Fartyget väckte politisk storm: ”Skeppsvrakens heliga graal”

Det var eftermiddag den 8 juni 1708. Kapten Don José Fernández de Santillán på det spanska flaggskeppet hade fått ett av imperiets mest betydelsefulla uppdrag. Han skulle leda Tierra Firma-flottan, ”Silverflottan”, från Sydamerika tillbaka till Spanien. Armadan bestod av 17 fartyg och ombord fanns flera års samlade rike­domar från Nya världen – silver, guld, ädelstenar och andra dyrbarheter. Och det var San José som bar den överlägset största delen av rikedomarna.

Hemma i Spanien, ett imperium på dekis, väntade kung Filip V otåligt på flottans ankomst. Sedan mitten av 1500-talet hade rikedomarna strömmat in från de sydamerikanska guld- och silvergruvorna och byggt det spanska imperiet – ett av de största och rikaste världen dittills skådat. Men det hade börjat hacka i maskineriet: flödet av ädla metaller från Sydamerika hade uteblivit under senare år. Fientliga flottor och pirater var ett ständigt hot. Flottan med San José var den första på drygt tio år och kungens order var tydlig: lasta ombord ”allt mitt guld och silver … utan att förlora tid”. Nu var flottans last så värdefull att den i bästa fall skulle kunna bidra till att förändra maktbalansen i det spanska tronföljds-kriget som rasade i Europa, det som kallats det första verkligt globala kriget. 

De skatter som flöt ymnigt från Sydamerika var livsnerven i det spanska imperiet. Men rikedomarna hade förvärvats på bekostnad av otaliga människors liv. Kontinentens ursprungsbefolkning slet i dödliga guld- och silvergruvor på uppdrag av sina förtryckare. Redan på 1550-talet beskrev missionären Domingo de Santo Tomás gruvorna som ett ”helvetesgap som varje år slukade tusentals oskyldiga och fredliga indianer”. Varje mynt i lastrummet på San José var fläckat av blod. Och skatten på flaggskeppet var ämnad att finansiera fortsatt blodsutgjutelse i Europa och att betala för gevär och kanoner som skulle slita sönder engelska, holländska och tyska infanterister.

Därför gjorde andra allt för att sätta stopp för Silverflottan.

Det försvunna flagskeppet

Kaptenen på San José visste att engelska fartyg patrullerade farvattnen utanför den sydamerikanska kusten. Men om han bara lyckades nå den skyddade hamnen i Cartagena, i dagens Colombia, skulle flottan vara i säkerhet. Innan de hann fram dök fyra engelska skepp upp vid horisonten.

Det blev en våldsam sjöstrid. Det engelska linjeskeppet HMS Expedition, beväpnat med 70 kanoner och under befäl av kommendör Charles Wager, gick till anfall mot San José, som var utrustat med något färre kanoner.

Kanonkulor slet sönder skrovplankor, master och människokroppar. Trä splittrades till dödliga projektiler och luften fylldes av krutrök, eld och skrik. Under mer än en timme duellerade fartygen på nära håll. Vad som sedan hände vet ingen med säkerhet. Mörkret hade fallit. Röken låg tät över havet. Plötsligt hördes en våldsam explosion från San Josés inre. Tryckvågen kändes på det engelska angripande fartyget. Ett eldklot steg upp mot himlen från den spanska galeonen. Kort därefter blev allt tyst.

När dimmorna till slut skingrades var skeppet borta. Där det nyss hade kämpat för sitt liv återstod endast vrakdelar som flöt omkring på det mörka vattnet. Några få unga sjömän klamrade sig fast vid spillrorna. San José hade sjunkit på bara några minuter med omkring 600 man ombord och lastrummet fullt av skatter.

Det finns inga bevarade exakta uppteckningar över lasten. Därför kan historiker och andra bara gissa hur mycket guld och silver skeppet hade på sin sista resa. Uppskattningsvis hamnade mellan sju och tolv miljoner antika mynt tillsammans med flaggskeppet på havets botten, utöver alla andra värdesaker. 

