Fosterskador, missfall och död kopplas till batteriproduktion

WWF dukar upp för ekonomiskt forum där företagsledare, klimatforskare och jurister diskuterar hållbarhet. Vackra Vasaparken grönskar utanför. Men inne på temadagen är det dystra tongångar. EU-kommissionens förslag om att banta gröna lagar är inte bra nyheter för svenska företag som investerat i hållbarhet. 

Vi börjar i Demokratiska republiken Kongo. En gång i tiden kunde man hitta kobolt liggande direkt på markytan. Ibland har den en något blåaktig färg. Och ibland inte alls, den kan vara lite grå. Det var kobolt som hade lyckats bli exponerad för sol och luft.

I dag ligger det gruvor där kobolten låg i öppen dager.

Men brytningen är långt från miljövänlig. Koppar- och koboltgruvnäringen leder till föroreningar i vattnet som sprider sjukdomar i kringliggande byar och städer. I en nyligen gjord studie svarade nästan alla tillfrågade att skörden och fiskefångsten minskat, och hälften sade att barnhälsan försämrats och att kvinnor fått fler gynekologiska besvär, som till exempel oregelbunden mens, missfall och fosterskador.

Ribban sänks

Den 13 juni förra året presenterade EU-kommissionen direktivet Corporate sustainability due diligence (CSDD), för att förbjuda aktörer i EU från att handla med varor som har någon koppling till den här typen av företag. Det vill säga företag som bryter mot mänskliga rättigheter och orsakar miljöförstöring.

Men i februari föreslog EU-kommissionen ett bantningspaket, som skulle begränsa CSDD och andra regler som ställer krav på stora företag att växla upp till en hållbar verksamhet. Sedan bantningen av direktivet behöver företag bara ansvara för att deras närmsta leverantörer har en människo- och naturvänlig produktion – inte hela värdekedjan.

Kongolesiskt kobolt används ofta i kinesiska litiumjonbatterier i elbilar, centrala för att ställa om till en grön verksamhet. Batteriet laddas när litiumjoner rör sig mellan den positivt laddade elektroden (anoden) till den negativt laddade elektroden (katoden), som ofta innehåller kobolt. 

Didier Makal är journalist och professor i kommunikation vid Lubumbashi universitet i Demokratiska republiken Kongo. Han är en kritisk röst i den kongolesiska debatten om gruvindustrin. 

– Arbetarna får loss metallen med hammare och hacka. De gräver trånga, mörka underjordiska gångar, och har hjälmlampor på huvudet. Ibland rasar tunnlarna igen och folk dör. Så de som går ner i jorden där, de är verkligen modiga, säger han.

Amnesty International har rapporterat om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter relaterade till gruvindustrin, att tusentals barn jobbar i gruvorna. 

– Det är våra kroppar som krossas för att andra ska kunna köra elbilar, ​​för att andra ska kunna använda mobiltelefoner och datorer, säger Didier Makal.

EU importerade 938 000 ton litiumjonbatterier

Demokratiska republiken Kongo står för över 70 procent av världens koboltproduktion, varav 80 procent ägs av kinesiska företag och förädlas i Kina. Över 80 procent av Kinas konsumtion av kobolt används i litiumjonbatteri-industrin. EU importerade 938 000 ton litiumjonbatterier från Kina under 2024. 

Forskning visar att jämlikheten ser olika ut beroende på var i värdekedjan produkten befinner sig. Industriell verksamhet tidigt i värdekedjan, så kallad upstream-produktion, som exempelvis råvaruutvinning och tillverkning, tenderar att öka ojämlikheten i låg- och medelinkomstländer. I höginkomstländer bidrar däremot downstream-industri, såsom marknadsföring och försäljning, till ökade klyftor. Exempelvis genom att outsourcing pressar lönerna för lägre betalda jobb.

De ursprungliga strängare reglerna skulle komma till bukt med detta.

Men med de nya förslagen på regelförenkling minskar omfattningen av de företag som berörs av rapporteringskravet Corporate sustainability reporting (CSR), som tvingar företag att vara transparenta med vilken inverkan deras verksamhet har på mänskliga rättigheter och miljö.

EU-kommissionen menar att det förenklade förslaget kommer att minska omfattningen av de berörda företagen med 80 procent, när kriteriet om antalet anställda höjs från 500 till 1 000. Europeiska centralbanken “bjuder in EU-lagstiftare att överväga förslaget ytterligare”, bland annat genom förenklade rapporteringskrav för med fler än 500 och färre än 1 000 anställda. 

EU-kommissionen förslår också att orden "put into effect" ska strykas i formuleringen som handlade om att företag ska ha en plan för klimatomställning. Det kan tyckas vara en detalj, men betyder att företag inte längre uttryckligen behöver genomföra planen, bara ha en.

Det uppskattas att regelförenklingarna kan spara företagen 350 miljoner euro. 

Förslagen om regelförenklingar bygger på en rapport som pekar på att de strängare kraven allvarligt skulle sänka europeisk konkurrenskraft.

