Därför får Trump svårt att kontrollera penningpolitiken

Ekonomihistorikern Gary Gerstle vid Cambridgeuniversitetet har ett intressant sätt att dela in historien i ”politiska ordningar”. Man kan tänka på dem som tidsandan. Den har som regel större inflytande och längre liv än enskilda regeringar och tongivande politiker, och sätter ett slags gränser i tiden för vad som är politiskt möjligt att tycka, tänka och göra till dess att en ny ordning bryter igenom och på ett ganska dramatiskt sätt kullkastar tidigare sanningar (ungefär som vetenskapliga revolutioner eller ”paradigmskiften”).

I USA, menar Gerstle, dominerade mellan depressionen på 1930-talet och stagflationen på 70-talet den så kallade New Deal-ordningen: staten skulle vara stor och aktiv, särskilt i den ekonomiska politiken, skatterna höga och arbetslösheten helst obefintlig. Demokrater som Lyndon B. Johnson och republikaner som Richard Nixon tyckte och agerade i praktiken likadant.

På 80-talet slog den gamla ordningen över i sin motsats. Staten skulle vara liten och försiktig, skatterna låga, handeln fri och sysselsättningen underordnad det allt överskuggande inflationsmålet.

Republikaner som Ronald Reagan och demokrater som Bill Clinton var i allt väsentligt överens om grunderna.

Trump till angrepp mot penningpolitiken

I och med Donald Trumps genombrott år 2016 kollapsade i praktiken denna ”nyliberala” ordning (Gary Gerstles term), och i samband med återvalet i fjol har en ny ordning börjat ta tydlig form. Kalla den ”ekonomisk nationalism” och tänk på den som den nyliberala ordningens motsats: med hjälp av en stark och mycket aktiv stat ska värdekedjor flyttas hem, utländska studenter hållas ute och värdet på dollarn hållas nere, med mera.

Mönstret är så tydligt att den legendariske högertänkaren George Will i Washington Post häromveckan beskrev Trump II som den mest statsaktivistiska amerikanska administrationen i modern tid.

I dagarna gick Donald Trump till angrepp mot ytterligare en av den gamla ekonomiska ordningens bärande bjälkar: den politiskt oberoende penningpolitiken som i praktiken syftar till att hålla inflationen nere. Centralbanken Federal Reserve borde sänka räntan kraftigt, skrev han i sociala medier strax före helgen. En ersättare till den nuvarande chefen Jerome Powell kommer att tillkännages ”mycket snart”, berättade han för reportrar några timmar senare.

Det är egentligen inget nytt och därför på sätt och vis rätt lätt att avfärda. Donald Trump hotade att sparka Jerome Powell (som han själv tillsatte 2017) under förra mandatperioden också, och har attackerat honom öppet och ofta i flera månader. Jerome Powell har svarat att han inte kommer att avgå självmant. Ett viktigt utslag i Högsta domstolen i maj rörande presidentens rätt att avskeda politiskt tillsatta tjänstemän har därtill tolkats som ett slags skyddsgaranti för Fedchefen.

Det händer om Trump sparkar Powell

Men det finns också starka skäl att ta Donald Trumps hot på allvar i en lite större mening. Presidenten och hans krets är tydligt besjälade av idén om en mycket stark presidentmakt, det är på sätt och vis kärnan i hela projektet, och gäller på ett intellektuellt plan penningpolitiken lika mycket som rätten att införa tullar eller stänga ner biståndsmyndigheter.

Därtill är juridiken oklar. Om Donald Trump sparkar Jerome Powell skulle beslutet nästan helt säkert bli en fråga för HD, och hur de till slut dömer vet ingen.

I vilket fall löper Jerome Powells mandatperiod ut om mindre än ett år, och inget hindrar Donald Trump från att ersätta honom med en ja-sägare som fäster större avseende vid presidentens personliga önskemål än makroekonomiska förhållanden.

Bedömare befarar att den oberoende penningpolitiken då skulle urholkas, i västa fall lite på samma sätt som i Venezuela och Turkiet, där självsvåldiga ledare av politiska skäl blandat sig i centralbankens beslut och inflationen följaktligen ökat mycket kraftigt.

Ofta påpekar man även att ingen amerikansk president tidigare har avskedat centralbankschefen, samt att flera tunga studier funnit att länder med tydligt oberoende centralbanker under lång tid varit ekonomiskt mer framgångsrika än dem där gränserna är mindre uppenbara. Som en vicechef på Goldman Sachs uttryckte det nyligen: ”Det utmärkande draget för framgångsrika länder under efterkrigstiden har varit en oberoende centralbank.”

Verkligheten en begränsande faktor

Men det är delvis en myt, inte minst vad gäller USA. De demokratiske presidenterna Franklin D. Roosevelt och Harry S. Truman satte systematisk och väldokumenterad press på centralbanken under 40-talet, liksom republikanerna Dwight D. Eisenhower och Richard Nixon under 50 och 60-talen. Jimmy Carter flyttade på 70-talet Fedchefen William Miller efter två år, och ersättaren Paul Volcker berättar i sina memoarer att Ronald Reagan öppet anmodade honom att sänka räntan under ett möte i Vita huset i början av 80-talet.

Den oberoende penningpolitiken (liksom centralbankernas inflationsmål) är i själva verket en ganska ny norm – en produkt av den övergripande ”politiska ordning” som dominerade mellan sent 70-tal och mitten av 10-talet, ungefär, snarare än ett slags evig sanning.

Om man accepterar Gary Gerstles tankefigur att den ordningen nu har ersatts (eller är på väg att ersättas) av en ny, följer det på sätt och vis naturligt att dess bärande idéer – frihandel, mindre stat, oberoende penningpolitik – förlorar i politisk legitimitet.

Mer intressant vad gäller just Federal Reserve är i så fall de mer beständiga inskränkningarna av presidentens makt över penningpolitiken, som intressant nog diskuteras mera sällan. Den första är den institutionella. Donald Trump kan göra en ja-sägare till Fedchef, men han kan, åtminstone under rådande juridiska förutsättningar, inte sparka eller ersätta hela kommittén på tolv personer som bestämmer den amerikanska penningpolitiken genom omröstning (en röst per person). Den andra begränsande faktorn är kort och gott verkligheten.

Makt över politiska beslut

Penningpolitik på 50, 60 och 70-talen är inte samma sak som penningpolitik i dag, mest för att den internationella obligationsmarknaden numera omsätter så stora summor och därför har mycket konkret makt över politiska beslut.

Den straffade Donald Trump för tullbeslutet härommånaden, den kommer av allt döma straffa honom om den mycket frikostiga budget som senaten nu ska ta ställning till går igenom, och den kommer att straffa honom om den upplever att den amerikanska penningpolitiken i allt högre grad styrs av politiska överväganden snarare än rationella ekonomiska.

”I nästa liv vill jag komma tillbaka som obligationsmarknaden”, sade Bill Clintons chefsstrateg James Carville 1993. ”Man kan skrämma vem som helst.”

Det har blivit en klyscha för att det är sant.