindström som programledare.

Att investera i framtid och modernitet i stället för att gräva ner sig i gamla oförrätter har åtminstone vid en första, möjligen naiv, blick gett goda resultat. De nordiska länderna hör till dem som oftast placerar sig i toppen av globala listor som mäter tillit, lycka, välstånd, demokrati, frihet och mycket annat som värderas positivt.

De nordiska länderna har i det stora hela hållit sig borta från att låta historiska förluster och oförrätter vända blicken bort från de framsteg och förbättringar som modernism och framtidstro har erbjudit. Inte minst har man förmått hålla potentiella interna nordiska konflikter på behörigt avstånd. Även potentiellt infekterade händelser, som Norges frigörelse från Sverige eller frågan om det svenskspråkiga Ålands ställning som finskt eller svenskt territorium, har lösts på fredlig väg.

Nyckeln har, med andra ord, varit förmågan att glömma – alltså motsatsen till never forget. Så många andra länders olycka kan, å andra sidan, spåras till en självdestruktiv, tvångsmässig fixering vid kollektiva minnen, som i bästa fall leder till tyst bitterhet och en känsla av att vara förorättad och i värsta fall till utåtagerande krig.

Den modernistiska andan har fört med sig mycket gott. Volvo kom att ersätta Engelbrekt; modernitet puffade bort historia; betoningen på tämligen sträng uppfostran fick ge vika för en idealisering av ungdom, frihet och framtid. Vinsterna med denna utveckling och dessa ideal var stora. Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att bli ett av de rikaste; unga människor kunde undfly patriarkala och hierarkiska sociala strukturer, inte minst inom familjen, som blev alltmer individualiserad.

Samtidigt innebar modernismen att blicken vändes bort från de historiska rötterna, från banden som kopplade ihop generationer. Med tiden kom man att ta de sammanhållande krafterna för givna, vilket inte var helt orealistiskt givet att de som ledde samhället ännu hade fostrats i en annan tid, utifrån de gamla bildningsidealen i en skola där kunskap premierades – och då inte bara teknisk kunskap utan även humanistiska ideal och idéer. Så hur ska Sverige få tillbaka kopplingen till sin historia – utan att samtidigt förlora det som gjort landet unikt och framgångsrikt? Det låter som en omöjlig uppgift.

Här kan vi dra lärdom av historikern Tony Judt som i Postwar: a history of Europe since 1945 (2005) menade att glömskan var en grund för att kunna återskapa Europa efter andra världskriget. Genom att se framåt snarare än att upprepa misstagen efter första världskriget – då man bestraffade Tyskland med ett skuldbeläggande skadestånd som bäddade för Hitlers revanschism.

Enligt Tony Judt krävde det att den konstruktiva, framåtblickande glömskan filtrerades via ett historiskt raster. Genom att absorbera en mer subtil och kreativ näring och lärdom från det förflutna kunde kontinenten efter 1945 både ”glömma” och ”komma ihåg”. Bakom glömskan drog man samtidigt lärdom av ett delvis glömt, delvis gömt förflutet. Man lät minnet av demokrati, frihet och handel dominera över lusten att bestraffa.

Kanske är det av dessa skäl nu dags att ha två bollar i luften även i det samtida Sverige. Som debatten om en kulturkanon för Sverige har visat är en sådan balanserad hållning till både en framåtlutad modernism och en eftertänksam förståelse för våra historiska rötter inte helt enkel eller okontroversiell.

Men i min mening behöver vi förstå och förmedla de beständiga, historiskt präglade kulturella element som utgör basen för vårt framtidsorienterade självförtroende. Tankefigurer som med lätt hand omfamnar både historikerns visdom och ingenjörens lust till förändring. Och som omfamnar den sköna värld som skymtar i framtiden – utan att helt tappa siktet på det subtila arv som skänker oss en viss historiskt formerad ordning i framtidens kaos.

Dessa är frågor som i dag har blivit alltför aktuella igen. Kriget har kommit tillbaka till Europa och på ett sätt som påminner om de allierade vinnarnas felsteg efter första världskriget. Natoländernas arrogans efter Sovjetunionens fall stimulerade en paranoid revanschism som Vladimir Putin med tiden utvecklade till perfektion. Hans historiska narrativ om Rysslands eviga anspråk på Ukraina ställdes mot ukrainarnas egna berättelser om förluster och underkastelse.

Även i Kina ser vi hur historiskt präglade idéer om västerländsk förödmjukelse landar i den förorättade stormaktens förment legitima anspråk gentemot Taiwan och Tibet – anspråk som kolliderar med Taiwans och Tibets egna föreställningar om sin rätt till suveränitet. Alla tycks åter vilja ”komma ihåg” och utifrån denna bitterhet formulera aggressiva krav på andra länders territorium. Att hantera sådana krav är svårare än att nå kompromisser kring samtida konflikter om, till exempel, mineraler och andra konkreta resurser.

Att ge efter vore att ge upp, att visa vit flagg, att förödmjuka sig. Bara en framåtblickande optimism skulle kunna lösa upp den gordiska knut som detta fatala minne skapat. Men det skulle kräva ledarnas visdom – något som tycks utmärka sig främst genom sin frånvaro.