Fäbojäntan till Dramaten: ”Problemet är att det är kult och camp”
Kulturjournalisten Kristofer Andersson gästar Mammons rike för att reda ut om samtidskonsten verkligen blivit tråkig, om Martin Luuk har gått in i sin mest on brand-fas hittills och varför Fäbojäntan plötsligt ska upp på Dramaten.
Porrindustrin i världen sägs omsätta över 100 miljarder dollar årligen – och pengar är ett klassiskt incitament för att få folk att göra vad som helst. Kanske är det just därför som Dramaten väljer att sätta upp den gamla svenska porrfilmen “Fäbojäntan” i vår.
– Kul att de väljer att sätta upp en klassiker. Jag hoppas bara att man inte gör narr av den, säger Åsa Linderborg i senaste avsnittet av Mammons rike.
Det är ÖFA-kollektivet – en löst sammansatt grupp av skådespelare, dansare och konstnärer – som fått uppdraget att blåsa nytt liv i den klassiska p-rullen. Kollektivet har tidigare satt upp Jean M. Auels ”Grottbjörnens folk” och Jane Austens ”Stolthet och fördom” på samma scen.
Veckans gäst i Mammons rike, kulturjournalisten Kristofer Andersson, är dock inte lika positiv till Dramatens planer som Åsa Linderborg är.
– Problemet är att det är kult och camp, två saker att förakta. Jag misstänker, och det här är mina fördomar – det kanske blir jättebra, att man sätter det här filtret av kult och camp på föreställningen. Och det är ett jättebra filter om man inte vill riskera någonting över huvud taget, säger Kristofer Andersson.
Fäbojäntan släpptes 1978, vilket var slutet av den tidsperiod som kallas ”den svenska synden”. Ett begrepp som tillkom på 50-talet efter att filmer ”Hon dansade en sommar” och ”Sommaren med Monika” fått stort genomslag världen över. Men det var filmer som ”Nyfiken, gul” av Vilgot Sjöman och ”Ur kärlekens språk” som verkligen cementerade begreppet. Och som var otroligt viktiga för den svenska filmhistorien.
– De filmerna gjordes som ett experiment för att utmana den svenska censuren. Mycket av den porr som gjordes då, eller sexualupplysningsfilmer som “Nyfiken, gul” gjordes för att testa staten. Så därför har de haft en otroligt viktig betydelse för alla som tror på yttrandefrihet och den fria konsten, säger Åsa Linderborg.