Juristen: Byråkratiseringen hämmar konkurrenskraften

Joakim Zander är doktor i juridik vid universitetet i Maastricht, Nederländerna, och har tidigare varit involverad i lagstiftningsprojekt vid Europaparlamentet. Han menar, i linje med rapporten som EU-kommissionen tagit fram för att stödja regelförenklingarna, att byråkratiseringen hämmar konkurrenskraften – särskilt för små och medelstora företag.

– Tanken är att det kommer frigöras resurser när kraven på att samla bevis från alla företagets värdekedjor tas bort, vilket förhoppningsvis ökar konkurrenskraften. I annat fall behöver företagen skapa en mekanism för att det ska fungera, vilket ofta kräver att någon, eller en hel avdelning, anställs, berättar Joakim Zander.

Men enligt en studie om europeiska företag skulle den strängare rapporteringen bara generera kostnader för stora företag motsvarande 0,09 promille av företagets intäkter, respektive 1,4 promille för små och medelstora företag. Det kan dock skilja sig mellan olika branscher.

Tuulia Svanehav är rådgivare i miljöfrågor vid Jernkontoret, stålindustrins branschorganisation. Hon menar att ökad byråkratisering bromsar företags konkurrenskraft. 

– Det finns en del överlappande saker som inte är relevanta för alla företag. Till exempel behöver företag fylla i nollor i fält där man inte bedriver någon verksamhet. 

Joakim Zander instämmer i att det kan bli rörigt för industrin och beslutsfattare att veta vad som egentligen krävs när de rapporterar.  

– Anvisningarna för hur företag ska hållbarhetsrapportera består mycket av kompromisser och lösa “och”, säger han.

Han fortsätter:

– Färre administrativa och byråkratiska krav leder till att du får mer pengar och tid att lägga på din faktiska verksamhet. Sedan är frågan om det är värt det, eller om dessa krav krävs för att vi ska uppnå hållbarhet.

I en studie av Svenskt Näringsliv upplever 38 procent av företag regelbörda och byråkrati som ett tillväxthinder. Sedan förra året ökade de upplevda tillväxthindren kopplade till regelbörda och byråkrati med 5,7 procentenheter.

Samtidigt visar en ny studie av nära 200 europeiska företagsledare att 24 procent numera “stöder en klimatpolicy i linje med vetenskap”, en ökning från tre procent 2019. Andelen som stödde en klimatpolicy som inte är överensstämmande med vetenskap minskade från 34 till 13 procent under samma period. 

Regelförenklingarna spåras till Kina

För att etablera sig i Kina har flera utländska företag ingått nära samarbeten med det statsägda bolaget China Railway Rolling Stock Corporation (CRRC), som bland annat tillverkar tåg i Xinjiang. En av tillverkarna som driver två samriskföretag med CRRC är Alstom, som bland annat tillverkar tåg för Stockholms tunnelbana och Arlanda Express. 

Stefan Brehm, lektor i kinesisk ekonomi vid Lunds universitet och forskningschef på Globalworks Lund AB, har tillsammans med sin kollega Helena Magnusson tittat på 240 000 inlägg på kinesiska sociala medier. På så vis kan de fånga arbetarnas egna vittnesmål om tvångsarbete som annars inte kommer fram. Materialet ligger sedan till grund för en rapport om hur EU:s regelverk påverkar tvångsarbete i kinesisk tågindustri. 

– Eftersom AI inte fungerar utvecklade vi en egen analytisk plattform, social@risk, som genom ett nätverk av ord borrar oss ner i teman som arbetarna diskuterar, säger Stefan Brehm.

Han menar att det är omöjligt att utesluta tvångsarbete i Xinjiang, eftersom det inte finns några möjligheter att genomföra oberoende granskningar när regimkritik är straffbart. 

– Spelreglerna styr, fast man ofta inte är medveten om det, säger David Frydlinger.

Han är jurist och författare till boken Spelregler för hållbar affärsverksamhet, som gavs ut av Norstedts Juridik tidigare i år.

I boken liknar han lagstiftningen vid ett schackbräde, där alla pjäser håller sig inom lika stora rutor, där det finns gemensamma regler för företags klimatpåverkan och inverkan på mänskliga rättigheter. 

– Man pratar om klimatkrisen som ett marknadsmisslyckande. Vilket det ju inte är. Det går ju att lagstifta om det. Så det är nog mer av ett historiskt lagstiftningsmisslyckande, säger David Frydlinger. 

Kinesiska arbetare fortsätter att posta vittnesmål och berättelser om dåliga arbetsvillkor på sociala medier. 

“Jag bad generalkontoret att skriva ut avskedsdokumenten. Det vill säga ett medgivandebrev som behöver undertecknas av ledaren samt ett formulär för arbetsöverlämning”, skriver en arbetare inom kinesisk tågindustri på sociala medier-plattformen Baidu Tieba.

“Jag sade upp mig och de prokrastinerar och behandlar inte min uppsägning. Det är äckligt”, skriver en annan.

Didier Makal är minst sagt bekymrad över den mänskliga kostnaden av koboltutvinningen i Demokratiska republiken Kongo. Han menar att den gröna teknologin inte ifrågasätts tillräckligt. 

– Problemet är att man inte tänker på priset andra människor har betalat när man håller i en mobiltelefon eller kör en elbil, säger han.