Legenden lever vidare

Och det försvunna flaggskeppet har under århundraden utövat en magnetisk lockelse. Otaliga expeditioner har sökt efter vraket – men länge utan framgång. Legenden om San José växte. Spekulationer och rykten gjorde att uppskattningarna av den försvunna skattens totala storlek ökade stadigt under århundradenas lopp. Omräkningar till dagens penningvärde brukar landa på omkring tio miljarder dollar. Eller mer. 

Särskilt slog legenden rot i Colombia, där generationer drömde om att hitta skatten på havsbotten utanför Cartagena – fantasier förstärkta av tanken på att återta de rikedomar som plundrats av de koloniala förtryckarna. Drömmar av den typen spelar en nyckelroll i romanen Kärlek i kolerans tid, av den Nobelprisbelönade colombianske författaren Gabriel García Márquez. Bokens kärlekskranka huvudperson, Florentino Ariza, drabbas av en överväldigande längtan att bärga den sjunkna skatten så att hans älskade ”skulle kunna bada i ett regn av guld”. 

Så plötsligt, i december 2015, twittrade Colombias dåvarande president Juan Manuel Santos: ”Fantastis­ka nyheter: Vi har hittat galeonen San José!” Presidenten hyllade upptäckten som en av de ”viktigaste i mänsklighetens historia”. Men så mycket mer ville han inte avslöja. Inte var vraket fanns och inte vem som låg bakom upptäckten. Allt som hade med San José att göra, sade han, var hemligstämplat. Däremot intygade han att upptäckten var ett samarbete mellan den colombianska regeringen och ett internationellt team av forskare ”på högsta nivå”.

Några dagar senare lyfte presidenten något på förlåten och berättade att han för en tid sedan hade uppvaktats av en Ernest Hemingway-look-alike, med vitt skägg och ärrat ansikte. Den skäggige mannen hade vecklat ut och visat honom en tidigare okänd antik karta. Med stor entusiasm berättade han att den tillsammans med annan information avslöjade var sjöslaget utanför Cartagena hade stått och var San José nu vilade på havsbotten. 

Presidenten hade redan i valrörelsen sagt att han skulle lösa de stridigheter som omgärdat San José i årtionden. Den Ernest Hemingway-liknande mannen övertygade honom. Han var kubansk-amerikan, tidigare en av Fidel Castros nära medarbetare, men han var ingen skattjägare ute efter pengar. Liksom president Juan Manuel Santos drevs han av vrakets historiska värde. Mer kunde presidenten inte avslöja. 

Konfliktladdat fynd

Om Juan Manuel Santos hoppats att upptäckten skulle bli en enkel triumf, som ett monument över hans framgångsrika ämbete, insåg han snart att det skulle bli precis tvärtom. Chockvågor skakade den lilla men entusiastiska världen av vrakjägare och marinhistoriker efter nyheten om att vraket hittats. Fyndet jämställdes med Tutankhamons grav. Och som svampar ur jorden poppade intressenter upp som gjorde anspråk på skatten och en dragkamp om rättig­heterna till fyndet tog fart, en kamp som fortfarande pågår. 

Få arkeologiska fynd har skapat lika många konflikter som San José. 

I den nya boken Neptune’s fortune följer och blottlägger den amerikanske författaren Julian Sancton turerna kring ”skeppsvrakens heliga graal”. Här finns alla ingredienser för ett äkta äventyrsdrama, kryddat med anklagelser om lögner och svek. Vraket efter San José har blivit en bricka i ett politiskt spel med internationella intriger. Men den viktigaste karaktären i berättelsen är den mystiske Ernest Hemingway-liknande figuren. 

