Katrine Kielos: Finland kan inte spara fram ett nytt Nokia

I Sverige verkar få ha märkt att vårt grannland Finland sedan januari har stått vid Europeiska unionens fiskala skampåle. Då placerades landet i EU:s så kallade “underskottsförfarande” en särskild övervakning av medlemsländer med alltför stora budgetunderskott. Finland måste få ned underskottet och bromsa skuldsättningen till 2028 annars riskerar landet böter och indragna EU-medel. 

Det här är samma maskineri som under eurokrisen på 2010-talet bland annat riktades mot Grekland. Det finns viss ironi att det i år blev Finlands tur. För som en del av er kanske minns var Helsingfors under eurokrisen nästintill hårdast av alla. Finland krävde till exempel ensamt säkerheter för sina lån till Aten. Sannfinnländarnas ledare Timo Soini skrev 2011 i Wall Street Journal att Europa led av "insolvensens ekonomiska kallbrand" och att det som inte gick att rädda av den europeiska ekonomiska kroppen “måste amputeras”. 

Alla visste att han då syftade på södra Europa som ansågs för ekonomiskt oansvarigt för att ha släppts in i den gemensamma valutans finrum.

Det är därför kanske inte konstigt att kolumnisten Sarah O’Connor nyligen skrev syrligt i Financial Times att Finland nuförtiden minsann har lika hög arbetslöshet som Spanien. 

Det rådande EU-rekordet på runt 10 procent. 

I år hamnade landet alltså även i samma statsfinansiella skamvrå som Frankrike, Italien, Österrike och Slovakien. Men här bör man tillägga att även om EU gillar att hota med sina “underskottsförfaranden” så har inget land någonsin bötfällts för att bryta mot skuldreglerna. 

Och än mindre amputerats bort från den europeiska ekonomiska kroppen.

Finland har dock gått med underskott i 17 år. Under pandemin lånade staten stora summor för att skydda företag och jobb. Därefter slog Rysslands invasion av Ukraina ut mycket av handeln och turismen över landets östra gränsen, samtidigt som försvarsutgifterna för att försvara samma gräns steg kraftigt. 

Bara räntan på den finska statsskulden kostar nu mer än tre miljarder euro om året. 

Och på tal om räntan: Finland är medlem i euron och kan därför inte sänka styrräntan på egen hand för att få fart på sin ekonomi. Den finska räntan bestäms av Europeiska centralbanken i Frankfurt utifrån vad hela euroområdet behöver. Och för ett land som Finland med 10,4 procents arbetslöshet och en tillväxt på bara 0,7 procent är ECB styrräntan på 2,25 procent nog inte perfekt. 

Ja, euromedlemskapet har gynnat Finland på andra sätt. 

Men just nu gör det inte direkt saker enklare. 

Högre räntor och svagt konsumentförtroende har frusit bostadsmarknaden och slagit hårt mot byggandet. Ungdomsarbetslösheten är omfattande  samtidigt som en åldrande befolkning driver upp kostnaderna för pensioner och sjukvård. 

Regeringen försöker svara genom att skära i bidrag och offentliga utgifter. Men det riskerar att förvärra problemet. Om folk har mindre pengar att röra sig med konsumerar de ju mindre vilket slår mot tillväxten. Förra året växte Finlands ekonomi med bara 0,2 procent, i år väntas tillväxten bli 0,7 procent och Finlands Bank räknar med 1,2 procent 2027 och 1,4 procent 2028. Vad är egentligen problemet? 

Bloomberg konstaterade i ett reportage nyligen att det i hög grad handlar om pappret och telefonerna. Runt millennieskiftet var Nokia inte bara Finlands största företag. Det var landets tillväxtmotor. Bolaget stod för omkring 4 procent av BNP och nästan en fjärdedel av alla bolagsskatter.

Sedan kom smarttelefonen. Apple ritade om marknaden. Nokia gick under. Samtidigt drabbades Finlands andra gamla tillväxtmotor, pappersindustrin, av digitaliseringen. När människor slutade läsa nyheter på papper och istället läste dem på sina Apple-telefoner minskade efterfrågan på finskt papper. 

Finland förlorade två av sina mest produktiva industrier nästan samtidigt. 

I skogen kan det nu eventuellt börja ljusna. Efterfrågan är bättre på bland annat förpackningskartong, massa och andra träbaserade produkter. Men det kommer inte räcka för att rädda den finska ekonomin. 

Nokia växer idag åter (som en annan typ av bolag) men har lämnat efter sig ett hål. Frågan om vad som egentligen hände med mobiltelefonsjätten är därför mer än företagshistoria – det är en stor del av förklaringen till Finlands förlorade sjutton år. Den mest spridda bilden är att det handlade om känslor. Timo Vuori och Quy Huy beskrev 2016 i tidskriften Administrative Science Quarterly hur mellanchefer på Nokia inte vågade berätta för ledningen hur illa det stod till. Cheferna var ovilliga att lyssna och själva skrämda av konkurrensen från Silicon Valley. Den här versionen av vad som hände har gått världspressen runt eftersom den har allt en bra historia behöver: känslor, skurkar och en ledning som inte låtsas om att det finns någon Iphone. 

Men fyra finländska forskare motsäger den helt. Juha-Antti Lamberg är professor i strategi och ekonomisk historia, Jari Ojala professor i historia, Henrikki Tikkanen professor i företagsekonomi och forskaren Sandra Lubinaitė är i sin studie från 2019 noga med att påpeka att ingen forskare ännu har fått gå in i Nokias arkiv. Allt som skrivits on Nokia bygger på minnen.

Men vad dessa forskare finner när de undersöker dessa minnen är en helt annan historia. I tidskriften Business History gick de igenom Nokias sista tio år på mobilmarknaden och kunde inte peka ut vare sig rädsla eller hybris som problem. 

Vad de istället fann var ett bolag som fattade ett beslut alldeles för långsamt och alla andra beslut alldeles för fort. Nokias operativsystem utvecklat för telefoner med knappar, inte pekskärmar, fick leva i åratal. Detta samtidigt som man startade sju parallella plattformsprojekt vilka konkurrerade om samma pengar och samma ingenjörer. Bolaget gjorde en massa saker. 

Men inget hände egentligen. 

Nokia hade en managementfilosofi som hette strategic agility, formulerad av professorer som studerat just Nokia. Den byggde på rörlighet, ständig omorganisation och intern konkurrens. Bolaget byggde om sig självt tre gånger på tretton år. Men resultatet blev fraktioner som saboterade varandras projekt samt  att ingen tog övergripande ansvar. Cheferna såg mycket väl vad Apple höll på med. Organisationen klarade bara inte av att göra något. 

Det saknades inte heller pengar: under samma år lade Nokia nitton miljarder euro på återköp av sina egna aktier. 

Pengarna fanns. Kompetensen fanns. Till och med insikten fanns. Vad som däremot inte fanns var förmågan att rikta någonting åt ett enda håll. Och kanske gäller det senare även Finlands försök att lösa sina nationella ekonomiska problem under den epok som följde?  

Nu i juli släppte Bryssel faktiskt ner landet från EU:s fiskala skampåle. Finland fick den 10 juli godkänt av EU-kommissionen. Landet hade sparat som det skulle, lämnat in rätt planer och kryssat i rätt rutor.

Men ingen frågade vad Finland hade byggt.