Det stod snart klart att bakom upptäckten låg den kontroversielle marinarkeologen Roger Dooley. Han föddes i USA men emigrerade som tonåring tillsammans med sin familj till Kuba 1957 och hamnade snart mitt i Fidel Castros revolution. Där sökte han sig till havet och livet under ytan. Fascinerad av den dolda värld han mötte blev han en skicklig dykare. De många skeppsvrak han stötte på inspirerade honom att studera marinarkeologi. Roger Dooley jobbade under en period i Kubas statliga marin­arkeologiska bolag Carisub, som grundades av Fidel Castro. Uppdraget var att söka efter historiska vrak längs Kubas kust och bärga koloniala skatter. Allt för att finansiera Fidel Castros nationella projekt. 

Arbetet tog Roger Dooley till Archivo General de Indias i Sevilla, en labyrintisk skattkammare av arkivhandlingar som sträcker sig tillbaka till det spanska imperiets begynnelse. Arkivet är inrymt i en ståtlig tvåvåningsbyggnad från 1600-talet. Här finns handlingar som redogör för varje erövring, varje uns av guld och silver som plundrats från Nya världen, varje fartyg som skickats över Atlanten och varje fartyg som inte återvände.

Kulmen av frenesi

I mitten av 1980-talet satt Roger Dooley i arkivet då han stötte på ett märkligt dokument: en hopsydd samling brev om flaggskeppet San José. När han läste om de dramatiska omständigheterna kring dess förlisning blev han som förtrollad. Han gjorde det till sin livsuppgift att hitta vraket. Han lämnade Carisub, under protester mot deras metoder, och gav sig ut på en hisnande resa för att finna det. 

Roger Dooley är urtypen för en besatt eldsjäl, med ett tunnelseende där allt annat än målet suddas ut och blir ovidkommande. Personlig ekonomi, hälsa och relationer kommer i andra hand. Blicken hela tiden på bollen. Efter nästan 30 års forskning och arkivfynd runt om i världen kunde han ringa in ett sökområde där han var säker på att San José skulle gömma sig. Han lyckades locka en finansiär till sökprojektet, en brittisk hedgefondsförvaltare, och med sin envetna energi till sist också övertyga Colombias president. 

Det nystartade företaget Maritime Archaeology Consultants med färska pengar från den brittiske finansiären, utsåg Roger Dooley till forskningschef. Tillsammans med den välrenommerade amerikanska forskningsinstitutionen Woods Hole Oceanographic Institution skulle de genomföra en kostsam och högteknologisk sökoperation. Sommaren 2015 satte de i gång. En självgående undervattensrobot började finkamma botten i det sökområde som den då 70-årige Roger Dooley ringat in. Och det gick som det brukar. Först ingenting. Ändlösa timmar av tom havsbotten genomsöktes. Roger Dooley påminde sig själv om vrakletares mantra: att inte hitta det man söker är en framgång. Det minskar området där objektet måste finnas. 

Och till slut lönade sig det outtröttliga sökandet. Efter veckor av långtråkig kartläggning av ödsliga sediment noterade instrumenten plötsligt avvikelser på botten, uppenbarligen mänsklig verksamhet 600 meter under ytan. Bilderna från botten visade föremål som ingen sett på hundratals år. Spanska bronskanoner, keramik, glasflaskor, kinesiskt porslin. Och guld och silver – mynt och stavar av ädelmetall glittrade på botten. 

För Roger Dooley var det uppenbart att han nått sitt mål. De hade hittat den legendariska galeonen San José. Men det innebar också att han gjort sitt. När president Juan Manuel Santos presenterade fyndet blev Roger Dooley en bifigur i historien om vraket. Andra tog villigt plats i rampljuset. 

En infekterad tvist

Spanska myndigheter räckte snabbt upp handen. Bara dagar efter att upptäckten offentliggjorts anmälde spans-ka kulturministern landets intresse för att hjälpa till att bärga vraket. Han påpekade samtidigt att ett krigsfartyg förblir nationens egendom även efter att det sjunkit, oavsett hur lång tid som har gått – allt enligt internationella överenskommelser och principer. President Juan Manuel Santos och den colombianska staten kunde självsäkert avfärda det spanska kravet. Vraket låg inom gränserna för nationens egna vatten och de hade inte undertecknat Unescos konvention om skydd av kulturarvet under vatten som spanjorerna hänvisade till. 

Men det var bara början på det som beskrivs som en av världens mest komplicerade kulturarvstvister. En juridisk konflikt som sträcker sig över flera länder och internationella domstolar. 

Vattnen utanför Colombias kust har kallats världens största skeppskyrkogård. Mer än 8 000 spanska fartyg tros ha gått förlorade under kolonialtiden. Att sjunka i strid, som San José gjorde, var sällsynt. De flesta förliste när de kastades mot rev och grund under stormar. Och spanjorerna gjorde sitt bästa för att bärga så mycket som möjligt från de förlista fartygen. Slavar och ursprungsfolk tvingades utföra den farliga uppgiften, ofta med dödlig utgång. De vrak som inte kunde nås förblev oåtkomliga fram till andra hälften av 1900-talet.

Efter nyheten om upptäckten av San José dök det upp en grupp amerikanska vrakjägare – en konstellation av äventyrare, rika finansiärer och kända Hollywoodprofiler – som hävdade att de hittat San José redan 34 år tidigare och hade ett avtal med den colombianska staten om rätten till hälften av vrakets värde. President Juan Manuel Santos avfärdade anspråken och menade att deras påstådda fynd inte var i närheten av platsen där San José nu hittats. Ord stod mot ord. De amerikanska skattjägarna valde att anmäla Colombias myndigheter till internationella skiljedomstolen i Haag, där frågan fortfarande väntar på att behandlas. 

Colombianskt kulturarv

Men de kanske mest besvärande kraven har kommit från ursprungsbefolkningen i Sydamerika. Deras argument är att silvret och guldet ombord bröts under hårda och brutala koloniala förhållanden och att berättelsen om San José måste reformeras. Mindre om guld och silver, mer om de människor vars liv och mark har offrats för att utvinna rikedomarna. Ledande företrädare för ursprungsbefolkningen menar att galeonen framför allt ska användas för att berätta folkets historia och göra upp med de historiska grymheter som begåtts mot dem. 

Sedan gjorde professionella marinarkeologer sig hörda och hävdade att projektet i första hand är ett vetenskapligt utforskande av en avgörande historisk period. Vraket på botten handlar om betydligt mer än guld och ädelstenar. Det kan avslöja berättelser om krig, kolonialism och mänskligt lidande – ett vittnesmål om globala handelsnätverk och maktstrukturer som formade den moderna världen. Marinarkeologer vill gå försiktigt fram, allt enligt principen att vraket vilar bäst där det ligger och undersöks varsamt.

Hösten 2025 genomfördes en första försiktig undersökning av vraket. Colombias myndigheter, nu under en ny president, har meddelat att allt innehåll från San José ska betraktas som en del av landets kulturarv. Inga föremål från vraket får föras ut ur landet eller säljas. Landets marinarkeologer bärgade en kanon, några mynt och kinesiskt porslin. Analyser av framför allt mynten visade att fynden otvivelaktigt kom från flaggskeppet San José. Det Roger Dooley slog fast tio år tidigare är nu också vetenskapligt belagt. 

I boken Neptune’s fortune skriver Julian Sancton att upptäckaren Roger Dooley själv har hamnat i skymundan. Misstänkliggjord i vissa kretsar, hyllad för sina insatser i andra. Någonstans mitt emellan skattjägarna och professionella arkeologer. Roger Dooley är inte längre inblandad i de officiella undersökningarna av vraket. Men han håller ett öga på det som händer och kritiserar puritanerna inom akademin. 

Att låta skatten ligga kvar på botten gör ingen glad. Om den bärgas skulle den däremot kunna finansiera en ordentlig undersökning av vraket efter San José. Och kanske till slut bygga ett museum i Cartagena över ”skeppsvrakens heliga graal” som inte väjer för flaggskeppets mörka historia.